Fler ska spela fotboll längre

Jag har i flera bloggar tidigare berört det faktum att alltför många barn och ungdomar lämnar fotbollen alldeles för tidigt i stället för att spela vidare på en nivå som passar den egna ambitionen och det egna intresset. Denna gång kommer en liten lista med råd till fotbollsföreningarna om vad man skulle kunna göra för att motverka spelartappet. Jag säger inte att jag har lösningen, men det jag framför är sådant som på olika sätt har prövats eller i varje fall funderats över i klubbar och förbund. Några punkter på listan har sitt ursprung i det projekt som Upplands Fotbollförbund har genomfört med sju föreningar i distriktet. Detta projekt ingår i sin tur i Svenska Fotbollförbundets projekt ”Fler ska spela längre”, som man har arbetat med i svensk fotboll under det gångna året. Inom parentes sagt så har f.ö. detta arbete mynnat ut i att SvFF har fastställt särskilda föreskrifter för Motionsfotboll som ger distriktsförbunden möjlighet att anordna seriefotboll i lite enklare former. Motionsfotbollen för äldre ungdomar och vuxna skulle också kunna ingå i de råd som här följer, men eftersom råden handlar om barn- och ungdomsfotbollen upp till 15-16 år så lämnar jag motionsfotbollen därhän för den här gången.

Här kommer råden:

• Börja inte för tidigt med den organiserade matchverksamheten. I jämförelse med för 20 år sedan börjar föreningarna nu med barnverksamhet två år tidigare. Redan i sexårsåldern har man regelbunden verksamhet med träning en eller två gånger i veckan och match en gång. Varför väntar man inte med detta tills barnen är i varje fall åtta år?
• Se till så att de åldersbundna grupperna/lagen så tidigt som möjligt blandas med de barn som är ett år yngre eller äldre för att på så sätt skapa föreningssamhörighet. I det åldersbundna system som många klubbar arbetar med idag tar fotbollen slut när det egna laget löses upp på grund av för få spelare. Om man inte då känner samhörighet med andra i föreningen är risken oerhört stor att man slutar. Det blir helt enkelt inte naturligt att ”gå över” till ett annat lag.
• Arbeta aktivt med övergången från barnlag till ungdomslag och från ungdomslag till seniorlag genom att med varje individ diskutera hur dess fortsatta fotbollsspel ska kunna se ut och hur den (individen) kan integreras i ett nytt lagsammanhang.
• Skapa en föreningskänsla i stället för en lagkänsla. Detta kan ske genom att klubben t.ex. anordnar s.k. fredagsmys för alla åldrar eller gemensamma träningar under skollov och vid andra tillfällen. Låt också denna föreningskänsla finnas med hela vägen med sikte på föreningens representationslag.
• Se till så att även barnen och ungdomarna får förståelse för den röda (eller gula, gröna etc.) tråd som många föreningar har på papper och som i den bästa av världar är ett styrdokument för ledarna, men som i många fall bara blir en hyllvärmare i en pärm eller ett dokument bland andra på hårddisken.
• Utbilda och arvodera tränare som kan avlösa föräldratränaren när denna inte längre räcker till varken kunskaps- eller stimulansmässigt. Invändningen här blir att det inte finns ekonomi i föreningen för detta. Det är naturligtvis verkligheten på många håll, men många klubbar borde se över vad man betalar till tränaren för representationslagen och göra en omfördelning. Det är kanske också så att det man för tillfället ekonomiskt förlorar på en sådan arvodering tar man senare igen i form av välutbildade och stimulerade spelare som i förlängningen drar in publik- och ökade sponsorintäkter.
• Motarbeta aktivt alla försök att skapa föreningar i föreningen. Om aktiva och resursstarka föräldrar inte ställer upp på föreningstänket är det bättre att hänvisa dem till någon annan förening. Det farligaste som finns för fotbollsföreningen är när det enskilda laget och den enskilda ledaren blir större än föreningen och dess styrelse.
• Samarbeta med barnens andra idrotter så att barnet inte tvingas välja idrott. I Västergötland har vi i dagarna gjort en överenskommelse med ishockeyn och handbollen (tyvärr är inte innebandyn med ännu) om att vi ska respektera varandras säsonger och inte tvinga barnen att välja idrott. Det innebär inte att man bara spelar fotboll på sommarhalvåret och handboll/ishockey på vinterhalvåret, utan det innebär att när en idrott har huvudsäsong går den före. Det innebär också att den enskilda individen inte ska hamna i en situation där han/hon tvingas välja bort en idrott. Vad det dessutom innebär är att barnet sannolikt bättre utvecklar sina idrottsliga färdigheter när det håller på med fler än en idrott. Dessutom kan det vara extra stimulerande att byta idrott när säsongen skiftar.

Ja, detta var några anspråkslösa och kanske för någon läsare lite väl förnumstiga råd till klubbarna om barn- och ungdomsfotboll och dess bedrivande. Alla råden (och de flesta av orsakerna till spelartappet) bottnar egentligen i det som vi lite diffust i svensk fotboll kallar föreningsutveckling, dvs. föreningens inre styrka som förening. I nästa blogg ska jag utveckla mina tankar i ämnet föreningsutveckling och då utgå från föreningens styrelse och dess uppgift.

Beslut, konsekvenser och utmaningar

Efter ett av olika skäl mycket långt uppehåll i min blogg återkommer jag här med några funderingar på både det gångna fotbollsåret och det nya som ligger framför oss. Jag ska inte här uppehålla mig vid de största händelserna från förra året eller under det nya året. Då tänker jag på att svensk fotboll framför sig har ett spännande EM för herrar, ett OS för U23-landslaget och ev. ett OS för damlandslaget efter framgångsrika insatser under 2015. Jag kommer inte heller att uppehålla mig vid det faktum att Allsvenskan är den högstaliga i Europa som procentuellt sett hade den högsta publikökningen av alla ligor och att vi troligen kan räkna med ytterligare en höjning av publiksiffrorna i år. Inte heller den högintressanta Damallsvenskan med flera utmanare till mästarna i Rosengård blir föremål för en särskild behandling här. I stället för dessa medialt uppmärksammade tävlingar ska jag beskriva ett par beslut som togs förra året av olika fotbollsorgan och de konsekvenser och utmaningar som de för med sig under det kommande året.

Jag börjar på toppen och med det som verkligen har uppmärksammats medialt över helt världen. Sedan FIFA:s etiska kommitté stängt av både FIFA:s och UEFA:s ordförande i 8 år ska en ny ordförande väljas i FIFA och även i UEFA om inte Platinis ev. överklagan går igenom. Det innebär en utmaning för Fotbollsvärlden att hitta den person (bland sex godkända kandidater) som kan ta fotbollen bort från stämpeln av korruption, maktmissbruk och pampvälde. Det är en jätteutmaning att 208 nationsförbund ska kunna enas om en person som står för det som inte är naturligt i en majoritet av medlemsförbundens kulturer. För denna majoritet är just de nämnda begreppen i stället helt naturliga.

Och nu till något helt annat: I november tog SvFF:s representantskapsmöte ett beslut om att alla fotbollstävlingar för barn upp till 12 år ska vara tabellfria från 2017, dvs. att slutsegrare i turneringar och cuper för barn inte ska utses. De flesta distrikt har sedan flera år tillbaka tabellfria serier för barn så egentligen är det inget nytt som det nu har beslutats om. Det nya är att det även gäller i föreningsarrangerade cuper. På beslutet blev det många omedelbara reaktioner. De som reagerade mest var de som inte hade en aning om bakgrunden till det hela och inte heller hade en aning om att man på de flesta håll i landet i många år hade spelat tabellfritt upp till 12 år. I Västsverige ställde den stora tidningsdraken frågan till sin vanliga ”expertpanel” bestående av Glenn Hysén och Ralf Edström. (Man missade den här gången Thomas Wernersson som annars får uttala sig om allt möjligt i fotbollen.) Ingen av dem har en aning om varken bakgrund till beslutet eller barnfotbollens organisation och genomförande under de senaste 30 åren, men naturligtvis var de båda emot beslutet. Samma ”panel” fick för övrigt uttala sig även om föregående ämne här i bloggen, dvs. Platinis och Blatters avstängningar och efterföljare till desamma. Andra självutnämnda eller av media utsedda ”experter” uttalade sig också om saken och de var också emot ett förbud. Däremot var det knappast någon som frågade dem som dagligen jobbar med barn- och ungdomsfotboll.

Alltnog, från 2017 spelas alla fotbollstävlingar (ja, nästan alla; det kommer att finnas en dispensmöjlighet för tävlingar med utländskt deltagande) för barn utan att segrare i hela tävlingen utses eller sluttabell upprättas. Från flera klubbar har det uttryckts en farhåga om att den egna cupen eller turneringen ska förlora deltagande lag. Farhågan torde vara överdriven. Naturligtvis kommer även i framtiden klubbarna låta sina barnlag åka ut på cuper/turneringar. Skillnaden blir att inget barn behöver gråta över att ha blivit utslaget på straffar eller över att ha förlorat en final på ett självmål. Och det viktigaste av allt och den stora utmaningen för alla ledare: Alla barn får spela lika mycket om ledarna bara förstår att det viktigaste inte är att laget vinner alla matcher En annan skillnad kan bli att varje deltagande lag får spela lika många matcher, vilket för en majoritet av lagen innebär fler matcher än i ett utslagningssystem. Ett missförstånd som dök upp i samband med beslutet var att man inte skulle räkna mål i den enskilda matchen. Självklart är den enskilda matchen fortfarande en match där ett lag vinner om det inte blir oavgjort.

Detta var två beslut i helt olika ändar av den stora fotbollsvärlden. Två beslut där det ena har betydelse för oerhört många människor runt om i världen och det andra har betydelse för väldigt många barn i den svenska fotbollen. Det kan betyda att fler barn vill hålla på längre med sin fotboll när de inte tvingas till förnedrande förluster eller slås ut på grund av toppning i en cupturnering. På så sätt är beslutet om tabellfria tävlingar i svensk fotboll egentligen viktigare för den inhemska fotbollen än vem som är president i FIFA.

Nästa blogg om någon vecka kommer att handla om det sistnämnda, dvs. hur vi gör för att få fler att spela fotboll längre och tycka fotboll är det roligaste och bästa som finns.

Om fotbollsturneringar av olika slag

I sommar har jag på olika sätt varit inblandad i eller berörd av tre fotbollsturneringar eller cuper som fotbollsturneringar också kallas. Det var tre mycket olikartade turneringar med helt skilda dimensioner i fråga om deltagarantal, mediauppmärksamhet och spelkvalitet. Ja, de tre turneringarna hade egentligen inte några som helst likheter sinsemellan förutom gruppspel mellan fyra olika fotbollslag och sedan slutspel. Dock fanns det, trots olikheterna, fler beröringspunkter mellan turneringarna än vad den första anblicken gav vid handen. De turneringarna jag talar om är U 21-EM i Tjeckien, Ulvacupen i Ulvåker och Gothia Cup i Göteborg. Jag ska i det följande reflektera något över intryck, beröringspunkter och tankar som de tre turneringarna väckte hos mig.

Av Svenska Fotbollförbundets styrelse fick jag det för mig oerhört stora och hedrande uppdraget att vara överledare för det svenska U 21-landslaget vid den framgångsrika EM-turneringen i Tjeckien som slutade med en sensationell EM-seger. Jag fick förmånen att under mer än tre veckors tid följa svensk fotbolls mest lovande manliga spelare inifrån. Jag fick se hur de gav allt på tuffa träningspass för att kvalificera sig för startelvan och hur de på ett professionellt sätt förberedde sig för match. Men jag fick också se hur de spelare som inte platsade i startelvan och som i vissa fall inte fick den minsta minut i speltid helhjärtat slöt upp bakom laget och gladdes lika mycket som de spelande lagkamraterna över framgångarna. Samtidigt fick jag se hur ett antal unga killar, som redan nu tjänar mer på sin fotboll än vad välutbildade arbetstagare i andra branscher bara kan drömma om, umgicks och fungerade ihop. Det som speciellt gladde mig var att dessa killar med höga fotbollsambitioner och höga löner ändå kunde behålla en sorts lekfullhet utan divalater eller andra manér. Det var gruppen som gällde och många spelare hade nog lika roligt i players’ lounge eller på de gemensamma kvällsaktiviterna med lagkompisar och ledare som på matcherna. Kort sagt, det var 23 underbara killar, flera av utländsk härkomst, dvs. integration när den är som bäst, som representerade Sverige, killar som bara hade ett mål för ögonen, nämligen att vinna matcherna. Det är ingen tillfällighet att detta lag redan i kvalets avslutande matcher förra hösten och även nu i slutspelet i Tjeckien avgjorde flera matcher i slutminuterna. Det måste ha ett samband med den starka lagsammanhållning som har vuxit fram i gruppen (som ju är det nya tränarordet för en fotbollstrupp).

Det klagas ibland från olika håll på att svensk spelarutbildning inte håller tillräckligt hög klass eller på att vår liga (Allsvenskan) är undermålig i förhållande till andra länders ligor. Jag har svårt att förstå dylika klagomål. Här får vi fram förstklassiga spelare, av vilka flera ursprungligen kommer från småklubbar (som västgöten Sebastian Holmén från Annelunds IF) eller spelare som har levt hela sitt fotbollsungdomsliv i en elitklubbsakademi (som Simon Tibbling eller Ludwig Augustinusson från BP). Det är detta U 21-landslags spelare som kan bli de nya idolerna för det uppväxande släkte som nu har sina idoler i de stora utländska ligornas klubbar. Dagarna efter EM-triumfen fanns det många små killar runt om i landet som ville vara Patrik Carlgren, Oscar Lewicki eller någon annan U 21-spelare i stället för Ronaldo, Zlatan eller Messi. Ett konkret exempel på detta fick jag några veckor efter EM, då jag befann mig på sommarstället utanför Halmstad och en dag besökte ett glasscafé i stadens utkanter. Barnbarnet Noel trodde inte sina ögon, när plötsligt Joseph Baffo svängde in på glasscaféets parkering. Det fick naturligtvis bli en selfie med Joseph och ett minne för livet för Noel. Att sedan Joseph några dagar senare var klar för Eintracht Frankfurt och därmed sällade sig till de EM-spelare som redan före EM spelade utomlands är bara ytterligare ett bevis på den ekonomiska realitet som råder i den europeiska toppfotbollen.

Innan jag lämnar kvaliteten på svensk ungdomsfotboll och spelarutbildning vill jag nämna ytterligare ett bevis på hög kvalitet i densamma: Vårt F 19-landslag tog ånyo (senast hände det 2012) EM-guld några veckor efter killarnas triumf. Jag tror att det är många länder i Europa som idag ser med avund på vad svensk fotbollsutbildning kan åstadkomma både på pojk- och flicksidan.

Efter U 21-landslaget s.k. precamp i Trelleborg och före avresan till Tjeckien var det ett par dagars ledighet. Det betydde för mig att jag kunde åka till Ulvåker och en av Västergötlands allra största barn- och ungdomsfotbollscuper. Det var barnbarnet Noels första turnering med övernattning i skolsal tillsammans med lagkompisarna, också en form av spelarutbildning där man lär sig att ta hänsyn till sina kamrater och att vara tillsammans i gruppen utanför hemmets och hemortens trygga miljö. Man lär sig också att representera sin förening och det var stolta lagkaptener (kaptensbindeln byttes mellan spelarna till varje match) som fick lämna över klubbvimpeln till motståndarlaget, också en form av fostran i klubbanda och föreningstillhörighet.

Ulvåkers IF som arrangerar Ulvacupen varje år sedan lång tid tillbaka hade som vanligt mobiliserat hela föreningen i arrangemanget. Ja, man hade också hyrt in sig på grannföreningen Värings GoIF:s anläggning för att kunna svara upp mot det höga deltagarantalet. Noels lag spelade i Väring så det var där jag var. Jag fick se det vanliga scenariet vid en stor föreningsarrangerad turnering: Föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar och engagerade föreningsmänniskor som sålde korv, hamburgare, kaffe osv. Kort sagt ett föreningsengagemang där alla i föreningen drar sitt strå till stacken, vilket i förlängningen stärker både föreningsidentitet och föreningsengagemang förutom att det ger en icke föraktlig intäkt till föreningen.

I svensk fotboll för vi i år en debatt om barns tävlande. Vi är helt överens om att serietabeller och cupsegrare inte ska utses i barnfotbollen. Vad vi framför allt vill ta bort är att matcher och tabellplaceringar avgörs genom straffsparksläggning, något som regelmässigt resulterar i gråtande barn. I denna diskussion måste vi emellertid också värna om föreningens evenemang och människors engagemang så att vi inte hamnar i ett läge där föräldrars och barns glädje över att vinna matcher inte längre kan få fritt utlopp.

Ett par veckor efter EM-triumfen var det dags för Gothia Cup, där jag sedan 28 år har ett uppdrag att samordna arbetet med de gästande utländska lagen och dessutom sedan många år tillbaka är ordförande i den tävlingsjury som tyvärr får många besvärliga disciplinärenden att behandla varje år. Man kan konstatera att synen på hur man behandlar barn eller hur man uppträder som fotbollsledare varierar en hel del mellan olika länder. Man kan också konstatera att det runt om i världen läggs ner mycket arbete på att få med utsatta barn och ungdomar i en meningsfull fotbollsverksamhet. Jag kan i det sammanhanget nämna den svenska organisationen ”Futebol dá força” (Fotboll ger styrka) och det arbete denna organisation utför med tjejer i Moçambique (ett lag fanns med i Gothia Cup) eller min gode vän Byron Maldonados arbete med utsatta barn i Guatemala City. Byron får varje år med hjälp av välvilliga sponsorer ihop medel till en Europaresa med Gothia Cup som höjdpunkt för två hela lag med 11-åriga pojkar, vars enda alternativ till fotbollen är gatan i storstaden. Byron räddar helt enkelt med sitt arbete 20-25 barn och fler därtill från att hamna i en gatutillvaro med kriminalitet och missbruk. Ur det ljuset kan man också se den ovan nämnda diskussionen om att förbjuda segrare i turneringar för barn. Byron vinner aldrig Gothia Cup med sina 11-åringar, men hans lag är ändå i Sverige för att tävla.

I tidigare bloggar har jag kommit in på problemet med att ungdomar slutar för tidigt med fotbollen och att det i många föreningar bildas föreningar i föreningen. Vi tror ofta att dessa fenomen (som i och för sig hör ihop; se föregående blogg) är unika för Sverige. Vi tror också att den svenska eller nordiska föreningsmodellen är unik i världen. Inget av detta är riktigt sant. Jag hade ett samtal under Gothia Cup med företrädare för en tysk klubb från Brementrakten. I samtalet framkom att denna klubb hade exakt samma problematik att brottas med som vi har i Sverige. Man hade också en föreningsorganisation av svensk modell med en styrelse, en fotbollsansvarig och en ungdomsfotbollsansvarig. Och man hade också en hoper föräldraledare som gärna drog år sitt håll och inte brydde sig så mycket om föreningen. Dessutom upplevde man samma fenomen som vi gör: Ungdomar lämnar idag fotbollen tidigare än man gjorde förr. Orsaken sades vara andra aktiviteter, gymmen, datorerna osv.

Därmed är min genomgång av intrycken från de tre turneringarna klar. Om jag sammanfattar så handlade alla tre turneringarna om spelares fotbollsutbildning, viljan att vinna, laganda, betydelsen av föreningen som förening, att få barn och ungdomar engagerade i fotbollen och om fotbollens kraft att göra barn och unga till bra människor. Det är allt detta som vi alla som är engagerade i fotbollen på olika nivåer och på olika sätt måste sträva mot.

Vart tog FÖRENINGEN vägen?

I min förra blogg, ärade läsare, skrev jag bl.a. om det faktum att alltför många tonåringar lämnar fotbollen. Idag ska jag närmare utveckla mina tankar runt detta och ställa mig frågan vart fotbollsföreningen/idrottsföreningen egentligen tog vägen. Vad menar jag då med den frågan? Är det inte så att det finns mängder av välfungerande fotbollsföreningar överallt i Sverige? Jo, det är förvisso så, men det finns också alldeles för många små föreningar i den stora föreningen på alltför många håll. Och det är det fenomenet som jag tror är en av de absolut främsta orsakerna till att så många tonåringar lämnar fotbollen (och föreningsidrotten överhuvudtaget).

Men låt mig ta det från början. På 1960-talet började fotbollsföreningarena i landet att organisera ungdomsverksamhet i mer strukturerad form. Man inrättade lag för pojkar 16, pojkar 14 och pojkar 12. Flickor fanns ännu inte i fotbollen. På 1970-talet utvidgade man verksamheten så att lag för yngre åldrar också bildades. I stora föreningar blev det snart ett lag i varje åldersklass från 8 år. Flickfotbollen gjorde sitt intåg i slutet av 70-talet sedan de första årens något stapplande damfotboll hade utövats endast av ”seniorer” som i verkligheten var en blandning av tonåringar och äldre tjejer som hade startat sitt fotbollsspel just som seniorer.

På 1980-talet var denna struktur etablerad i varje fall på större orter och i förortsklubbar till större städer, där en relativt väletablerad medelklass slog ner sina bopålar. Dessa väletablerade förortsbor engagerade sig snart (främst papporna) som ledare eller tränare för sina barns lag. Det kunde lätt uppstå konflikter i föreningen mellan dessa pappaledare och föreningens etablerade fotbollsverksamhet med representationslaget för herrar i centrum. Pappaledarna hade föga intresse av A-lagets eventuella framgångar utan det var det egna laget som gällde.

Naturligtvis generaliserar jag en hel del här men det är ändå så det såg ut på många håll i Sverige. Fram på 1990-talet och in på 2000-talet tilltog detta synsätt när 1960- och 1970-talets barn var redo att bli föräldratränare. De var uppvuxna i 1980-talets ”tänk på dig själv-mentalitet” och tal om självförverkligande och hade klivit ut i yrkeslivet som IT-konsulter, projektledare eller entreprenörer, dvs. nutidens verkliga statusyrken. För dem var den traditionella fotbollsföreningen med de gamla eldsjälarna i spetsen ointressant. Det var det egna laget med det egna barnet som gällde. Men något tappades på vägen, nämligen den gemensamma känslan för FÖRENINGEN eller KLUBBEN och dess väl och ve. Barnen följde efter och talade hellre om LAGET än om FÖRENINGEN/KLUBBEN. (Notera f.ö. att yngre människor idag inte talar om att de håller på en klubb utan det är ett lag som man supportar.) Hur det gick för övriga lag i föreningen, inklusive A-laget, var fullständigt ointressant och är så fortfarande. Mitt barnbarn Noels klubb har på tre säsonger åkt ner från division 2 till division 4 och har nu börjat sladda en del i division 4-tabellen. Noel har nog inte ens noterat detta trots att han varit bollpojk på A-lagets matcher. Hade detta skett i min klubb för 55 år sedan hade jag gråtit blod av besvikelse.

Vad har då dessa tendenser med avhopp från fotbollen att göra? Jo, när det egna laget allt eftersom under åren har tappat så många spelare så att laget måste dras ur serien och läggas ner då är fotbollen också slut. Barnet/ungdomen har inte haft någon kontakt med andra lag i föreningen och man känner ingen samhörighet med alla de andra. Det är helt enkelt inte roligt längre med fotbollen, när de som man tidigare har spelat med inte längre finns kvar. Kanske laget en tid nödtorftigt har kunnat spela vidare genom ”lån” från andra lag, ett uttryckssätt som är helt främmande för mig. Hur kan man tala om ”lån” när det handlar om spelare i samma förening?

En annan konsekvens av synen på det egna laget med föräldern som ledare och tränare är att den sistnämnda, ofta en pappa, som har lett verksamheten kanske redan från 6 års ålder är att han (eller hon) inte alltid räcker till rent träningsmässigt när barnen börjar bli äldre. Om man år efter år har lett barnverksamheten så blir det svårt att i längden behålla det rätta intresset från barnens sida och att utveckla deras fotbollsfärdigheter. Jag är övertygad om att många barn slutar just av den anledningen att ledaren/tränaren inte längre kan stimulera dem tillräckligt.

Vad ska man då göra i klubbarna? Mitt förslag är att man redan tidigt, kanske från 10 år, jobbar i flexibla tvåårsintervaller både i träning och i matchsammanhang. Då får barnet ena året vara i åldersmässigt underläge och året därpå i överläge. På så sätt lär barnet känna både yngre och äldre kamrater. Vad gäller matcherna bör inte föreningen som nu benämna sina lag med P 04, F 03 osv. utan beteckningarna bör vara P 11, F12 osv., där åldern betecknar den genomsnittliga ålder som finns i laget och där spelarens utveckling och förmåga står i centrum så att man spelar i det lag som passar bäst för den enskilda spelaren. Termen ”lån” från annat lag i föreningen försvinner. Detta arbetssätt tillämpar vi redan på sätt och vis i det som vi i Västergötland och i många andra distrikt kallar divisionsspel.

Vad gäller tränare/ledare så borde föreningen se till (inte den enskilda ledaren) att det senast vid övergången från 7-manna till 9-manna/11-manna finns en välutbildad instruktör som går in som huvudtränare för en eller flera grupper i föreningen. De föräldratränare som ofta på ett ytterst förtjänstfullt sätt har skött verksamheten erbjuds att stanna kvar runt en laggruppering eller i föreningen som lagledare, adminstratörer, hamburgerstekare eller i någon annan betydelsefull funktion där de kan göra en insats för hela FÖRENINGEN.

Nu invänder naturligtvis någon att det inte finns ekonomi i en förening att ha välutbildade tränare i ungdomslag. Då vill jag invända att som det är idag lägger alldeles för många föreningar ut alldeles för stora pengar för att betala en tränare till sitt ofta ganska mediokra seniorlag för herrar. Om dessa pengar omdisponerades till välutbildade ungdomstränare så tror jag att föreningen skulle tjäna på det i längden genom att den skulle få fram motiverade spelare som vill fortsätta att spela fotboll i föreningen ända upp till seniorlaget.

Det här beskrivna fenomenet om föreningar i föreningen har flera dimensioner än den ovan nämnda. Bl.a. fenomenet med lagkassor är väl värd en betraktelse. Jag kommer också i en senare blogg att ta upp andra orsaker till att tonåringar lämnar den organiserade föreningsidrotten. Bl.a. handlar det då om det amerikaniserade synsättet om idrott on demand.

Om spelarbehållande, eldar och publikrekrytering

I svensk fotboll finns det två stora områden som kräver en lösning. Det är två områden med helt olika dimensioner. Vad jag talar om är det faktum att alltför många ungdomar lämnar fotbollen i tonåren och det faktum att människor som säger sig vara supporter till fotbollen och sina lag tänder eldar på arenornas läktare. Jag menar att dessa två områden, som naturligtvis har många olika aspekter, hänger ihop med ett tredje, nämligen publikrekryteringen till våra matcher nu och i framtiden i både elit- och breddfotbollen. Under den senaste tiden har jag besökt ett antal olika fotbollsmatcher eller fotbollsevenemang. Jag ska i det följande redogöra för mina intryck från dessa matcher ur de tre ovan nämnda perspektiven, dvs. spelarbehållande, pyroteknikanvändning och publikrekrytering. Dessutom blir det ett par kommentarer ur ett jämställdhetsperspektiv.

Hertha Berlin- Paderborn 2-0
Matchraden under de senaste veckorna inleddes på påskdagen med Hertha Berlin mot Paderborn på Olympiastadion i Berlin. Ett viktigt bottenmöte (Paderborn under strecket, Hertha strax ovanför) som jag med benägen hjälp av min gode vän Martin Pohl i Hertha fick möjlighet att bevista. 45000 åskådare var på plats på den arena som väcker härliga svenska minnen från VM 2006 mot Paraguay. Hemmaklacken var aktiv, pådrivande, entusiastisk och stöttande. Det skreks det inga hatramsor varken mot motståndare eller mot andra lag från andra städer och det fanns inte en tillstymmelse till eldande på läktaren. Domaren utmålades inte som en djävul. Det uppträdde inte heller några maskerade unga män på läktarna. Ändå var stämningen på topp trots att matchen var ganska medioker. Stämningen blev än högre när Hertha tog ledningen i mitten av andra halvlek och den nådde maxgräns när 2-0-segern säkrades en stund senare. Utanför arenan såg man inga hatfyllda skränande människor dra fram och återtåget till S-Bahn eller U-Bahn skedde under ordnade former.

Med ett sådant läktarklimat är det kanske inte en tillfällighet att Tyskland idag har Europas högsta publiksnitt i den högsta serien. Det ska inte förnekas att det i tysk fotboll också kan finnas problem med pyroteknik och våld, men det är oftast de lägre serierna som Regionalliga som drabbas av detta.

Örebro-IFK Göteborg 0-2
Ett relativt stort antal Göteborgssupportrar intog Örebro och Behrn Arena för denna match i Allsvenskans andra omgång. Av för mig oklar anledning hade de medfört ett stort antal pyrotekniska pjäser trots att påskaftonens smällande och eldande (en tradition på många håll i landet för att jaga bort onda makter) var förbi. För att säkert hinna med allt eldande så startade man strax före avspark och sedan tändes det kontinuerligt eldar av olika slag under hela första halvlek och några stycken i den andra halvleken. Några av de eldande personerna iklädde sig s.k. rånarhuvor, vilket ger ett mycket märkligt intryck på en fotbollsläktare.

Vad har då detta agerande att göra med att få fler att spela fotboll längre och publiktillströmning? Jag menar att den främsta rekryteringskällan av ny publik inte är supporterklubbars brottsliga beteende (det är olagligt att tända eld i offentlig miljö) utan i stället alla de barn och ungdomar som spelar fotboll och som genom sitt eget fotbollsspel fattar ett intresse för fotbollen utanför det egna laget och blir en livslång supporter till fotboll i allmänhet. Men frågan är om en 10-åring i dag vill gå på fotboll eller får gå på fotboll när man riskerar att hamna mitt i eldhav, i kränkande språkbruk eller i våldshandlingar.

Lidköpings FK-Djurgårdens IF FF 0-6
Några dagar efter eldningen i Örerbro var det seriepremiär i Elitettan. (Här borde jag efter medias konvenans lägga till damer för visst är det lite märkligt ur ett jämställdhetsperspektiv att vi i fotbollen och i media alltid måste lägga till beteckningen dam när det handlar om fotboll för kvinnor/tjejer.) Alltnog, det var urpremiär i Lidköping för Elitettan. Närmare 900 personer hade kommit till städes, en imponerande siffra som hade grundats genom ett gediget publikrekryteringsarbete. Det är också en siffra som många klubbar i Damallsvenskan skulle vara gröna av avund över att ha på sina matcher. Det blev en fotbollsfest, i varje fall i första halvlek då hemmalaget höll 0-0. I andra kom Djurgårdens Mia Jalkerud in i ett riktigt målstim och gjorde sex mål.

Vad gäller publikrekrytering hade Lidköpingsklubben tagit ett speciellt grepp. Man hade bjudit in spelare från alla de konkurrerande damlag i regionen som man året före hade haft som motståndare i division 1, en åtgärd som förhoppningsvis stimulerade de närvarande tjejerna till att fortsätta med fotbollen och även att satsa på den. Sammanfattningsvis var det ett härligt fotbollsevenemang med mycket publik, engagerade funktionärer, fint väder och många i andra klubbar fotbollsspelande tjejer och killar i olika åldrar som fick se elitfotboll av ganska god klass.

Skepplanda BTK-Rävåsens IK 2-1
I lördags var det dags för Sveriges äldsta damfotbollsklubb, min moderförening Skepplanda BTK, att debutera i division 1. I Skepplanda har det funnits ett representationslag för damer i obruten följd sedan 1968, vilket gör klubben tämligen unik i Sverige (ja, det finns en klubb till, IK Frisco, i Västergötland som spelat i obruten följd sedan 1968). Nu var det premiär för division 1-spel och omkring 100 personer mötte upp vid Forsvallen. Matcharrangemangens kvalitet hade höjts en del från fjolårets division 2-spel med stor matchannons i lokaltidningen, en informativ speaker, nytt digitalt matchur, priser till matchens spelare och väldrillade bollpojkar (ja, det var pojkar den här gången, men flickor kan också vara bollflickor på herrlagets matcher). Men nog kunde arrangemanget höjts ytterligare med ett litet programblad med spelarnas namn och några funktionärer som tar upp entré och hälsar välkommen vid publikens ankomst. Nu gick två personer runt och tog upp entré i början av andra halvlek och det är lite för mycket division 6 över det systemet. Det skall bli intressant att se om det blir samma system på fredag när det är premiär för herrlaget i division 4. F.ö. finns det fortfarande många människor både i Skepplanda och i andra föreningar som talar om representationslagen i sin förening som A-laget och damlaget. Vi borde år 2015 ha kommit längre i synen på jämställdhet.

Beträffande själva matchen noterades sex resp. fem ersättare på bänkarna i stället för tillåtna sju. Det är ett litet steg på vägen mot det som jag skriver nu: Jag tycker inte att man ska låta tonårstjejer åka över 20 mil (Rävåsens resväg till Skepplanda) för att sedan sitta på en bänk utan att få spela (Rävåsen gjorde två byten). På nivåerna under Damallsvenskan och Elitettan skulle man mycket väl kunna begränsa antalet ersättare till tre, i varje fall på bortamatcherna. Risken är oerhört stor att tjejer som några gånger åker 20 mil och sitter på bänken utan att få spela snart tröttnar på fotbollen och slutar. I hemmalaget satt det sex tjejer på bänken. Ingen av dem kom in i spelet, men det kanske kunde fördras bättre då dessa tjejer slapp långresan och fick vara närvarande på premiärfesten. Att få speltid är ett närmast magiskt uttryck i dagens fotboll. Det handlar inte längre om att som förr i tiden vara och acceptera rollen som reserv eller om att sitta match efter match och acceptera rollen som avbytare, vilket också var fallet med många spelare förr i tiden. Nu handlar det om att antingen får man speltid eller också lämnar man sin förening eller slutar helt med fotbollen. Förresten: Mitt förslag om att bara ha tre ersättare gäller också herrfotbollen under elitnivå. Och varför inte ha avbytare (utbytt spelare kan komma in igen) i de lägre förbundsserierna?

Kållereds SK Vårcup P/F 11
Dagen efter var det dags för Vårcup för P/F 11 i barnbarnet Noels klubb Kållereds SK. Vädret var perfekt, både pojkar och flickor i gång (fler pojklag än flicklag berodde inte på bristande jämställdhet utan helt enkelt på tillgången på lag), engagerade föräldrar i olika funktionärsroller när det gällde hemmaklubben, matcher under hela dagen, hamburgeri, påhejande och stöttande föräldrar, småsyskon, mormödrar, morfäder, farfäder, farmödrar, andra aktiviteter som bollkastning med signerade landslagströjor som pris, mängder av glada barn som efter en förlust snart hade glömt den för det var ingen som talade speciellt om att dom hade förlorat eller vunnit. Det betyder att allt var som det skall vara på en dylik cup för barn. Eftersom man inte lade någon vikt vid resultat så märkte nog inte barnen hur det gick till när de spelade vidare efter ett första gruppspel. Det var bara nya matcher utan resultatbetoning och till slut fick alla pris.

24 pojklag och 12 flicklag med i snitt 10 spelare deltog, dvs. sammanlagt c:a 360 spelare. Jag funderade på hur många av dem som är kvar i fotbollen om fem år, det år de fyller 16 år. Jag tror att det till stor del beror på ledarna om barnen stannar kvar. Bara om ett par år kommer första prövningen: Många av barnen måste ha en ny och välutbildad tränare om de ska behålla intresset och fortsätta att utvecklas som spelare. Men de måste också ha ledare som kan få dem att behålla glädjen och entusiasmen i fotbollen. Det måste också finnas en stark förening som kan ta vara på varje barn och ge varje barn rätt förutsättningar för att utvecklas som spelare och som dessutom kan vara så flexibla i sitt tänkande så att den fasta åldersgruppen (11 år i det här fallet) efter hand kan integreras med andra lag och spelare i föreningen. Jag menar att en av orsakerna till spelartappet i tonåren är att det enskilda årsklasslaget riskerar att bli en förening i föreningen och när åldersgruppen blir för liten försvinner laget och därmed spelarna.

Tillbaka till de 360 spelarna i Kållereds Vårcup: Om hälften är kvar om fem år kan klubbarna vara nöjda, men nog ska vi kunna arbeta för och sikta på att i varje fall 80 % är kvar. Om vi sedan kan få 80 % av dessa 11-åringar att bli framtidens publik på elitmatcherna utan att ha skrämts bort av eldar på läktaren då har vi en fin grogrund för ett livslångt fotbollsintresse.

Helsingborg IF-IFK Norrköping 3-1
Denna matchodyssé avslutas med gårdagens allsvenska match i Helsingborg. Det tändes inga eldar, klackarna var positiva, det skreks inga okvädingsord mot domare, motspelare eller ej närvarande andra föreningar. Det var ett positivt fotbollsevenemang. Matchvärd var projektet ”Ung aktiv 9:a”, som består av ett värdegrundsarbete som genomförs av Helsingborgs IF. 150 åk. 9-elever var närvarande och hejade på sitt lag. Alla övriga åk. 9-elever i Helsingborg har också fått denna utbildning i värdegrundsfrågor. Kanske dessa 150 ungdomar och ett antal av dem som inte kom till Olympia är en del av framtidens publik på den nya Olympia som nu börjar växa fram. Jag tror att vi med dessa ungdomar på läktaren slipper höra okvädingsrop mot motspelare och domare och se eldar tändas.

Nu var denna lilla fotbollsmatchresa till ända. I kväll blir det Elfsborg-AIK på Borås Arena. Jag har bara en from förhoppning: Låt oss slippa se eldar på läktaren! Låt oss slippa höra domaren kallas djävul! Låt oss slippa se unga människor iklädda rånarhuvor på läktaren!

Om raka seriepyramider och andra tävlingsmässiga aspekter på fotboll

Från och till dyker frågan om varför inte elitklubbarnas B-lag/reservlag/utvecklingslag etc. (kärt barn har ju många namn) i herrfotbollen får spela i det vanliga seriesystemet, t.ex. i division 1 eller 2. För 14 år sedan var det en så brännande fråga att elitklubbsledare lämnade en konferens om saken i förtid i vredesmod över att förslaget inte gick igenom. Men det var då och sedan dess har mycket vatten flutit under de flesta broar. Frågan dyker emellertid fortfarande upp då och då, men nu har den arbetsgrupp som ser över seriesystemet på herrsidan sagt att frågan inte är aktuell och att den därför ska avföras.

För att förenkla i det följande använder jag i fortsättningen andralag som beteckning på det som vi tidigare kallade B-lag eller reservlag och som idag på många håll kallas U-lag. Diskussionen som jag för är naturligtvis även tillämpbar på damfotbollens seriesystem, även om förutsättningarna där kan skilja sig en del från herrfotbollen. Men mer om detta längre fram.

Först måste vi definiera vad vi menar med rak seriepyramid. När vi har talat om detta har vi hela tiden utgått från att det handlar om att en klubb ska kunna ha sitt andralag i representationslagsseriesystemet och att detta andralag ska kunna använda spelare nr 12 och neråt från den totala spelartruppen. Det är så det fungerar i distriktsserier och det var så det fungerade när vi hade farmarklubbar i damseriepyramiden. Ett dylikt system i herrseriepyramiden skulle innebära att elitklubben med ett andralag i div. 1 eller 2 skulle vilja styra andralagets matcher till speciella dagar för att kunna använda bänkspelarna från A-laget. Det skulle i sin tur innebära både olösliga konflikter med andra föreningar, oerhörda svårigheter att lägga ett spelprogram och att elitklubben skulle ha ett andralag av mycket ojämn kvalitet. Ibland skulle alla A-lagets bänkspelare kunna delta och ibland skulle ingen spelare kunna delta. Detta skulle innebära en klar sportslig orättvisa. Således är ett rakt seriesystem med elitklubbarnas andralag som får disponera alla spelare som inte är startspelare i A-laget en omöjlighet.

Ett annat sätt att definiera andralag är det som finns i stora fotbollsländer som Spanien, Tyskland m.fl. Där består andralaget av spelare nr 25-45, alltså en helt annan spelartrupp där uppflyttning till förstalaget kan ske, men där nedflyttning endast kan ske efter speciella regler. Mot ett sådant system i svensk fotboll talar följande faktorer:

• Elitklubben måste ha två hela professionella trupper med sammanlagt upp mot 40-45 spelare.
• Den enskilda föreningen kan ena året ha möjlighet att ha två stora trupper men det följande året ger ekonomin inte utrymme för en fortsättning.
• Den enskilda förening som ena året inte har kunnat ha ett andralag, men som kan ha det året därpå kan inte placeras in i seriesystemet efter hur det ser ut det aktuella året.
• En serieindelning i t.ex. division 2 med sex serier i landet skulle ge en kraftig geografisk snedfördelning av lag. I vissa serier skulle man riskera att mer än hälften av lagen är andralag
som inte kan avancera i seriesystemet.

Rak seriepyramid förekommer i en majoritet av Sveriges 24 fotbollsdistrikt. Då handlar det om att föreningars andralag spelar i distriktsserierna av det skälet att det är svårt att få ihop geografiskt vettiga serier för bara representationslag eller att det inte går att skapa meningsfulla speciella andralagsserier (reservlagsserier). Det är oftast mindre distrikt som har rak seriepyramid just av dessa skäl.

Men ju närmare de högre serierna man kommer blir frågan om andralag i seriesystemet allt känsligare. I flera distrikt har debatten under de senaste åren varit livlig med många argument för och emot. Det har då huvudsakligen gällt damsidan, där Västergötlands FF:s föreningar införde möjligheten till att ha andralag för division 1-föreningar på hösten 2013 för att sedan ta bort den igen 2014. Argumenten från motståndarna handlar främst om den sportsliga rättvisan. Senast i lördags på Västergötlands FF:s årsmöte väcktes frågan från ett par elitklubbar på damsidan. Man menade, kanske med all rätt, att matchningen av de spelare som inte platsar i A-truppen blir oerhört lidande och i hög grad bidrar till att spelare slutar. Denna aspekt ska då vägas mot det som andra klubbar framför och som nämns ovan, nämligen att det inte blir sportslig rättvisa i en serie, där en förenings andralag ibland spelar med spelare som just har spelat i en högre serie och ibland spelar med yngre spelare från flicklaget när andralagets match sammanfaller med förstalagets.

Kan det då finnas en lösning på detta problem, en lösning som alla klubbar kan acceptera? Jag menar att en lösning kan vara att man låser en A-trupp med 18-20 spelare som inte kan gå ner i andralaget utan en viss karenstid (ett antal matcher), men att spelarna i andralaget kan gå upp i A-laget utan karens. Detta är den modell som i lite olika skepnader finns i andra stora fotbollsländer (ja, Sverige är också ett stort fotbollsland). Av ovan anförda skäl tror jag absolut inte på modellen i herrseriesystemet, men kanske det kan vara en lösning för damfotbollen där problemet med andralagets spelares matchning är mer brännande. Det skulle i så fall inte gälla de högsta serierna av det skälet att andralag idag inte kan spela högre än i division 2 (gäller i Svealand och Norrland) eller i division 3 (kommer att gälla i Götaland från 2017).

Om bestämmelser, beteenden och beslut i fotbollen

Tävlingssäsongen i svensk fotboll är i full gång trots att vi befinner oss i februari månad när detta skrivs. Svenska Cupen går kommande helg in i sin andra gruppspelsomgång med stort publikintresse och för Västergötlands del med en rejäl knall i inledningsomgången (FC Trollhättan-IFK Göteborg hör och häpna 2-2). Vi kan nog räkna med fler knallar längre fram i de fortsatta spelomgångarna och även publikmässigt kan vi hoppas på några riktiga ”knallar”, vilket kulminerar med AIK-Hammarby på Friends Arena den 7 mars. Det blir knappast under 30000 åskådare på den matchen och då kan till och med den norska cupfinalen slänga sig i väggen om uttrycket tillåts. Regionalt och lokalt ur min horisont har Västergötlands DM så smått kommit i gång och till helgen är det fullt pådrag med matcher.

Den nya tävlingssäsongen brukar innebära några nya tävlingsregler eller tävlingsbestämmelser. På representantskapsmötet i slutet av november beslutade svensk fotboll om ett helt nytt sätt att se på föreningarnas ansvar för ett matcharrangemang. Man beslutade att det strikta ansvar för säkerhet och annat som föreningarna alltid har haft ska ändras till ett oaktsamhetsansvar. Det betyder i klartext att om en förening har gjort allt som står i dess makt för att förebygga ordningsstörning eller andra ”fotbollsolagliga” händelser så ska föreningen inte bestraffas med straffavgifter eller böter. För elitföreningen betyder det att ett än noggrannare arbete måste läggas ner på säkerhets- och ordningsstörningsförebyggande (oj, ett så långt ord!) åtgärder. Om man inte kan bevisa att man gjort det så bestraffas man lika fullt.

För föreningarna i lägre serier där man inte har brukat vidta några speciella säkerhetsåtgärder kan det bli ett problem om något inträffar som t.ex. bengalbränning, planintrång (dvs. någon eller några går in på spelplanen) eller publikattacker mot domaren. Ett gott råd till klubbar i serier utanför elitfotbollen är att man tillser att domarna alltid är åtföljda av en domarvärd/domarvakt när de lämnar spelplanen. Vad gäller pyroteknik och planintrång bör breddföreningen arbeta förebyggande med upplysningsverksamhet till sin publik och med publikvärdar som kan förebygga oöverlagda handlingar av publiken.

En annan nyhet är att en arrangör av en fotbollsmatch kan få tillstånd att använda pyroteknik. Ett sådant tillstånd ansöker arrangören om hos tävlingsstyrelsen för aktuell tävling (alltså SvFF eller distriktsförbundet) och ansökan ska vara åtföljd av ett tillstånd från polisen att tända eld på allmän plats. Naturligtvis kommer det inte att bli fråga om att få tillstånd att tända eldar mitt i en folkmassa utan ev. tillstånd kommer såvitt jag förstår bara att ges om eldningen ska ske på avskild plats.

De nämnda två förändringarna i regelverket har tyvärr här och var missuppfattats. Och det har skett i Sveriges f.n. mest framgångsrika förening på herrsidan, Malmö FF. Föreningens ordförande gick i höstas ut i media med budskapet att det nu var fritt fram för bengaler och att föreningen inte längre skulle bestraffas för pyroteknikanvändning. (Det var f.ö. MFF som för bortåt två år sedan initierade diskussionen om att ändra det strikta ansvaret till ett oaktsamhetsansvar.). Men detta var ett missförstånd. Fortfarande bestraffas föreningar om supporter tänder bengaler eller andra typer av fyrverkeripjäser utan tillstånd, om man inte kan bevisa att föreningen har gjort allt som står i dess makt för att förhindra detta.

I samband med detta kommer jag osökt in på UEFA:s regler och Malmö FF:s förhållande till dem. UEFA har kvar det strikta ansvaret och det är därför som MFF vid ett par tillfällen under hösten dömdes till dryga böter för pyroteknikanvändning. Efter den sista hemmamatchen i Champions League dömdes MFF till 40000 euro (350000 kr) i böter till UEFA för ”inkastande av föremål och uppträdande av osportslig natur”. Det slängdes alltså in föremål på banan och dessutom skanderade publiken ”UEFA maffia” efter slutsignalen i missnöje med domarinsatsen. MFF:s vd kommenterade domen med orden: ”Det står inte uttryckt att det är ramsan som bötfälls”. Föreningens ordförande kommenterade: ”Uefa bedömer varje match som ett helt evenemang. De har höga krav, men betalar också ut mycket pengar.” Man frågar sig hur naiv man får vara som elitklubbsledare eller är det bara för att skydda sig från kritik från supportrar som man säger så? UEFA ser oerhört allvarligt på denna typ av misskrediteringar av UEFA och av andra organ eller personer inom fotbollen. Av de 40000 eurona är säkert minst hälften för den misskrediterande ramsan mot UEFA.

Med detta kommer jag osökt in på det på svenska fotbollsläktare fortfarande förekommande enfaldiga uttrycket ”Svenska FF fotbollsmördare”, ett verkligt lågvattenmärke i det som supportrarna själva kallar supporterkultur. Det är oklart mot vem uttrycket egentligen riktar sig. Eftersom SvFF är alla svenska fotbollsklubbar och aldrig kan vara något annat så borde det vara alla enskilda klubbar, men det verkar snarare vara de personer som klubbarna har valt att fullgöra uppgifterna i det gemensamma förbundet. De supportrar som skriker så har nog inte riktigt klart för sig vad ett förbund och en demokratisk beslutsordning innebär. Alltnog, denna typ av uttryck är också bestraffningsbara även om vi inte har använt oss utav denna bestraffningsmöjlighet i svensk fotboll. Det finns bestämmelser som talar om förbud mot att uppträda förolämpande, om att uttrycka missaktning och om att misskreditera fotbollens organisationer. Även vid dessa bestämmelser kommer föreningens oaktsamhetsansvar in så om föreningen har gjort allt som står i dess makt för att förhindra dylika yttringar så kan man undgå bestraffning.

När jag ändå skriver om diskriminerande och missaktande yttringar kan man notera några glädjande inslag i den ovan nämnda supporterkulturen. Redan i höstas tog supporterunionen ett initiativ till att agera mot homofobi och andra dylika yttringar. På läktarna kunde man se banderoller mot homofobi och diskriminering. Igår kunde man i lokala medier i Göteborgsområdet höra om IFK Göteborgs satsning på och utbildning i samma ämne. IFK genomförde ett seminarium i dessa frågor med sina supportrar. Ett glädjande iniutiativ som förhoppningsvis får efterföljare bland andra elitklubbar (och kanske redan har fått det?).

Slutligen ett parentetiskt inskott:

Jag har en bror i Malmö som ibland förser mig med uppgifter om var jag ligger på MFF-supportrarnas popularitetslista. Efter det tuffa beslut som SvFF:s tävlingskommitté tvingades ta år 2011 om tre allsvenska matcher på sex dagar (efter en avbruten match mot Djurgården) hamnade jag långt ner på den nämnda listan. Kanske jag avancerade något sedan MFF vunnit alla tre matcherna med 1-0. Där låg jag sedan kvar under ett par år (det fanns något mer beslut som MFF-supportrarna tyckte gick dem emot), men för ett år sedan tog jag ett rejält kliv uppåt. Då uppstod nämligen en konflikt mellan supportrar till MFF och IFK Göteborg om hur många mästerskapsstjärnor man egentligen fick ha på sina matchtröjor. MFF ville nämligen sätta på någon stjärna för de år då man vann Allsvenskan men inte det följande SM-slutspelet. (Eller också var det tvärtom, dvs. IFK Göteborg som ville sätta på extra stjärnor på tröjan.) Mitt svar när jag fick frågan om detta från ett skånskt mediaföretag var att det inte finns någon bestämmelse i svensk fotboll som reglerar detta utan det är bara något som klubbarna själva har hittat på. Jag lade också till att för mig och tävlingskommittén i övrigt så får klubbarna sy på hur många stjärnor som helst på sina tröjor och att hela stjärndiskussionen är en pseudodebatt och att vi har andra viktigare frågor att behandla i svensk fotboll. Resultatet av detta var att jag åkte upp ett rejält steg på MFF:s supporterpopularitetslista. Så nu får vi se hur det går efter dagens blogginlägg om supporters beteende.

 

 

 

Om fotboll och de fyra årstiderna än en gång

Med jämna och ojämna mellanrum dyker frågan om spel höst-vår i stället för vår-höst upp i svensk fotboll. Jag behandlade den utförligt här i min blogg för två år sedan (13 februari 2013) och jag visade då på de olägenheter en sådan förändring skulle föra med sig för fotbollen. Naturligtvis tror jag inte att mina åsikter på bloggen kan förändra tänkandet i svensk fotboll totalt utan frågan har levt vidare. Den förs ofta fram som en tvärsäker lösning på svensk fotbolls oförmåga att hävda sig internationellt. Det är ofta tränare av olika schatteringar, sportchefer, s.k. experter och okunniga journalister som för fram saken. Senast var det förbundskaptenen Hamrén som menade att vi omedelbart skulle byta till höst-vår, om vi vill hänga med i den internationella konkurrensen.

En övergång till höst-vår skulle innebära att vi skulle stänga Sverige från seriefotboll i varje fall i de högre serierna från slutet av maj (vissa år från mitten av maj) och hela juni månad. Vi skulle också behöva spela till i slutet av november eller t.o.m. in i december och sedan starta om i varje fall Allsvenskan i februari månad om vi samtidigt vill behålla Svenska Cupens nuvarande upplägg. Fotbollspubliken har tidigare visat att den inte vill gå på fotboll på vintern, även om träningsmatcher nu i februari på många håll lockar många åskådare. Att vi måste stänga hela Sverige från seriefotboll i maj-juni hänger samman med att serierna hänger samman. Lag som ska flyttas upp från Superettan måste få en rimlig förberedelsetid för den högre serien och lag från division 1 som ska upp i Superettan måste också kunna förbereda sig och så kan man fortsätta resonemanget hela vägen ner i seriesystemet. Övriga argument för att behålla vår-höst i svensk fotboll återfinns i bloggen enligt ovan.

Med ovanstående som bakgrund kommer jag nu in på den arbetsgrupp eller styrgrupp i svensk fotboll som ser över herrfotbollens seriesystem. Jag har privilegiet att få ingå i den gruppen. På vårt senaste möte hade vi uppe spelsäsongsfrågan för att en gång för alla döma av den. Glädjande nog så var hela arbetsgruppen inklusive Svensk Elitfotbolls företrädare Lars-Christer Olsson helt överens om att det inte finns några förutsättningar eller möjligheter i svensk fotboll att byta säsongupplägg till höst-vår. Styrgruppen består av företrädare för samtliga distriktsförbund, Svensk Elitfotboll och division 1-klubbarnas organisation SEFE och den leds av damelitföreningarnas ordförande Per Darnell. Detta konstaterande i styrgruppen känns oerhört skönt för mig som har stridit för bibehållet vår-höst-spel i över 20 år. Redan 1995 satt jag i en motsvarande arbetsgrupp, där företrädare för elitfotbollen till varje pris ville ha en övergång till höst-vår. Även den gången föll frågan när vi väl hade sett över konsekvenserna. Sedan dess har som sagt frågan dykt upp med ojämna mellanrum. På senare år har huvudskälet varit transferfönstrets längd som enligt ”sakkunniga” och andra förståsigpåare måste överensstämma med övriga Europas fönster för att svenska klubbar ska nå framgång ute i Europa. Dock har ingen kunnat förklara varför det måste överensstämma. Tvärtom måste det väl finnas en fördel i att det internationella fönstret i de flesta länder nu är stängt så att svenska klubbar mer i ro kan förbereda säsongen som kommer.

Sammanfattningsvis så framstår det beslut som kloka och framåtblickande svenska fotbollsledare tog 1956 om att ändra den svenska tävlingssäsongen till vår-höst (man spelade alltså höst-vår tidigare) som ett av klokaste besluten som tagits i svensk fotboll. Men trots det beslutet och trots det ställningstagande som styrgruppen nu har gjort så kan vi inte vara säkra på att frågan inte kommer tillbaka. Det kommer alltid att finnas ”experter” som inte behöver ta ansvar för någonting i svensk fotboll, men som gärna har åsikter både om det ena och det andra.

Om evenemang i och utanför fotbollen

 

2015 års fotbollssäsong står för dörren. Denna vecka fastställs spelordningarna inte bara för Allsvenskan och Superettan (Damallsvenskan är redan fastställd) utan också för Västergötlands distriktsserier med början i kväll med division 4 herrar. En from förhoppning inför spelordningsmötena är att klubbarna inte bara tänker på den sportsliga aspekten eller tränarens önskemål när man fastställer speldagar för representationslagens seriematcher. I min föreställningsvärld om fotbollsmatchen som ett evenemang som ska locka ortens invånare så beaktar man när det är som mest gynnsamt publikt sett att arrangera en match med föreningens representationslag.

Att det går att göra något åt ett evenemang bevisade alla de krafter (SvFF, VFF, IFK Skövde FK, Skövde kommun) som tillsammans arrangerade EM-kval i futsal för någon vecka sedan i Arena Skövde. På lördagskvällen var närmare 2000 personer samlade för att se Sveriges avslutande match mot Israel. Matchtiden var kl.18.30. En sådan sen lördagstid har så vitt jag förstår aldrig förekommit i västgötsk seriefotboll och bara vid något enstaka tillfälle i Allsvenskan och Superettan. Att spela en seriematch senare än kl. 16 en lördagseftermiddag är mycket ovanligt i svensk fotboll. Om det är så att vi vill undvika lördag kväll av de skälen att det är familjens samlingskväll eller utefolkets utekväll så tänker vi fel. Familjens samlingskväll är ju numera fredagen med fredagsmys och då spelar vi mängder av matcher med start kl. 19, matcher som naturligtvis utgör en svag konkurrent till fredagsmyset. Utefolkets utekväll kan lika gärna vara fredag som lördag och dessutom börjar inte en utekväll i Sverige idag förrän tidigast kl. 22. Vem vågar ta steget att anordna fotboll i Sverige kl. 20 eller 21 en lördagskväll? Kanske det skulle locka nya åskådarskaror till arenorna?

Fotbollsevenemanget handlar också om service till och omtanke om publiken. Fortfarande finns det fotbollsevenemang lite varstans där man i bästa fall får ett taffligt skrivet programblad i händerna någon halvtimme in på matchen när entréupptagaren har hunnit gå runt till den närvarande publiken och tagit upp entréavgift och samtidigt delat ut programbladet. I stället borde det vara en självklarhet (det är det på många ställen) att man upprättar en riktig entré, där publiken välkomnas av matchvärdar, som samtidigt lämnar ut de aktuella matchtrupperna och annan relevant information inför matchen.

Nu ska vi inte för ett ögonblick tro att toppfotbollen alltid är så mycket bättre när det gäller publikservice. Om man besöker en landskamp, vill i varje all den kategori åskådare som inte kan beskrivas som verkligt fan med koll på spelarna, eller tillfällighetsbesökaren som är där mer för totalupplevelsens skull, veta vilka spelarna är. De som är lite äldre vill fortfarande ha ett programblad med laguppställningar. Då inträffar det märkliga att i det flashiga programblad man införskaffar så finns det informativa texter om matchen och annat, men det finns ingen numrerad laguppställning. Vid presentationen före matchen på storbildsskärm och av speaker fladdrar namnen förbi i en ruskig fart så det hjälper inte att ha en penna till hands. Hur svårt kan det egentligen vara att i programmet trycka det tröjnummer som respektive spelare har? Förbundskaptenen tar ut en trupp med ett visst antal spelare. Varför dessa inte kan numreras vid uttagningen är för mig en gåta.

Nu ska Allsvenskans arenor wifi-utrustas, ett utmärkt och spännande initiativ från SEF:s sida. Men man måste också fundera över vilka målgrupper man har. Wifi är utmärkt för den unga IT-generationen, men för den något äldre åskådaren är internetuppkoppling under en fotbollsmatch något främmande och svårhanterligt. I Allsvenskan har flera klubbar dragit ner eller in på programbladet. Det betyder att man som åskådare inte längre kan ha koll på vilka spelare som spelar. Fansen känner de sina och bryr sig inte om motståndarlagets spelare, men en stor grupp äldre och medelålders åskådare vill forfarande veta vilka som spelar.

Ja, det finns mycket mer att fundera på och jobba med när det gäller att locka åskådare till fotbollsevenemangen. Inte minst kan man fundera på det faktum att ett slagsmål som utspelades mitt i natten på Stockholms största fotbollsarena kunde dra 30000 människor och dessutom televiseras i 126 länder. Var det bara för att ordet evenemang förkortades till event? Vilka är de kommersiella krafter som gör att 30000 samlas för att se på en misshandel? Och slutligen: Vad är det för mänskliga och låga instinkter som gör att ett evenemang som går ut på att misshandla en annan människa lockar sådana mängder av människor?

Om spelarantal och spelartapp

I svensk fotboll mätte vi i början av hösten storleken på fotbollen, dvs. vi hade ute en enkät bland föreningarna i hela landet, där vi ville ha in uppgifter om antalet utövare, lag, ledare osv. Resultaten av enkäten har inte analyserats i detalj ännu, men en sak framstår med all tydlighet: Vi förlorar eller tappar spelare/utövare i åldrarna 16-20 år, eller annorlunda uttryckt så går kurvan över antalet aktiva spelare både på pojk- och flicksidan kraftigt neråt när det gäller dem som är födda åren 1994 och 1998. Nedgången är kraftigare på pojksidan, kanske beroende på att antalet utövare som är yngre än 16 år är betydligt större på pojksidan. Därför kan kurvan se brantare ut för pojkarna. Det kan också vara så att flickor är benägna att sluta ännu tidigare och därför blir inte nedåtkurvan så brant när de är 16 år. Men för pojkarna är det inte bara kurvan som går kraftigt neråt utan det är också verkligheten. Exempel på det ser man i många klubbar över hela landet. Klubbar där man traditionellt har haft A-lag, B-lag, juniorlag och P16-lag är nu i många fall utan lag under A-laget ända ner till 13-14-årsåldern. I bästa fall har man ett B-lag (eller U-lag som vi numera kallar det i Västergötland och på många andra håll) som är ett hopplock av dem som blev över från A-laget och övervintrade veteraner. De på många håll traditionella juniorlagen (i Västergötland hade vi på 1990-talet nästan 100 juniorlag i seriespel och ytterligare några deltog i junior-DM). Nu är antalet verkliga juniorlag försvinnande få.

Hur har det då blivit så och vad kan vi göra åt det? Låt mig först innan jag försöker svara på frågan konstatera att vi alltid har tappat spelare i de aktuella åldrarna, men tappet förefaller nu vara större än någonsin. Svaret skulle kunna ligga i följande företeelser (vissa av företeelserna är relevanta för både pojkar och flickor; vissa är mer relevanta för pojkar):

1. Åldersklassernas storlek vad gäller födda under 1990-talet är bland de lägsta i Sverige i modern tid. Det kan göra att det redan i 10-11-årsåldern är svårt att få ihop fulla lag i 7-mannaspelet och det får konsekvenser när barnen blir lite äldre.
2. Börjar vi för tidigt med organiserad fotboll? I många (alla?) klubbar börjar man med verksamheten när barnen är 6 år. Tidigare på 1970- och 80-talen började man normalt vid 8 års ålder. Det sägs bland forskare och andra att ett barns genomsnittliga aktivitetstid inom en viss aktivitet är tio år. Har man då börjat vid sex års ålder är det logiskt att man slutar vid 16 år.
3. När ungdomarna slutade i 15-16-årsåldern på 1960-, 70- och 80-talen skyllde de ofta på att det var roligare att åka moped. Numera åker inte ungdomar moped i samma utsträckning, men det finns ett helt annat utbud av lockelser. Hela den digitala världen med spel, sociala medier, film osv. är en till fotbollen övermäktig konkurrent som för många är bekvämare, intressantare och mer spännande.
4. De flesta ungdomar börjar arbeta på fritiden redan när man börjar på gymnasiet. I veckoschemat med studier, arbete, umgänge, gymträning osv. ryms inte den tidsbundna och tidskrävande fotbollen. Det går inte längre som förr att förutsätta att alla kan träna kl. 18.00 på tisdagar och torsdagar och spela match på lördag eller söndag.
5. Intresset för fotboll förefaller vara större än någonsin. Men då handlar det om intresset för utländska ligor, framför allt ligor där Messi, Zlatan, Neymar osv. spelar. Där står sig den inhemska fotbollen lätt. Unga människor idag har bättre koll på Ligue 1 och Primera División/La Liga än på Allsvenskan. Hur ska de då kunna ha koll på den egna division 4-klubbens A-lag, dit de borde sikta och där de borde längta efter att få spela? Barn och ungdomar idag kan spela i samma förening i hela sitt fotbollsliv utan att ha sett eller ha en aning om A-laget och dess serieposition.
6. Vi bildar tidigt små föreningar i föreningen. Starka föräldragrupperingar drar i väg åt ett eget håll och har ingen koll varken på föreningen som sådan eller på föreningens övriga lag inklusive representationslaget (se ovan p. 5). Detta bäddar också för att när spelarna är 14-15 år och många har fallit ifrån så finns det inget annat lag som det är intressant att spela i för man vet knappt att det finns andra lag eller att föreningen faktiskt hänger ihop eller är ”förenad”.
7. I de lag som utgör föreningar i föreningen är det oftast en eller flera pappor (och någon mamma här och var) som är ledare eller tränare. Dessa personer gör säkerligen i många fall ett förträffligt jobb när barnen är små, men när barnen kommer upp i tonåren är kraften och idéerna slut. De klarar helt enkelt inte längre att erbjuda en vettig och stimulerande träning. Finns det då ingen förbindelse med föreningens ledning så finns det ingen som kan ta tag i problemet och fixa en utbildad tränare som vet vad han eller hon håller på med och som kan stimulera till fortsatt och utvecklande fotbollsspel. Resultatet blir att barnen slutar med fotbollen. Ett fotbollsland som gått mycket framåt på senare år är Island. Jag tror att det inte bara beror på Lasse Lagerbäck utan också på att alla lag i isländsk ungdomsfotboll måste ha en arvoderad och utbildad tränare. Detta är något som vi kanske skulle fundera på i Sverige. Det förefaller ogenomförbart men man kan ju börja i klubbarna, i alla fall på lägre serienivåer, att lägga de pengar man lägger på A-lagens tränare på utbildade tränare för ungdomslagen.
8. Den i Sverigre pågående urbaniseringen har också en del i avhoppen från fotbollen eller egentligen mer i att lag tvingas lägga ner. Men denna orsak är inte entydig. Även storstadsklubbar tappar utövare i de aktuella åldrarna, men storstadsdistrikten visar annars på ett ökat antal spelare totalt.

Uppräkningen av tänkbara orsaker till spelartappet i åldrarna 16-20 år är säkert inte fullständig. Det finns fler. Man kan också fundera över det faktum att vi numera i Sverige i de allra flesta kommuner har konstgräsplaner, vilket betyder att villkoren för att spela fotboll har förändrats i grunden. Borta är träning och matcher på stenhårda grusplaner under försäsongen. Nästan borta är också spel på torftiga grusplaner i större städer där tidigare barn och ungdomar fick hålla till godo med grus. Men denna faktor verkar inte ha bidragit till att fotbollen kunnat behålla fler spelare utan vi har snarare förlorat spelare bland dem som fått förmånen att växa upp med konstgräsplanerna.

Ett spännande och utmanande seriesystem

Fotbollssäsongen befinner sig i det mest spännande skedet under säsongen. Seriesegrare ska koras och nedflyttningslagen ska utkristalliseras. I många serier, dock inte alla, inleds vad gäller lägre serier inom kort och vad gäller de högsta serierna på herrsidan längre fram i höst ett kvalspel, där lag i högre serie sätter sin plats på spel i kvalmatcher mot tvåor eller i vissa fall treor i den lägre serien. Det är detta serie- och kvalsystem som jag vill slå ett slag för här i det följande.

För att attrahera utövare, publik, media och sponsorer måste vi ha serier som är intressanta, spännande, ovissa, dramatiska och tävlande så länge som möjligt under säsongen. För att attrahera utövare måste vi också erbjuda många matcher under så lång tid som möjligt och matcher som gäller något. Detta inte minst för att vi lever i en konkurrenssituation med andra idrotter, som främst fram på hösten kan upplevas som attraktivare av utövare och publik om inte fotbollsmatcherna gäller någonting. På serienivåerna under de professionella och semiprofessionella är det på många håll och i många klubbar en kamp om spelarna som inte vill spela matcher utan betydelse. Kampen består i att spelarna söker andra aktiviteter som erbjuder mer spänning eller som är intressantare än att spela fotbollsmatcher utan betydelse. På elitnivåerna sviker publiken i takt med att matcherna blir alltmer betydelselösa.

Med ovanstående bakgrund är det min uppfattning att vi i vår seriepyramid för både herr- och damfotbollen måste skapa förutsättningar för att matcherna gäller upp- eller nedflyttning i serierna så länge som möjligt. Jag tar vår befintliga seriepyramid på herrsidan som exempel, men principen om kvalmöjlighet uppåt för lag 2 i en serie och nedåt för lag placerade närmast över nedflyttningsstrecket gäller vilket seriesystem vi än har.

I dagens seriepyramid har vi kval uppåt och neråt mellan Allsvenskan och Superettan, mellan Superettan och div. 1, mellan div. 2 och 3 och mellan div.3 och 4. Detta kvalsystem skulle kunna förfinas ytterligare så att kval införs mellan div. 1 och 2 genom att lag 2 i div. 2 spelar ett trelagskval, där de två segrarna spelar ett parkval mot lag 11 i div. 1. En annan förfining är att i den 14-lagsserie som vi fr.o.m. i år har i div. 2 skulle kvalstrecket nedåt kunna dras vid lag 11 i stället som nu vid lag 12.

Med ett genomgående kvalsystem uppåt och neråt i alla serier (som vi alltså delvis redan har) skulle säsongen visserligen bara förlängas för kvalspelande lag, men den stora vinsten är att seriespelet fram till i början eller mitten av oktober blir spännande och intressant hela hösten ut. Vad som inte är mindre viktigt är att fotbollen under Allsvenskan därmed kapar åt sig medias uppmärksamhet under ytterligare en månad när vinteridrotterna pockar på intresset.

I damfotbollen har vi just inrättat ett seriesystem som knappast alls har denna typ av kvalspel. Naturligtvis borde en strävan vara att ett dylikt kvalsystem ska finnas även inom damfotbollen, även om det är väl för tidigt att redan nu börja rota i den för två år sedan införda damseriepyramiden.

Grundtanken i det här beskrivna kvalsystemet är således att serierna ska leva längre på hösten genom att fler lag i en serie är inblandade i strider runt strecken. Men det handlar också om att förlänga fotbollssäsongen för fler lag än vad som är fallet nu. Det finns också en sportslig tanke bakom. Ett lag i en högre serie sätter sin plats i serien på spel och måste visa lag från den lägre serien att man är värdig att finnas kvar på aktuell serienivå.

Om VM, Gothia och en unik match

Efter ett mycket långt uppehåll är jag nu tillbaka med min fotbollsblogg. Andra uppgifter i och utanför fotbollen har upptagit min tid men nu ska det bli ordning och reda igen i bloggandet. Idag handlar det om lite olika reflektioner som jag gjort över fotbollens förunderliga värld.

Det allt överskuggande i fotbollen under våren och sommaren var naturligtvis VM i Brasilien. Vi kan nog vara överens om att årets VM bjöds på bra fotboll och fotbollen som attraktionskraft måste ha höjts i världen. Negativa inslag i VM-matcherna var enligt mitt förmenande den höga andel av riktade sparkar eller som vi sa förr stämplingar mot motståndares ben och fötter. När sedan domarna tydligen hade fått instruktioner om sparsamhet med gula och röda kort blev resultatet att mängder av unga fotbollsspelare världen över fått klart för sig att det är OK att rikta sparkar mot motståndarna.

Och därmed över till en annan stor fotbollsupplevelse under sommaren, nämligen Gothia Cup. Sedan många år har jag förmånen att få medverka vid denna stora fotbollsmanifestation. Mitt uppdrag är att bl.a. vara ordförande i tävlingsjuryn. Från årets turnering har jag två reflektioner från juryns arbete. Den första handlar om de ovan nämnda sparkarna mot motståndare. Varje år har Gothia Cup omkring 300 bestraffningsärenden efter grova utvisningar. I år har jag en känsla av att över 80 % av ärendena var relaterade till sparkar eller andra våldsamhetsyttringar mot motståndare. Det är en siffra som är betydligt högre än tidigare år. Det kanske är långsökt men frågan är om inte VM kan ha påverkat unga spelare i en negativ riktning i just detta avseende.

Ett positivt inslag i juryns arbete i årets Gothia Cup var däremot att antalet ledare som bestraffades, dvs. stängdes av och om det var allvarliga händelser kallades till samtal med juryn, var betydligt lägre än tidigare år. Juryn hade egentligen bara ett enda ärende av allvarligt slag där en ledare blev bestraffad. Normalt ligger antalet på uppåt tio sådana ärenden. Man kan bara hoppas att detta inte var en tillfällighet utan att ett bättre beteende från ledares sida sprider sig till all fotboll i landet. Inte minst i Västergötland har det funnits fall under vårsäsongen där ledare har betett sig på ett sätt som inte är acceptabelt.

Därmed är vi inne på den ”vanliga” fotbollen i Västergötland och i landet i övrigt. En av säkert tusentals fotbollsmatcher som spelades under den gångna helgen var matchen mellan IK Frisco och Skepplanda BTK i division 2 södra Västergötland. Matchen slutade 1-1, vilket innebar årets första poängförlust för de suveräna serieledarna från Skepplanda. Men det var inte detta faktum som var det unika med matchen. Den var egentligen bara en av väldigt många fotbollsmatcher överallt i Sverige. Men det unika var att det var Sveriges två äldsta damlag som möttes. IK Frisco och Skepplanda BTK startade damfotboll i augusti 1968 och har alltsedan dess i obruten följd haft representationslag för damer. Med detta är dessa två klubbar unika i Sverige. I en tid när vi tappar utövare och lag i fotbollen så är detta goda exempel på att man med idoga ledare, en jämställd förening, bra tränare och även i övrigt goda förhållanden kan behålla tjejer (och killar också för den delen) i fotbollsspel. Vad gäller Skepplanda måste jag förresten nämna att det finns kontinuitet. Klubbens flicklag nådde i går finalen i flick-DM i Västergötland. Vid seger där blir det SM-spel! (Ja, jag vet, det är min moderklubb men jag måste ändå nämna det här.)

Slutligen ett par språkliga noteringar (språk är mitt andra verksamhetsområde vid sidan om fotbollen): Har läsaren märkt att när elitklubbarna jagar nya spelare handlar det ofta om att hitta spelare som kan göra poäng? Räcker det inte längre att säga göra mål eller är det poäng för att man inbegriper de från ishockeyn tagna assisterna? Vidare så är det väldigt svårt att göra poäng om motståndarna parkerar bussen, dvs. spelar ett tätt defensivt försvarsspel. Att parkera bussen ingår ju ofta numera i det som tränarna kallar matchplan, men som förr kallades taktik eller spelsystem.

Om dårskap och klokskap

En fruktansvärt tragisk händelse lade sordin över den allsvenska premiären. Detta faktum har stötts och blötts under veckan som snart har gått. Mängder av s.k. experter, politiker, supportrar, fotbollsfolk i allmänhet och många andra grupper i samhället har uttalat sig och tyckt till om vad som ska göras. I vanlig ordning får förbundet, en för många mycket svårdefinierbar och diffus gruppering av människor, skulden från vissa håll för att ”man har inte gjort tillräckligt mycket för att förhindra” eller för att ”man inte har tagit i med hårdhandskarna” mot våldet. Om inte förbundet får skulden, läggs den på klubbarna och i vanlig ordning inser inte skuldbeläggarna att klubbarna och förbundet är samma sak, dvs. att förbundet är ett förbund som klubbarna har gått samman i. Något annat kan ju aldrig förbundet vara.

 

Vem bär då skulden till händelser av det slag som utspelades i Helsingborg? Ingen annan än den enskilde individen bär ansvar för att man misshandlar en annan människa. Ingen annan än den enskilde individen bär ansvar för att man tänder eldar på en inhägnad arena. Ingen annan än den enskilde individen bär ansvar för att restauranger vandaliseras ute på stan eller för att inventarier på en idrottsanläggning slås sönder. Och ingen annan än individen bär ansvar för att man kränker och hotar andra människor med diskriminerande banderoller eller gör påhopp på människor på olika sociala medier (ironiskt nog betyder social samhörande, vilket absolut inte märks på de sociala mediernas kränkningsinlägg).

 

Alla dessa nämnda företeelser och händelser för vilka individen bär ansvar är exempel på människans dårskap. En maximal grad av dårskap är naturligtvis att slå ihjäl en annan människa, men det är också dårskap att resa 50-60 mil med huvudsakligt mål att ställa till bråk i den stad man besöker och att dricka sig berusad så att man inte kan kontrollera sina handlingar. I Helsingborg har man åtskilliga exempel på vad horden av s.k. Djurgårdsupportrar företog sig under två dygn i staden. Flera av dessa exempel tyder på kvalificerat dårskap.

 

Det var däremot inte dårskap att 30000 människor på Friends Arena i måndags förenade sig i en hyllning till den bortgångne Djurgårdssupportern, men det var kvalificerat dårskap att efter den tysta minuten och hyllningen till den bortgångne tända eldar, kasta in föremål mot domare och spelare, uttrycka hatramsor (även om man för dagen (?) hade dragit in försäljningen av t-shirtar med hattext), göra planintrång m.m.

 

Många människor har uttalat sig om händelserna i Helsingborg och de påföljande händelserna på Friends Arena. Flera har också uttalat sig med olika mått av klokskap. En som i SvT:s morgonsoffa uttalade sig med hög grad av klokskap var Helsingborgs sportchef Jesper Jansson. Han sa att vi alla i och utanför fotbollen måste börja i det stora perspektivet både inne på arenan och utanför densamma. På den vanliga sittplatsläktaren sitter det mängder av människor som vräker ur sig otidigheter mot domare. Till och med på VIP-läktare kan det sitta personer som inte har vett att hålla käft. Kultur- och utbildningsministerns make är Djurgårdssupporter och i egenskap av ministermake har han en VIP-plats, från vilken han tydligen tror att han har rätt att uttrycka missaktning mot domare och Djurgårdens motspelare. Det var detta som Jesper Jansson menade, dvs. att vi alla var vi än sitter eller befinner oss på en fotbollsarena har ett ansvar för hur vi beter oss och vad vi säger och skriker. Innan jag lämnar Jesper Jansson och hans kloka uttalande vill jag gärna framföra att även Bosse Andersson i Djurgården uttalade sig på ett klokt sätt både omedelbart efter den tragiska händelsen och i morgonssoffan tillsammans med Jesper Jansson.

 

Från olika håll har det under veckan talats om hårdare tag, utestängning av bortasupporters, maskeringsförbud osv. Låt mig då bara påpeka att vi i SvFF:s tävlingsbestämmelser sedan flera år tillbaka har en bestämmelse som förbjuder maskerade personer att gå in på en arena. Skrivningen om detta förtydligades så sent som inför årets säsong. Vi har också en bestämmelse om att kränkande banderoller och ramsor är förbjudna och ska bestraffas. För ett par år sedan blev bestämmelserna om de kränkande ramsorna och banderollerna aktuella. Då fanns det många ledande klubbföreträdare som menade att vi inte kunde förbjuda dylika ramsor för att de var en del av fotbollens kultur. Ett sådant synsätt uppmuntrar naturligtvis supportrarna att fortsätta med de kränkande yttringarna. När andra klubb- och förbundsföreträdare framförde att vi skulle stå upp för de bestämmelser som vi gemensamt hade beslutat om (även efterföljandet av andra beslut fanns med i supportrarnas ställningstagande) formulerade något ljushuvud i supporterleden den enfaldiga kortramsan ”SvFF fotbollsmördare”, en ramsa som hela supporterunionen ställde sig bakom och som skanderades eller banderollåskådliggjordes på de allsvenska läktarna under ett helt år. Ett verkligt lågvattenmärke i det som supportrarna vill kalla supporterkultur.

 

Vad beträffar supporterkultur kan jag inte förstå hur det kan kallas kultur att hata andra människor och att skrika ut detta hat. Jag förstår inte heller förstå att det kan kallas kultur att tända eldar i en folksamling med risk för omfattande skador på liv och lem. Och jag kan inte förstå hur det kan vara kultur att attackera andra människor fysiskt utanför en fotbollsarena eller psykiskt på ett gemenskapsskapande digitalt medium. Kultur betyder odling eller att låta frön gro, få liv och växa. Att då kalla destruktiva och nedbrytande handlingar för kultur blir helt absurt.

 

Till sist idag ett exempel på klokskap i ett helt annat sammanhang:

 

På den allsvenska upptaktsträffen ställdes frågan till elittränarna om Sverige borde gå över till spel höst – vår i stället för vår – höst. C:a 40 % av tränarna tyckte att man skulle göra så. Omedelbart stämde vissa s.k. experter och journalister in i detta och tyckte att det var en bra idé trots att en av de tillfrågade allsvenska tränarna hade svårt att finna argunment för vad som skulle bli bättre i svensk fotboll. Även från visst SEF-håll framfördes tanken om höst – vår och det framfördes att det fanns ett antal tunga argument för saken. Ett av dessa argument skulle vara transferfönstrets längd.

 

Som nämnts stämde flera i mediakåren in i lovsången till höst – vår, men ganska ung kvinnlig fotbollsreporter i Göteborg såg att kejsaren var naken när det gällde spel höst – vår och detta visade hon i en klok krönika i Göteborgs-Posten i söndags. Du som är läsare här sök gärna den artikeln och läs den. Den innehåller ett stort mått av klokskap om än i ett helt annat sammanhang än tragedin i den allsvenska premiären.

 

 

 

Om att vara medlem i en förening

För några veckor sedan nåddes Västergötlands FF av ett besked från två klubbar i division 6 Trollhättan att de lämnade sina platser i serien. I det stora fotbollssammanhanget kan det tyckas vara en bisak, men det är intressant att se på orsakerna till att klubbar lägger ner sin verksamhet eller drar ner på den. I ett nationellt perspektiv visar de två föreningarnas utträde ur div. 6 på två tendenser i svensk fotboll: Den ena klubben är en till synes stabil landsortsklubb någon mil utanför Trollhättan. Det finns en välskött anläggning och föreningen har alltid kännetecknats av stabilitet med kontinuerligt spel i division 5 och 6 under en mycket lång följd av år. Det finns också damlag och flera barn- och ungdomslag. Herrlagets utdrag ur serien visar på det som händer på olika håll i landet. Unga män vill inte engagera sig i fotbollen på samma sätt som tidigare. Det finns häftigare saker att göra och man vill själv välja när man ska träna och spela matcher. Man är inte heller lika lojal mot sin moderklubb som man var förr i tiden. Det kan också vara så att kompisarna inne i staden drar mer, framför allt som man redan bor där.

Den andra klubben som lämnar division 6 Trollhättan är en inför förra säsongen nybildad förening med säte inne i Trollhättan. Klubbens enda lag bestod huvudsakligen av invandrarkillar från Balkan. En driftig ordförande drog i gång laget och han hade helt klart för sig att det gällde att kavla upp ärmarna och att det kostade pengar att spela fotboll. Han kunde också presentera en stor trupp inför fjolårets seriespel så det fanns inga problem med antalet spelare. När denne ordförande nu tvingades ge upp var huvudskälen att spelarna visade dåligt intresse med mycket oregelbundet träningsdeltagande och att spelarna hade oerhört svårt att betala den stipulerade medlemsavgiften. Spelarna kunde inte förstå att inget är gratis och att någon måste betala för verksamheten utan de ansåg att de själva gjorde klubben eller kanske ordföranden en tjänst när de ställde upp och spelade fotboll. Detta är vad som händer på vissa håll i våra breddklubbar. Ungdomar som spelar fotboll tror att de spelar för någon annans skull och att de gör denna person eller dessa personer en tjänst när de deltar i klubbens verksamhet.

Denna inskränkta syn på vad föreningen eller fotbollsklubben är finns emellertid inte bara på amatörnivå. Man kan också finna den betydligt högre upp. Det är naturligtvis inte så att elitspelare tycker sig göra någon annan en tjänst. När det finns avtal mellan förening och spelare hamnar relationen förening-spelare i ett helt annat läge, men även det förhållandet kräver medlemskap i föreningen. Enligt SvFF:s tävlingsbestämmelser måste en fotbollsspelare vara medlem i den förening som hen spelar i. Om man inte är medlem är man de facto inte berättigad att spela i föreningen i fråga. Medlemsskapet i en förening är också individens rätt att kunna påverka den demokratiska processen och besluten i föreningen. I det följande tar jag tre exempel från elitfotbollen, där denna viktiga grundprincip inte beaktas eller där den ifrågasätts.

Det första exemplet gäller nu aktuella Tyresö i damfotbollen. (Märk väl att jag skriver Tyresö och inte Tyresö FF. Tyresö är ett idrottsbolag och Tyresö FF har överlåtit spelrättigheten i Damallsvenskan till bolaget. Spelarna är emellertid medlemmar i Tyresö FF och måste vara det enligt tävlingsbestämmelserna.) När Caroline Seger igår fick frågan om spelarna hade fått något stöd från klubben i den besvärliga situation man befinner sig i blev svaret: ”Nej, det har vi inte fått”. Frågan är då vad Seger och intervjuaren menade med klubben. Det var uppenbart att klubben var lika med styrelsen eller bara ordföranden. Ett något märkligt perspektiv på saken då klubben i lika hög grad är spelarna själva. En annan sak är att de som egentligen behöver mest stöd i Tyresö borde vara de styrelsepersoner som har förött klubbens finanser genom att ge spelarna alltför frikostiga ersättningar. Det är väl något mindre synd om spelarna som kan spela vidare och om det inte blir i Tyresö så finns det säkert andra oansvariga klubbledare som betalar de pengar som spelarna begär. Och den pågående säsongens spel betalar ju alla vi skattebetalare runt om i Sverige.

På Tyresös matchtröjor står det ironiskt nog Prioritet Finans, trots att finansiering inte förefaller ha varit prio 1 för Tyresöledningen. Alltnog, företaget Prioriotet Finans leder mig osökt in på nästa exempel på synen på demokrati och medlemsskap i en förening. Igår gick Prioritet Finans ägare ut med att han tyckte att han skulle få mer inflytande i IFK Göteborg, bl.a. vad det gäller val av ordförande. Denne företagare har med det uttalandet inte förstått regel 1 i en förening, nämligen en person har en röst. Det hela förefaller än märkligare när man betänker IFK Göteborgs intensiva arbete för ett år sedan för att behålla den s.k. 51 %-regeln i svensk idrott. IFK har ju också mycket tydligt tagit ställning till att fortfarande vara en ideell förening med allt vad det innebär i fråga om medlemmarnas demokratiska rättigheter. Prioritet Finans-ägarens utspel påminner mer om den ”demokrati” som rådde i Sverige fram till rösträttsreformen i förra seklets inledning. På den tiden reglerade en persons inkomst rösträtten i allmänna val.

Om Prioritet Finans-ägaren vill ha mer inflytande i IFK Göteborg bör han ju jobba för att IFK ska bilda bolag. Om han betalar sin medlemsavgift i föreningen så kan han naturligtvis gå på årsmötet och ha synpunkter på hur klubben sköts. Men han har bara en röst.

Ytterligare ett exempel på bristande förståelse för föreningsdemokrati visade Göteborgs-Postens fotbollskrönikör i samband med IFK:s årsmöte för ett par veckor sedan. Han ställde då frågan varför IFK:s aktiva spelare hade kommenderats att närvara på årsmötet. Om man förstår principen om medlemskap i den förening man spelar i och att varje medlem har en röst att påverka besluten så blir den ställda frågan om spelarnas närvaro direkt korkad. Visserligen är spelarna betalda av föreningen där de själva är medlemmar, men även medlemmar med ekonomiska ersättningar har en självklar rätt att närvara på årsmötet. Mängder av breddklubbar försöker på alla sätt och vis att få de aktiva spelarna att gå på årsmötet, men det görs oftast förgäves. Jag tycker att IFK Göteborgs ”kommendering” av spelarna är helt suverän. Den visar på att föreningsdemokratin kan leva även i den stora proffsklubben.

Sammanfattningsvis så innebär medlemskapet i en förening att medlemmen kan påverka föreningens arbete, verksamhet, mål m.m. och i direkta val vara med i besluten om vilka som ska leda föreningen. Det är detta som är demokrati, men det är denna demokratiska grundtanke som i många klubbar på alla serienivåer är ordentligt naggad i kanten. Kanske framtiden är att vi inte längre ska kräva medlemsskap för professionella spelare i en klubb utan mer se relationen klubb – avtalsbundna spelare som ett arbetsgivar-/arbetstagarförhållande?

 

Om värderingar, Ranelid, Zlatan, Charlotte och Eusebio

Efter ett långt jul-, nyårs- och januariuppehåll är jag nu tillbaka med mina funderingar runt tillståndet i vår kära fotboll. I dag handlar det om fyra olika personer och de tankar om värderingar som de har väckt hos mig.

När Västergötlands FF avhöll sitt tränarsymposium i början av månaden var den välkände författaren Björn Ranelid inlednings- och inspirationsföreläsare. Många personer i och utanför västgötafotbollen frågade i förväg varför Ranelid skulle vara föreläsare. Man visste i och för sig att han har ett förflutet som fotbollsspelare men i övrigt var bilden av Ranelid en helt annan än den han skulle komma att visa fram. Mångas fördomar kom verkligen på skam under och efter Ranelids framträdande. I en imponerande hastighet och på ädelskånsk ”ranelidska” höll han ett 50-minutersanförande i stort sett utan andningspauser. Vad han beskrev för västgötska och andra fotbollstränare och ledare som var samlade var vad det innebär att vara människa och språkets betydelse för att vara en hel människa. Att vara en människa innebär att se andra människor och att acceptera att vi inte är likadana eller är likadant stöpta. Ett budskap som nu den senaste veckan har aktualiserats påtagligt genom rapporterna om hur många barn och ungdomar som har känt sig kränkta i sitt idrottutövande. 600 tränare och fotbollsledare fick med sig ett budskap till den kommande säsongen, ett budskap som är viktigare att ta till sig än alla träningsmetoder i världen.

Att Björn Ranelid också visade sig ha en kunskap om fotboll som överglänser de flesta som är verksamma inom fotbollen var också något som imponerade på de församlade. Och då fick de ändå inte ta del av den djuplodande kunskap om fotbollen i svunnen och i modern tid som Ranelid uppvisade vid måltidssamvaron i samband med symposiet.

Vi lämnar Ranelid och går över till Zlatan. Han har ju som alla vet uttalat sig om cyklar och bilar. Omedelbart får Svenska Fotbollförbundet skulden för att Zlatan slänger ur sig oöverlagda, provocerande och av media provocerade uttalanden. Oklart är vem i SvFF som bär skulden för vad Zlatan säger. SvFF består av över 3000 föreningar som demokratiskt har valt en styrelse så det är väl denna styrelse som bär skulden för att Zlatan inte alltid vaktar sin tunga. I media går drevet snabbt utan vidare reflektion över orsaker och bakgrund till saker och ting. Med det menar jag att det är media, inte minst de stora f.d. kvällstidningarnas webbsidor och sportbilagor, som har skapat den avgrundslösa skillnaden mellan villkoren för herr- och damfotboll i Sverige och i världen. Ja, det är inte bara media utan det är också hela den virtuella upplevelseindustrin som är en så oerhört mycket starkare kraft än allt jämställdhetsarbete i världen. Det är den kraften som gör att åttaåringar i Sverige i dag har bättre koll på toppspelarna i Barcelona och Bayern München m.fl. klubbar än på de herrallsvenska spelarna. Och ännu mindre koll har barnen på de damallsvenska spelarna. Har någon hört talas om FIFA 14 med Olympique Lyonnaise och Tyresö som aktörer? Nej, just det, det finns inte på kartan att den virtuella industrin skulle ta fram sådana spel. Till dessa kommersiella krafter som styr allt intresse till internationell herrfotboll hör också de ovan nämnda gammalmedierna. Svenska dagstidningar ägnar idag mer spaltutrymme åt försnacket inför helgens matcher i Premier League eller La Liga än vad de ger de damallsvenska matcherna både före och efter en spelomgång.

Sammanfattningsvis så är det ju dessa okontrollerbara krafter som ligger bakom det som Zlatan lite omdömeslöst och lätt raljerande sade eller det som Anders Svensson också försökte säga när han ansattes efter den famösa bilgåvan. SvFF:s skuld i det hela är bara att man inte riktigt tänkte till utan bara tänkte som man alltid tänkt. För övrigt är Sverige det fotbollsland som har kommit längst i jämställdhet mellan könen. I de allra flesta andra länder, även i det upplysta Europa, behandlas damfotbollen som någon sorts sekunda verksamhet och man inrättar speciella damkommittéer och andra organ för damfotbollen. Och för de riktigt stora toppklubbarna finns knappt damfotboll annat än något som tjejer visst spelar, men det är inte intressant varken för klubben eller för supportrar.

Charlotte är en norsk tjej som har flyttat till Vänersborg för att spela bandy och gå på gymnasiet. Men hon vill också fortsätta att spela fotboll, något som hon gjorde tidigare i en norsk klubb. När Vänersborgs IF skulle registrera henne som sin spelare uppstod problem. FIFA har för internationella övergångar satt upp ett regelverk för att förhindra rovdrift på unga spelare under 18 år. Och i det regelverket passar inte fallet Charlotte in. Hon har inte flyttat till Svertige med sina föräldrar, hon får inte sin försörjning och utbildning garanterad genom fotbollsklubbens akademi och Vänersborg ligger längre än 5 mil från norska gränsen. Detta är några av de kriterier som FIFA ställt upp för ”minor players”. Det gör att hon inte kan bli spelklar för Vänersborgs IF. Charlotte är inte ett isolerat fall. Tusentals europeiska ungdomar under 18 år beger sig varje år till ett annat EU-land för att studera ett år på utländskt gymnasium. Med FIFA:s nuvarande regelverk kan dessa ungdomar inte fortsätta med fotboll (om de är fotbollsspelare) i det land de kommer till. Situationen är fullständigt absurd: I EU:s direktiv om gymnasiestudier i annat land står det uttryckligen att ungdomarna ska försöka integrera sig med sina fritidsaktiviterer hemifrån i det andra landets motsvarande verksamhet för att på så sätt komma in i och lära känna kultur och levnadssätt i det andra landet.

Frågan är om hindrandet av norska Charlottes fotbollsspel i Vänersborg är ett brott mot FN:s barnkonvention. SvFF har beslutat att ta sig an fallet och försöka påverka FIFA i frågan. Jag kommer med det eventuella inflytande jag kan ha att till varje pris försöka få Charlotte spelklar för Vänersborgs IF i tid för seriestarten i division 3 Västra Västergötland.

Och så till sist: Eusebio är borta. Han var 1960-talets stora namn jämte Pelé. Eusebio var stor eller mycket stor i en tid då det gick två fotbollsmatcher per år i Sveriges Televisions enda kanal. Det var engelska cupfinalen och Europacupfinalen (det senare är den nuvarande finalen i Champions League). Det kunde möjligen också gå ett par svenska landskamper även om hemmalandskamperna undveks. Vad gäller Eusebio kan man fråga sig hur stor han hade varit i dagens mediavärld, där man på en helg kan se mångdubbelt fler matcher än vad man kunde på ett år under 60-talet.

Jag fick den oerhört stora ynnesten och det fantastiska privilegiet att träffa Eusebio, till och med vid två tillfällen. Och det var inte bara en flyktig och snabbt övergående hälsning utan jag satt till bords (för yngre läsare är det ett äldre uttryck för att sitta och äta med någon) med Eusebio. Jag mötte en mycket vänlig man som visade uppriktigt intresse för var jag kom ifrån och som sken upp ordentligt när jag berättade att jag var från Sverige. Han började tala om sina besök i Fjällbacka hos sin gode vän Börje Lantz, som var Sveriges förste agent långt innan det fanns agenter. Han lovprisade Fjällbackas skönhet och även andra platser han varit på i Sverige. Vid första tillfället var han ledsen över att hans kompis och anfallspartner Torres var cancersjuk. Torres var den långe centerforwarden som tog vara på Eusebios framspelningar och med huvud och fötter dirigerade in bollarna i mål. På 1960-talet var det många högresta och målfarliga killar i breddfotbollsklubbarna i Sverige om fick smeknamnet Torres för sin målfarlighet och sitt Torresliknande utseende. (Torres betyder passande nog ’torn’.)

När jag träffade Eusebio igen tre år senare var han ännu ledsnare för då var Torres borta och flera andra ur Portugals berömda VM-66-lag var också borta. Själv plågades han av sina dåliga knän som gjorde att han hade svårt att gå. Han sa lite stillsamt och närmast melankoliskt att han aldrig mer kunde gå ut på en fotbollsplan. Han uttryckte också en stor tacksamhet och glädje över att FIFA ibland bjöd in honom och några andra gamla storspelare till sammankomster, och han tyckte att ett par av dessa fotbollskamrater från förr borde visa lite mer tacksamhet mot FIFA för att de blev inbjudna och då ställa upp lite bättre. Så suckade han och sa att tyvärr är ju inte Giacinto Facchetti längre i livet. ”Det var en fin kamrat”, var Eusebios omdöme om honom. (Facchetti var en italiensk vänsterback i Inter och landslaget som hade många tuffa fighter med Eusebio.)

Sammanfattningsvis så var Eusebio en fin och ödmjuk person, tacksam över vad fotbollen gett honom och glad över att så många ännu mindes honom. Requiescat in pace! (R.I.P.)