Jag har i flera bloggar tidigare berört det faktum att alltför många barn och ungdomar lämnar fotbollen alldeles för tidigt i stället för att spela vidare på en nivå som passar den egna ambitionen och det egna intresset. Denna gång kommer en liten lista med råd till fotbollsföreningarna om vad man skulle kunna göra för att motverka spelartappet. Jag säger inte att jag har lösningen, men det jag framför är sådant som på olika sätt har prövats eller i varje fall funderats över i klubbar och förbund. Några punkter på listan har sitt ursprung i det projekt som Upplands Fotbollförbund har genomfört med sju föreningar i distriktet. Detta projekt ingår i sin tur i Svenska Fotbollförbundets projekt ”Fler ska spela längre”, som man har arbetat med i svensk fotboll under det gångna året. Inom parentes sagt så har f.ö. detta arbete mynnat ut i att SvFF har fastställt särskilda föreskrifter för Motionsfotboll som ger distriktsförbunden möjlighet att anordna seriefotboll i lite enklare former. Motionsfotbollen för äldre ungdomar och vuxna skulle också kunna ingå i de råd som här följer, men eftersom råden handlar om barn- och ungdomsfotbollen upp till 15-16 år så lämnar jag motionsfotbollen därhän för den här gången.

Här kommer råden:

• Börja inte för tidigt med den organiserade matchverksamheten. I jämförelse med för 20 år sedan börjar föreningarna nu med barnverksamhet två år tidigare. Redan i sexårsåldern har man regelbunden verksamhet med träning en eller två gånger i veckan och match en gång. Varför väntar man inte med detta tills barnen är i varje fall åtta år?
• Se till så att de åldersbundna grupperna/lagen så tidigt som möjligt blandas med de barn som är ett år yngre eller äldre för att på så sätt skapa föreningssamhörighet. I det åldersbundna system som många klubbar arbetar med idag tar fotbollen slut när det egna laget löses upp på grund av för få spelare. Om man inte då känner samhörighet med andra i föreningen är risken oerhört stor att man slutar. Det blir helt enkelt inte naturligt att ”gå över” till ett annat lag.
• Arbeta aktivt med övergången från barnlag till ungdomslag och från ungdomslag till seniorlag genom att med varje individ diskutera hur dess fortsatta fotbollsspel ska kunna se ut och hur den (individen) kan integreras i ett nytt lagsammanhang.
• Skapa en föreningskänsla i stället för en lagkänsla. Detta kan ske genom att klubben t.ex. anordnar s.k. fredagsmys för alla åldrar eller gemensamma träningar under skollov och vid andra tillfällen. Låt också denna föreningskänsla finnas med hela vägen med sikte på föreningens representationslag.
• Se till så att även barnen och ungdomarna får förståelse för den röda (eller gula, gröna etc.) tråd som många föreningar har på papper och som i den bästa av världar är ett styrdokument för ledarna, men som i många fall bara blir en hyllvärmare i en pärm eller ett dokument bland andra på hårddisken.
• Utbilda och arvodera tränare som kan avlösa föräldratränaren när denna inte längre räcker till varken kunskaps- eller stimulansmässigt. Invändningen här blir att det inte finns ekonomi i föreningen för detta. Det är naturligtvis verkligheten på många håll, men många klubbar borde se över vad man betalar till tränaren för representationslagen och göra en omfördelning. Det är kanske också så att det man för tillfället ekonomiskt förlorar på en sådan arvodering tar man senare igen i form av välutbildade och stimulerade spelare som i förlängningen drar in publik- och ökade sponsorintäkter.
• Motarbeta aktivt alla försök att skapa föreningar i föreningen. Om aktiva och resursstarka föräldrar inte ställer upp på föreningstänket är det bättre att hänvisa dem till någon annan förening. Det farligaste som finns för fotbollsföreningen är när det enskilda laget och den enskilda ledaren blir större än föreningen och dess styrelse.
• Samarbeta med barnens andra idrotter så att barnet inte tvingas välja idrott. I Västergötland har vi i dagarna gjort en överenskommelse med ishockeyn och handbollen (tyvärr är inte innebandyn med ännu) om att vi ska respektera varandras säsonger och inte tvinga barnen att välja idrott. Det innebär inte att man bara spelar fotboll på sommarhalvåret och handboll/ishockey på vinterhalvåret, utan det innebär att när en idrott har huvudsäsong går den före. Det innebär också att den enskilda individen inte ska hamna i en situation där han/hon tvingas välja bort en idrott. Vad det dessutom innebär är att barnet sannolikt bättre utvecklar sina idrottsliga färdigheter när det håller på med fler än en idrott. Dessutom kan det vara extra stimulerande att byta idrott när säsongen skiftar.

Ja, detta var några anspråkslösa och kanske för någon läsare lite väl förnumstiga råd till klubbarna om barn- och ungdomsfotboll och dess bedrivande. Alla råden (och de flesta av orsakerna till spelartappet) bottnar egentligen i det som vi lite diffust i svensk fotboll kallar föreningsutveckling, dvs. föreningens inre styrka som förening. I nästa blogg ska jag utveckla mina tankar i ämnet föreningsutveckling och då utgå från föreningens styrelse och dess uppgift.

Efter ett av olika skäl mycket långt uppehåll i min blogg återkommer jag här med några funderingar på både det gångna fotbollsåret och det nya som ligger framför oss. Jag ska inte här uppehålla mig vid de största händelserna från förra året eller under det nya året. Då tänker jag på att svensk fotboll framför sig har ett spännande EM för herrar, ett OS för U23-landslaget och ev. ett OS för damlandslaget efter framgångsrika insatser under 2015. Jag kommer inte heller att uppehålla mig vid det faktum att Allsvenskan är den högstaliga i Europa som procentuellt sett hade den högsta publikökningen av alla ligor och att vi troligen kan räkna med ytterligare en höjning av publiksiffrorna i år. Inte heller den högintressanta Damallsvenskan med flera utmanare till mästarna i Rosengård blir föremål för en särskild behandling här. I stället för dessa medialt uppmärksammade tävlingar ska jag beskriva ett par beslut som togs förra året av olika fotbollsorgan och de konsekvenser och utmaningar som de för med sig under det kommande året.

Jag börjar på toppen och med det som verkligen har uppmärksammats medialt över helt världen. Sedan FIFA:s etiska kommitté stängt av både FIFA:s och UEFA:s ordförande i 8 år ska en ny ordförande väljas i FIFA och även i UEFA om inte Platinis ev. överklagan går igenom. Det innebär en utmaning för Fotbollsvärlden att hitta den person (bland sex godkända kandidater) som kan ta fotbollen bort från stämpeln av korruption, maktmissbruk och pampvälde. Det är en jätteutmaning att 208 nationsförbund ska kunna enas om en person som står för det som inte är naturligt i en majoritet av medlemsförbundens kulturer. För denna majoritet är just de nämnda begreppen i stället helt naturliga.

Och nu till något helt annat: I november tog SvFF:s representantskapsmöte ett beslut om att alla fotbollstävlingar för barn upp till 12 år ska vara tabellfria från 2017, dvs. att slutsegrare i turneringar och cuper för barn inte ska utses. De flesta distrikt har sedan flera år tillbaka tabellfria serier för barn så egentligen är det inget nytt som det nu har beslutats om. Det nya är att det även gäller i föreningsarrangerade cuper. På beslutet blev det många omedelbara reaktioner. De som reagerade mest var de som inte hade en aning om bakgrunden till det hela och inte heller hade en aning om att man på de flesta håll i landet i många år hade spelat tabellfritt upp till 12 år. I Västsverige ställde den stora tidningsdraken frågan till sin vanliga ”expertpanel” bestående av Glenn Hysén och Ralf Edström. (Man missade den här gången Thomas Wernersson som annars får uttala sig om allt möjligt i fotbollen.) Ingen av dem har en aning om varken bakgrund till beslutet eller barnfotbollens organisation och genomförande under de senaste 30 åren, men naturligtvis var de båda emot beslutet. Samma ”panel” fick för övrigt uttala sig även om föregående ämne här i bloggen, dvs. Platinis och Blatters avstängningar och efterföljare till desamma. Andra självutnämnda eller av media utsedda ”experter” uttalade sig också om saken och de var också emot ett förbud. Däremot var det knappast någon som frågade dem som dagligen jobbar med barn- och ungdomsfotboll.

Alltnog, från 2017 spelas alla fotbollstävlingar (ja, nästan alla; det kommer att finnas en dispensmöjlighet för tävlingar med utländskt deltagande) för barn utan att segrare i hela tävlingen utses eller sluttabell upprättas. Från flera klubbar har det uttryckts en farhåga om att den egna cupen eller turneringen ska förlora deltagande lag. Farhågan torde vara överdriven. Naturligtvis kommer även i framtiden klubbarna låta sina barnlag åka ut på cuper/turneringar. Skillnaden blir att inget barn behöver gråta över att ha blivit utslaget på straffar eller över att ha förlorat en final på ett självmål. Och det viktigaste av allt och den stora utmaningen för alla ledare: Alla barn får spela lika mycket om ledarna bara förstår att det viktigaste inte är att laget vinner alla matcher En annan skillnad kan bli att varje deltagande lag får spela lika många matcher, vilket för en majoritet av lagen innebär fler matcher än i ett utslagningssystem. Ett missförstånd som dök upp i samband med beslutet var att man inte skulle räkna mål i den enskilda matchen. Självklart är den enskilda matchen fortfarande en match där ett lag vinner om det inte blir oavgjort.

Detta var två beslut i helt olika ändar av den stora fotbollsvärlden. Två beslut där det ena har betydelse för oerhört många människor runt om i världen och det andra har betydelse för väldigt många barn i den svenska fotbollen. Det kan betyda att fler barn vill hålla på längre med sin fotboll när de inte tvingas till förnedrande förluster eller slås ut på grund av toppning i en cupturnering. På så sätt är beslutet om tabellfria tävlingar i svensk fotboll egentligen viktigare för den inhemska fotbollen än vem som är president i FIFA.

Nästa blogg om någon vecka kommer att handla om det sistnämnda, dvs. hur vi gör för att få fler att spela fotboll längre och tycka fotboll är det roligaste och bästa som finns.

I sommar har jag på olika sätt varit inblandad i eller berörd av tre fotbollsturneringar eller cuper som fotbollsturneringar också kallas. Det var tre mycket olikartade turneringar med helt skilda dimensioner i fråga om deltagarantal, mediauppmärksamhet och spelkvalitet. Ja, de tre turneringarna hade egentligen inte några som helst likheter sinsemellan förutom gruppspel mellan fyra olika fotbollslag och sedan slutspel. Dock fanns det, trots olikheterna, fler beröringspunkter mellan turneringarna än vad den första anblicken gav vid handen. De turneringarna jag talar om är U 21-EM i Tjeckien, Ulvacupen i Ulvåker och Gothia Cup i Göteborg. Jag ska i det följande reflektera något över intryck, beröringspunkter och tankar som de tre turneringarna väckte hos mig.

Av Svenska Fotbollförbundets styrelse fick jag det för mig oerhört stora och hedrande uppdraget att vara överledare för det svenska U 21-landslaget vid den framgångsrika EM-turneringen i Tjeckien som slutade med en sensationell EM-seger. Jag fick förmånen att under mer än tre veckors tid följa svensk fotbolls mest lovande manliga spelare inifrån. Jag fick se hur de gav allt på tuffa träningspass för att kvalificera sig för startelvan och hur de på ett professionellt sätt förberedde sig för match. Men jag fick också se hur de spelare som inte platsade i startelvan och som i vissa fall inte fick den minsta minut i speltid helhjärtat slöt upp bakom laget och gladdes lika mycket som de spelande lagkamraterna över framgångarna. Samtidigt fick jag se hur ett antal unga killar, som redan nu tjänar mer på sin fotboll än vad välutbildade arbetstagare i andra branscher bara kan drömma om, umgicks och fungerade ihop. Det som speciellt gladde mig var att dessa killar med höga fotbollsambitioner och höga löner ändå kunde behålla en sorts lekfullhet utan divalater eller andra manér. Det var gruppen som gällde och många spelare hade nog lika roligt i players’ lounge eller på de gemensamma kvällsaktiviterna med lagkompisar och ledare som på matcherna. Kort sagt, det var 23 underbara killar, flera av utländsk härkomst, dvs. integration när den är som bäst, som representerade Sverige, killar som bara hade ett mål för ögonen, nämligen att vinna matcherna. Det är ingen tillfällighet att detta lag redan i kvalets avslutande matcher förra hösten och även nu i slutspelet i Tjeckien avgjorde flera matcher i slutminuterna. Det måste ha ett samband med den starka lagsammanhållning som har vuxit fram i gruppen (som ju är det nya tränarordet för en fotbollstrupp).

Det klagas ibland från olika håll på att svensk spelarutbildning inte håller tillräckligt hög klass eller på att vår liga (Allsvenskan) är undermålig i förhållande till andra länders ligor. Jag har svårt att förstå dylika klagomål. Här får vi fram förstklassiga spelare, av vilka flera ursprungligen kommer från småklubbar (som västgöten Sebastian Holmén från Annelunds IF) eller spelare som har levt hela sitt fotbollsungdomsliv i en elitklubbsakademi (som Simon Tibbling eller Ludwig Augustinusson från BP). Det är detta U 21-landslags spelare som kan bli de nya idolerna för det uppväxande släkte som nu har sina idoler i de stora utländska ligornas klubbar. Dagarna efter EM-triumfen fanns det många små killar runt om i landet som ville vara Patrik Carlgren, Oscar Lewicki eller någon annan U 21-spelare i stället för Ronaldo, Zlatan eller Messi. Ett konkret exempel på detta fick jag några veckor efter EM, då jag befann mig på sommarstället utanför Halmstad och en dag besökte ett glasscafé i stadens utkanter. Barnbarnet Noel trodde inte sina ögon, när plötsligt Joseph Baffo svängde in på glasscaféets parkering. Det fick naturligtvis bli en selfie med Joseph och ett minne för livet för Noel. Att sedan Joseph några dagar senare var klar för Eintracht Frankfurt och därmed sällade sig till de EM-spelare som redan före EM spelade utomlands är bara ytterligare ett bevis på den ekonomiska realitet som råder i den europeiska toppfotbollen.

Innan jag lämnar kvaliteten på svensk ungdomsfotboll och spelarutbildning vill jag nämna ytterligare ett bevis på hög kvalitet i densamma: Vårt F 19-landslag tog ånyo (senast hände det 2012) EM-guld några veckor efter killarnas triumf. Jag tror att det är många länder i Europa som idag ser med avund på vad svensk fotbollsutbildning kan åstadkomma både på pojk- och flicksidan.

Efter U 21-landslaget s.k. precamp i Trelleborg och före avresan till Tjeckien var det ett par dagars ledighet. Det betydde för mig att jag kunde åka till Ulvåker och en av Västergötlands allra största barn- och ungdomsfotbollscuper. Det var barnbarnet Noels första turnering med övernattning i skolsal tillsammans med lagkompisarna, också en form av spelarutbildning där man lär sig att ta hänsyn till sina kamrater och att vara tillsammans i gruppen utanför hemmets och hemortens trygga miljö. Man lär sig också att representera sin förening och det var stolta lagkaptener (kaptensbindeln byttes mellan spelarna till varje match) som fick lämna över klubbvimpeln till motståndarlaget, också en form av fostran i klubbanda och föreningstillhörighet.

Ulvåkers IF som arrangerar Ulvacupen varje år sedan lång tid tillbaka hade som vanligt mobiliserat hela föreningen i arrangemanget. Ja, man hade också hyrt in sig på grannföreningen Värings GoIF:s anläggning för att kunna svara upp mot det höga deltagarantalet. Noels lag spelade i Väring så det var där jag var. Jag fick se det vanliga scenariet vid en stor föreningsarrangerad turnering: Föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar och engagerade föreningsmänniskor som sålde korv, hamburgare, kaffe osv. Kort sagt ett föreningsengagemang där alla i föreningen drar sitt strå till stacken, vilket i förlängningen stärker både föreningsidentitet och föreningsengagemang förutom att det ger en icke föraktlig intäkt till föreningen.

I svensk fotboll för vi i år en debatt om barns tävlande. Vi är helt överens om att serietabeller och cupsegrare inte ska utses i barnfotbollen. Vad vi framför allt vill ta bort är att matcher och tabellplaceringar avgörs genom straffsparksläggning, något som regelmässigt resulterar i gråtande barn. I denna diskussion måste vi emellertid också värna om föreningens evenemang och människors engagemang så att vi inte hamnar i ett läge där föräldrars och barns glädje över att vinna matcher inte längre kan få fritt utlopp.

Ett par veckor efter EM-triumfen var det dags för Gothia Cup, där jag sedan 28 år har ett uppdrag att samordna arbetet med de gästande utländska lagen och dessutom sedan många år tillbaka är ordförande i den tävlingsjury som tyvärr får många besvärliga disciplinärenden att behandla varje år. Man kan konstatera att synen på hur man behandlar barn eller hur man uppträder som fotbollsledare varierar en hel del mellan olika länder. Man kan också konstatera att det runt om i världen läggs ner mycket arbete på att få med utsatta barn och ungdomar i en meningsfull fotbollsverksamhet. Jag kan i det sammanhanget nämna den svenska organisationen ”Futebol dá força” (Fotboll ger styrka) och det arbete denna organisation utför med tjejer i Moçambique (ett lag fanns med i Gothia Cup) eller min gode vän Byron Maldonados arbete med utsatta barn i Guatemala City. Byron får varje år med hjälp av välvilliga sponsorer ihop medel till en Europaresa med Gothia Cup som höjdpunkt för två hela lag med 11-åriga pojkar, vars enda alternativ till fotbollen är gatan i storstaden. Byron räddar helt enkelt med sitt arbete 20-25 barn och fler därtill från att hamna i en gatutillvaro med kriminalitet och missbruk. Ur det ljuset kan man också se den ovan nämnda diskussionen om att förbjuda segrare i turneringar för barn. Byron vinner aldrig Gothia Cup med sina 11-åringar, men hans lag är ändå i Sverige för att tävla.

I tidigare bloggar har jag kommit in på problemet med att ungdomar slutar för tidigt med fotbollen och att det i många föreningar bildas föreningar i föreningen. Vi tror ofta att dessa fenomen (som i och för sig hör ihop; se föregående blogg) är unika för Sverige. Vi tror också att den svenska eller nordiska föreningsmodellen är unik i världen. Inget av detta är riktigt sant. Jag hade ett samtal under Gothia Cup med företrädare för en tysk klubb från Brementrakten. I samtalet framkom att denna klubb hade exakt samma problematik att brottas med som vi har i Sverige. Man hade också en föreningsorganisation av svensk modell med en styrelse, en fotbollsansvarig och en ungdomsfotbollsansvarig. Och man hade också en hoper föräldraledare som gärna drog år sitt håll och inte brydde sig så mycket om föreningen. Dessutom upplevde man samma fenomen som vi gör: Ungdomar lämnar idag fotbollen tidigare än man gjorde förr. Orsaken sades vara andra aktiviteter, gymmen, datorerna osv.

Därmed är min genomgång av intrycken från de tre turneringarna klar. Om jag sammanfattar så handlade alla tre turneringarna om spelares fotbollsutbildning, viljan att vinna, laganda, betydelsen av föreningen som förening, att få barn och ungdomar engagerade i fotbollen och om fotbollens kraft att göra barn och unga till bra människor. Det är allt detta som vi alla som är engagerade i fotbollen på olika nivåer och på olika sätt måste sträva mot.

I min förra blogg, ärade läsare, skrev jag bl.a. om det faktum att alltför många tonåringar lämnar fotbollen. Idag ska jag närmare utveckla mina tankar runt detta och ställa mig frågan vart fotbollsföreningen/idrottsföreningen egentligen tog vägen. Vad menar jag då med den frågan? Är det inte så att det finns mängder av välfungerande fotbollsföreningar överallt i Sverige? Jo, det är förvisso så, men det finns också alldeles för många små föreningar i den stora föreningen på alltför många håll. Och det är det fenomenet som jag tror är en av de absolut främsta orsakerna till att så många tonåringar lämnar fotbollen (och föreningsidrotten överhuvudtaget).

Men låt mig ta det från början. På 1960-talet började fotbollsföreningarena i landet att organisera ungdomsverksamhet i mer strukturerad form. Man inrättade lag för pojkar 16, pojkar 14 och pojkar 12. Flickor fanns ännu inte i fotbollen. På 1970-talet utvidgade man verksamheten så att lag för yngre åldrar också bildades. I stora föreningar blev det snart ett lag i varje åldersklass från 8 år. Flickfotbollen gjorde sitt intåg i slutet av 70-talet sedan de första årens något stapplande damfotboll hade utövats endast av ”seniorer” som i verkligheten var en blandning av tonåringar och äldre tjejer som hade startat sitt fotbollsspel just som seniorer.

På 1980-talet var denna struktur etablerad i varje fall på större orter och i förortsklubbar till större städer, där en relativt väletablerad medelklass slog ner sina bopålar. Dessa väletablerade förortsbor engagerade sig snart (främst papporna) som ledare eller tränare för sina barns lag. Det kunde lätt uppstå konflikter i föreningen mellan dessa pappaledare och föreningens etablerade fotbollsverksamhet med representationslaget för herrar i centrum. Pappaledarna hade föga intresse av A-lagets eventuella framgångar utan det var det egna laget som gällde.

Naturligtvis generaliserar jag en hel del här men det är ändå så det såg ut på många håll i Sverige. Fram på 1990-talet och in på 2000-talet tilltog detta synsätt när 1960- och 1970-talets barn var redo att bli föräldratränare. De var uppvuxna i 1980-talets ”tänk på dig själv-mentalitet” och tal om självförverkligande och hade klivit ut i yrkeslivet som IT-konsulter, projektledare eller entreprenörer, dvs. nutidens verkliga statusyrken. För dem var den traditionella fotbollsföreningen med de gamla eldsjälarna i spetsen ointressant. Det var det egna laget med det egna barnet som gällde. Men något tappades på vägen, nämligen den gemensamma känslan för FÖRENINGEN eller KLUBBEN och dess väl och ve. Barnen följde efter och talade hellre om LAGET än om FÖRENINGEN/KLUBBEN. (Notera f.ö. att yngre människor idag inte talar om att de håller på en klubb utan det är ett lag som man supportar.) Hur det gick för övriga lag i föreningen, inklusive A-laget, var fullständigt ointressant och är så fortfarande. Mitt barnbarn Noels klubb har på tre säsonger åkt ner från division 2 till division 4 och har nu börjat sladda en del i division 4-tabellen. Noel har nog inte ens noterat detta trots att han varit bollpojk på A-lagets matcher. Hade detta skett i min klubb för 55 år sedan hade jag gråtit blod av besvikelse.

Vad har då dessa tendenser med avhopp från fotbollen att göra? Jo, när det egna laget allt eftersom under åren har tappat så många spelare så att laget måste dras ur serien och läggas ner då är fotbollen också slut. Barnet/ungdomen har inte haft någon kontakt med andra lag i föreningen och man känner ingen samhörighet med alla de andra. Det är helt enkelt inte roligt längre med fotbollen, när de som man tidigare har spelat med inte längre finns kvar. Kanske laget en tid nödtorftigt har kunnat spela vidare genom ”lån” från andra lag, ett uttryckssätt som är helt främmande för mig. Hur kan man tala om ”lån” när det handlar om spelare i samma förening?

En annan konsekvens av synen på det egna laget med föräldern som ledare och tränare är att den sistnämnda, ofta en pappa, som har lett verksamheten kanske redan från 6 års ålder är att han (eller hon) inte alltid räcker till rent träningsmässigt när barnen börjar bli äldre. Om man år efter år har lett barnverksamheten så blir det svårt att i längden behålla det rätta intresset från barnens sida och att utveckla deras fotbollsfärdigheter. Jag är övertygad om att många barn slutar just av den anledningen att ledaren/tränaren inte längre kan stimulera dem tillräckligt.

Vad ska man då göra i klubbarna? Mitt förslag är att man redan tidigt, kanske från 10 år, jobbar i flexibla tvåårsintervaller både i träning och i matchsammanhang. Då får barnet ena året vara i åldersmässigt underläge och året därpå i överläge. På så sätt lär barnet känna både yngre och äldre kamrater. Vad gäller matcherna bör inte föreningen som nu benämna sina lag med P 04, F 03 osv. utan beteckningarna bör vara P 11, F12 osv., där åldern betecknar den genomsnittliga ålder som finns i laget och där spelarens utveckling och förmåga står i centrum så att man spelar i det lag som passar bäst för den enskilda spelaren. Termen ”lån” från annat lag i föreningen försvinner. Detta arbetssätt tillämpar vi redan på sätt och vis i det som vi i Västergötland och i många andra distrikt kallar divisionsspel.

Vad gäller tränare/ledare så borde föreningen se till (inte den enskilda ledaren) att det senast vid övergången från 7-manna till 9-manna/11-manna finns en välutbildad instruktör som går in som huvudtränare för en eller flera grupper i föreningen. De föräldratränare som ofta på ett ytterst förtjänstfullt sätt har skött verksamheten erbjuds att stanna kvar runt en laggruppering eller i föreningen som lagledare, adminstratörer, hamburgerstekare eller i någon annan betydelsefull funktion där de kan göra en insats för hela FÖRENINGEN.

Nu invänder naturligtvis någon att det inte finns ekonomi i en förening att ha välutbildade tränare i ungdomslag. Då vill jag invända att som det är idag lägger alldeles för många föreningar ut alldeles för stora pengar för att betala en tränare till sitt ofta ganska mediokra seniorlag för herrar. Om dessa pengar omdisponerades till välutbildade ungdomstränare så tror jag att föreningen skulle tjäna på det i längden genom att den skulle få fram motiverade spelare som vill fortsätta att spela fotboll i föreningen ända upp till seniorlaget.

Det här beskrivna fenomenet om föreningar i föreningen har flera dimensioner än den ovan nämnda. Bl.a. fenomenet med lagkassor är väl värd en betraktelse. Jag kommer också i en senare blogg att ta upp andra orsaker till att tonåringar lämnar den organiserade föreningsidrotten. Bl.a. handlar det då om det amerikaniserade synsättet om idrott on demand.

I svensk fotboll finns det två stora områden som kräver en lösning. Det är två områden med helt olika dimensioner. Vad jag talar om är det faktum att alltför många ungdomar lämnar fotbollen i tonåren och det faktum att människor som säger sig vara supporter till fotbollen och sina lag tänder eldar på arenornas läktare. Jag menar att dessa två områden, som naturligtvis har många olika aspekter, hänger ihop med ett tredje, nämligen publikrekryteringen till våra matcher nu och i framtiden i både elit- och breddfotbollen. Under den senaste tiden har jag besökt ett antal olika fotbollsmatcher eller fotbollsevenemang. Jag ska i det följande redogöra för mina intryck från dessa matcher ur de tre ovan nämnda perspektiven, dvs. spelarbehållande, pyroteknikanvändning och publikrekrytering. Dessutom blir det ett par kommentarer ur ett jämställdhetsperspektiv.

Hertha Berlin- Paderborn 2-0
Matchraden under de senaste veckorna inleddes på påskdagen med Hertha Berlin mot Paderborn på Olympiastadion i Berlin. Ett viktigt bottenmöte (Paderborn under strecket, Hertha strax ovanför) som jag med benägen hjälp av min gode vän Martin Pohl i Hertha fick möjlighet att bevista. 45000 åskådare var på plats på den arena som väcker härliga svenska minnen från VM 2006 mot Paraguay. Hemmaklacken var aktiv, pådrivande, entusiastisk och stöttande. Det skreks det inga hatramsor varken mot motståndare eller mot andra lag från andra städer och det fanns inte en tillstymmelse till eldande på läktaren. Domaren utmålades inte som en djävul. Det uppträdde inte heller några maskerade unga män på läktarna. Ändå var stämningen på topp trots att matchen var ganska medioker. Stämningen blev än högre när Hertha tog ledningen i mitten av andra halvlek och den nådde maxgräns när 2-0-segern säkrades en stund senare. Utanför arenan såg man inga hatfyllda skränande människor dra fram och återtåget till S-Bahn eller U-Bahn skedde under ordnade former.

Med ett sådant läktarklimat är det kanske inte en tillfällighet att Tyskland idag har Europas högsta publiksnitt i den högsta serien. Det ska inte förnekas att det i tysk fotboll också kan finnas problem med pyroteknik och våld, men det är oftast de lägre serierna som Regionalliga som drabbas av detta.

Örebro-IFK Göteborg 0-2
Ett relativt stort antal Göteborgssupportrar intog Örebro och Behrn Arena för denna match i Allsvenskans andra omgång. Av för mig oklar anledning hade de medfört ett stort antal pyrotekniska pjäser trots att påskaftonens smällande och eldande (en tradition på många håll i landet för att jaga bort onda makter) var förbi. För att säkert hinna med allt eldande så startade man strax före avspark och sedan tändes det kontinuerligt eldar av olika slag under hela första halvlek och några stycken i den andra halvleken. Några av de eldande personerna iklädde sig s.k. rånarhuvor, vilket ger ett mycket märkligt intryck på en fotbollsläktare.

Vad har då detta agerande att göra med att få fler att spela fotboll längre och publiktillströmning? Jag menar att den främsta rekryteringskällan av ny publik inte är supporterklubbars brottsliga beteende (det är olagligt att tända eld i offentlig miljö) utan i stället alla de barn och ungdomar som spelar fotboll och som genom sitt eget fotbollsspel fattar ett intresse för fotbollen utanför det egna laget och blir en livslång supporter till fotboll i allmänhet. Men frågan är om en 10-åring i dag vill gå på fotboll eller får gå på fotboll när man riskerar att hamna mitt i eldhav, i kränkande språkbruk eller i våldshandlingar.

Lidköpings FK-Djurgårdens IF FF 0-6
Några dagar efter eldningen i Örerbro var det seriepremiär i Elitettan. (Här borde jag efter medias konvenans lägga till damer för visst är det lite märkligt ur ett jämställdhetsperspektiv att vi i fotbollen och i media alltid måste lägga till beteckningen dam när det handlar om fotboll för kvinnor/tjejer.) Alltnog, det var urpremiär i Lidköping för Elitettan. Närmare 900 personer hade kommit till städes, en imponerande siffra som hade grundats genom ett gediget publikrekryteringsarbete. Det är också en siffra som många klubbar i Damallsvenskan skulle vara gröna av avund över att ha på sina matcher. Det blev en fotbollsfest, i varje fall i första halvlek då hemmalaget höll 0-0. I andra kom Djurgårdens Mia Jalkerud in i ett riktigt målstim och gjorde sex mål.

Vad gäller publikrekrytering hade Lidköpingsklubben tagit ett speciellt grepp. Man hade bjudit in spelare från alla de konkurrerande damlag i regionen som man året före hade haft som motståndare i division 1, en åtgärd som förhoppningsvis stimulerade de närvarande tjejerna till att fortsätta med fotbollen och även att satsa på den. Sammanfattningsvis var det ett härligt fotbollsevenemang med mycket publik, engagerade funktionärer, fint väder och många i andra klubbar fotbollsspelande tjejer och killar i olika åldrar som fick se elitfotboll av ganska god klass.

Skepplanda BTK-Rävåsens IK 2-1
I lördags var det dags för Sveriges äldsta damfotbollsklubb, min moderförening Skepplanda BTK, att debutera i division 1. I Skepplanda har det funnits ett representationslag för damer i obruten följd sedan 1968, vilket gör klubben tämligen unik i Sverige (ja, det finns en klubb till, IK Frisco, i Västergötland som spelat i obruten följd sedan 1968). Nu var det premiär för division 1-spel och omkring 100 personer mötte upp vid Forsvallen. Matcharrangemangens kvalitet hade höjts en del från fjolårets division 2-spel med stor matchannons i lokaltidningen, en informativ speaker, nytt digitalt matchur, priser till matchens spelare och väldrillade bollpojkar (ja, det var pojkar den här gången, men flickor kan också vara bollflickor på herrlagets matcher). Men nog kunde arrangemanget höjts ytterligare med ett litet programblad med spelarnas namn och några funktionärer som tar upp entré och hälsar välkommen vid publikens ankomst. Nu gick två personer runt och tog upp entré i början av andra halvlek och det är lite för mycket division 6 över det systemet. Det skall bli intressant att se om det blir samma system på fredag när det är premiär för herrlaget i division 4. F.ö. finns det fortfarande många människor både i Skepplanda och i andra föreningar som talar om representationslagen i sin förening som A-laget och damlaget. Vi borde år 2015 ha kommit längre i synen på jämställdhet.

Beträffande själva matchen noterades sex resp. fem ersättare på bänkarna i stället för tillåtna sju. Det är ett litet steg på vägen mot det som jag skriver nu: Jag tycker inte att man ska låta tonårstjejer åka över 20 mil (Rävåsens resväg till Skepplanda) för att sedan sitta på en bänk utan att få spela (Rävåsen gjorde två byten). På nivåerna under Damallsvenskan och Elitettan skulle man mycket väl kunna begränsa antalet ersättare till tre, i varje fall på bortamatcherna. Risken är oerhört stor att tjejer som några gånger åker 20 mil och sitter på bänken utan att få spela snart tröttnar på fotbollen och slutar. I hemmalaget satt det sex tjejer på bänken. Ingen av dem kom in i spelet, men det kanske kunde fördras bättre då dessa tjejer slapp långresan och fick vara närvarande på premiärfesten. Att få speltid är ett närmast magiskt uttryck i dagens fotboll. Det handlar inte längre om att som förr i tiden vara och acceptera rollen som reserv eller om att sitta match efter match och acceptera rollen som avbytare, vilket också var fallet med många spelare förr i tiden. Nu handlar det om att antingen får man speltid eller också lämnar man sin förening eller slutar helt med fotbollen. Förresten: Mitt förslag om att bara ha tre ersättare gäller också herrfotbollen under elitnivå. Och varför inte ha avbytare (utbytt spelare kan komma in igen) i de lägre förbundsserierna?

Kållereds SK Vårcup P/F 11
Dagen efter var det dags för Vårcup för P/F 11 i barnbarnet Noels klubb Kållereds SK. Vädret var perfekt, både pojkar och flickor i gång (fler pojklag än flicklag berodde inte på bristande jämställdhet utan helt enkelt på tillgången på lag), engagerade föräldrar i olika funktionärsroller när det gällde hemmaklubben, matcher under hela dagen, hamburgeri, påhejande och stöttande föräldrar, småsyskon, mormödrar, morfäder, farfäder, farmödrar, andra aktiviteter som bollkastning med signerade landslagströjor som pris, mängder av glada barn som efter en förlust snart hade glömt den för det var ingen som talade speciellt om att dom hade förlorat eller vunnit. Det betyder att allt var som det skall vara på en dylik cup för barn. Eftersom man inte lade någon vikt vid resultat så märkte nog inte barnen hur det gick till när de spelade vidare efter ett första gruppspel. Det var bara nya matcher utan resultatbetoning och till slut fick alla pris.

24 pojklag och 12 flicklag med i snitt 10 spelare deltog, dvs. sammanlagt c:a 360 spelare. Jag funderade på hur många av dem som är kvar i fotbollen om fem år, det år de fyller 16 år. Jag tror att det till stor del beror på ledarna om barnen stannar kvar. Bara om ett par år kommer första prövningen: Många av barnen måste ha en ny och välutbildad tränare om de ska behålla intresset och fortsätta att utvecklas som spelare. Men de måste också ha ledare som kan få dem att behålla glädjen och entusiasmen i fotbollen. Det måste också finnas en stark förening som kan ta vara på varje barn och ge varje barn rätt förutsättningar för att utvecklas som spelare och som dessutom kan vara så flexibla i sitt tänkande så att den fasta åldersgruppen (11 år i det här fallet) efter hand kan integreras med andra lag och spelare i föreningen. Jag menar att en av orsakerna till spelartappet i tonåren är att det enskilda årsklasslaget riskerar att bli en förening i föreningen och när åldersgruppen blir för liten försvinner laget och därmed spelarna.

Tillbaka till de 360 spelarna i Kållereds Vårcup: Om hälften är kvar om fem år kan klubbarna vara nöjda, men nog ska vi kunna arbeta för och sikta på att i varje fall 80 % är kvar. Om vi sedan kan få 80 % av dessa 11-åringar att bli framtidens publik på elitmatcherna utan att ha skrämts bort av eldar på läktaren då har vi en fin grogrund för ett livslångt fotbollsintresse.

Helsingborg IF-IFK Norrköping 3-1
Denna matchodyssé avslutas med gårdagens allsvenska match i Helsingborg. Det tändes inga eldar, klackarna var positiva, det skreks inga okvädingsord mot domare, motspelare eller ej närvarande andra föreningar. Det var ett positivt fotbollsevenemang. Matchvärd var projektet ”Ung aktiv 9:a”, som består av ett värdegrundsarbete som genomförs av Helsingborgs IF. 150 åk. 9-elever var närvarande och hejade på sitt lag. Alla övriga åk. 9-elever i Helsingborg har också fått denna utbildning i värdegrundsfrågor. Kanske dessa 150 ungdomar och ett antal av dem som inte kom till Olympia är en del av framtidens publik på den nya Olympia som nu börjar växa fram. Jag tror att vi med dessa ungdomar på läktaren slipper höra okvädingsrop mot motspelare och domare och se eldar tändas.

Nu var denna lilla fotbollsmatchresa till ända. I kväll blir det Elfsborg-AIK på Borås Arena. Jag har bara en from förhoppning: Låt oss slippa se eldar på läktaren! Låt oss slippa höra domaren kallas djävul! Låt oss slippa se unga människor iklädda rånarhuvor på läktaren!

Från och till dyker frågan om varför inte elitklubbarnas B-lag/reservlag/utvecklingslag etc. (kärt barn har ju många namn) i herrfotbollen får spela i det vanliga seriesystemet, t.ex. i division 1 eller 2. För 14 år sedan var det en så brännande fråga att elitklubbsledare lämnade en konferens om saken i förtid i vredesmod över att förslaget inte gick igenom. Men det var då och sedan dess har mycket vatten flutit under de flesta broar. Frågan dyker emellertid fortfarande upp då och då, men nu har den arbetsgrupp som ser över seriesystemet på herrsidan sagt att frågan inte är aktuell och att den därför ska avföras.

För att förenkla i det följande använder jag i fortsättningen andralag som beteckning på det som vi tidigare kallade B-lag eller reservlag och som idag på många håll kallas U-lag. Diskussionen som jag för är naturligtvis även tillämpbar på damfotbollens seriesystem, även om förutsättningarna där kan skilja sig en del från herrfotbollen. Men mer om detta längre fram.

Först måste vi definiera vad vi menar med rak seriepyramid. När vi har talat om detta har vi hela tiden utgått från att det handlar om att en klubb ska kunna ha sitt andralag i representationslagsseriesystemet och att detta andralag ska kunna använda spelare nr 12 och neråt från den totala spelartruppen. Det är så det fungerar i distriktsserier och det var så det fungerade när vi hade farmarklubbar i damseriepyramiden. Ett dylikt system i herrseriepyramiden skulle innebära att elitklubben med ett andralag i div. 1 eller 2 skulle vilja styra andralagets matcher till speciella dagar för att kunna använda bänkspelarna från A-laget. Det skulle i sin tur innebära både olösliga konflikter med andra föreningar, oerhörda svårigheter att lägga ett spelprogram och att elitklubben skulle ha ett andralag av mycket ojämn kvalitet. Ibland skulle alla A-lagets bänkspelare kunna delta och ibland skulle ingen spelare kunna delta. Detta skulle innebära en klar sportslig orättvisa. Således är ett rakt seriesystem med elitklubbarnas andralag som får disponera alla spelare som inte är startspelare i A-laget en omöjlighet.

Ett annat sätt att definiera andralag är det som finns i stora fotbollsländer som Spanien, Tyskland m.fl. Där består andralaget av spelare nr 25-45, alltså en helt annan spelartrupp där uppflyttning till förstalaget kan ske, men där nedflyttning endast kan ske efter speciella regler. Mot ett sådant system i svensk fotboll talar följande faktorer:

• Elitklubben måste ha två hela professionella trupper med sammanlagt upp mot 40-45 spelare.
• Den enskilda föreningen kan ena året ha möjlighet att ha två stora trupper men det följande året ger ekonomin inte utrymme för en fortsättning.
• Den enskilda förening som ena året inte har kunnat ha ett andralag, men som kan ha det året därpå kan inte placeras in i seriesystemet efter hur det ser ut det aktuella året.
• En serieindelning i t.ex. division 2 med sex serier i landet skulle ge en kraftig geografisk snedfördelning av lag. I vissa serier skulle man riskera att mer än hälften av lagen är andralag
som inte kan avancera i seriesystemet.

Rak seriepyramid förekommer i en majoritet av Sveriges 24 fotbollsdistrikt. Då handlar det om att föreningars andralag spelar i distriktsserierna av det skälet att det är svårt att få ihop geografiskt vettiga serier för bara representationslag eller att det inte går att skapa meningsfulla speciella andralagsserier (reservlagsserier). Det är oftast mindre distrikt som har rak seriepyramid just av dessa skäl.

Men ju närmare de högre serierna man kommer blir frågan om andralag i seriesystemet allt känsligare. I flera distrikt har debatten under de senaste åren varit livlig med många argument för och emot. Det har då huvudsakligen gällt damsidan, där Västergötlands FF:s föreningar införde möjligheten till att ha andralag för division 1-föreningar på hösten 2013 för att sedan ta bort den igen 2014. Argumenten från motståndarna handlar främst om den sportsliga rättvisan. Senast i lördags på Västergötlands FF:s årsmöte väcktes frågan från ett par elitklubbar på damsidan. Man menade, kanske med all rätt, att matchningen av de spelare som inte platsar i A-truppen blir oerhört lidande och i hög grad bidrar till att spelare slutar. Denna aspekt ska då vägas mot det som andra klubbar framför och som nämns ovan, nämligen att det inte blir sportslig rättvisa i en serie, där en förenings andralag ibland spelar med spelare som just har spelat i en högre serie och ibland spelar med yngre spelare från flicklaget när andralagets match sammanfaller med förstalagets.

Kan det då finnas en lösning på detta problem, en lösning som alla klubbar kan acceptera? Jag menar att en lösning kan vara att man låser en A-trupp med 18-20 spelare som inte kan gå ner i andralaget utan en viss karenstid (ett antal matcher), men att spelarna i andralaget kan gå upp i A-laget utan karens. Detta är den modell som i lite olika skepnader finns i andra stora fotbollsländer (ja, Sverige är också ett stort fotbollsland). Av ovan anförda skäl tror jag absolut inte på modellen i herrseriesystemet, men kanske det kan vara en lösning för damfotbollen där problemet med andralagets spelares matchning är mer brännande. Det skulle i så fall inte gälla de högsta serierna av det skälet att andralag idag inte kan spela högre än i division 2 (gäller i Svealand och Norrland) eller i division 3 (kommer att gälla i Götaland från 2017).

Tävlingssäsongen i svensk fotboll är i full gång trots att vi befinner oss i februari månad när detta skrivs. Svenska Cupen går kommande helg in i sin andra gruppspelsomgång med stort publikintresse och för Västergötlands del med en rejäl knall i inledningsomgången (FC Trollhättan-IFK Göteborg hör och häpna 2-2). Vi kan nog räkna med fler knallar längre fram i de fortsatta spelomgångarna och även publikmässigt kan vi hoppas på några riktiga ”knallar”, vilket kulminerar med AIK-Hammarby på Friends Arena den 7 mars. Det blir knappast under 30000 åskådare på den matchen och då kan till och med den norska cupfinalen slänga sig i väggen om uttrycket tillåts. Regionalt och lokalt ur min horisont har Västergötlands DM så smått kommit i gång och till helgen är det fullt pådrag med matcher.

Den nya tävlingssäsongen brukar innebära några nya tävlingsregler eller tävlingsbestämmelser. På representantskapsmötet i slutet av november beslutade svensk fotboll om ett helt nytt sätt att se på föreningarnas ansvar för ett matcharrangemang. Man beslutade att det strikta ansvar för säkerhet och annat som föreningarna alltid har haft ska ändras till ett oaktsamhetsansvar. Det betyder i klartext att om en förening har gjort allt som står i dess makt för att förebygga ordningsstörning eller andra ”fotbollsolagliga” händelser så ska föreningen inte bestraffas med straffavgifter eller böter. För elitföreningen betyder det att ett än noggrannare arbete måste läggas ner på säkerhets- och ordningsstörningsförebyggande (oj, ett så långt ord!) åtgärder. Om man inte kan bevisa att man gjort det så bestraffas man lika fullt.

För föreningarna i lägre serier där man inte har brukat vidta några speciella säkerhetsåtgärder kan det bli ett problem om något inträffar som t.ex. bengalbränning, planintrång (dvs. någon eller några går in på spelplanen) eller publikattacker mot domaren. Ett gott råd till klubbar i serier utanför elitfotbollen är att man tillser att domarna alltid är åtföljda av en domarvärd/domarvakt när de lämnar spelplanen. Vad gäller pyroteknik och planintrång bör breddföreningen arbeta förebyggande med upplysningsverksamhet till sin publik och med publikvärdar som kan förebygga oöverlagda handlingar av publiken.

En annan nyhet är att en arrangör av en fotbollsmatch kan få tillstånd att använda pyroteknik. Ett sådant tillstånd ansöker arrangören om hos tävlingsstyrelsen för aktuell tävling (alltså SvFF eller distriktsförbundet) och ansökan ska vara åtföljd av ett tillstånd från polisen att tända eld på allmän plats. Naturligtvis kommer det inte att bli fråga om att få tillstånd att tända eldar mitt i en folkmassa utan ev. tillstånd kommer såvitt jag förstår bara att ges om eldningen ska ske på avskild plats.

De nämnda två förändringarna i regelverket har tyvärr här och var missuppfattats. Och det har skett i Sveriges f.n. mest framgångsrika förening på herrsidan, Malmö FF. Föreningens ordförande gick i höstas ut i media med budskapet att det nu var fritt fram för bengaler och att föreningen inte längre skulle bestraffas för pyroteknikanvändning. (Det var f.ö. MFF som för bortåt två år sedan initierade diskussionen om att ändra det strikta ansvaret till ett oaktsamhetsansvar.). Men detta var ett missförstånd. Fortfarande bestraffas föreningar om supporter tänder bengaler eller andra typer av fyrverkeripjäser utan tillstånd, om man inte kan bevisa att föreningen har gjort allt som står i dess makt för att förhindra detta.

I samband med detta kommer jag osökt in på UEFA:s regler och Malmö FF:s förhållande till dem. UEFA har kvar det strikta ansvaret och det är därför som MFF vid ett par tillfällen under hösten dömdes till dryga böter för pyroteknikanvändning. Efter den sista hemmamatchen i Champions League dömdes MFF till 40000 euro (350000 kr) i böter till UEFA för ”inkastande av föremål och uppträdande av osportslig natur”. Det slängdes alltså in föremål på banan och dessutom skanderade publiken ”UEFA maffia” efter slutsignalen i missnöje med domarinsatsen. MFF:s vd kommenterade domen med orden: ”Det står inte uttryckt att det är ramsan som bötfälls”. Föreningens ordförande kommenterade: ”Uefa bedömer varje match som ett helt evenemang. De har höga krav, men betalar också ut mycket pengar.” Man frågar sig hur naiv man får vara som elitklubbsledare eller är det bara för att skydda sig från kritik från supportrar som man säger så? UEFA ser oerhört allvarligt på denna typ av misskrediteringar av UEFA och av andra organ eller personer inom fotbollen. Av de 40000 eurona är säkert minst hälften för den misskrediterande ramsan mot UEFA.

Med detta kommer jag osökt in på det på svenska fotbollsläktare fortfarande förekommande enfaldiga uttrycket ”Svenska FF fotbollsmördare”, ett verkligt lågvattenmärke i det som supportrarna själva kallar supporterkultur. Det är oklart mot vem uttrycket egentligen riktar sig. Eftersom SvFF är alla svenska fotbollsklubbar och aldrig kan vara något annat så borde det vara alla enskilda klubbar, men det verkar snarare vara de personer som klubbarna har valt att fullgöra uppgifterna i det gemensamma förbundet. De supportrar som skriker så har nog inte riktigt klart för sig vad ett förbund och en demokratisk beslutsordning innebär. Alltnog, denna typ av uttryck är också bestraffningsbara även om vi inte har använt oss utav denna bestraffningsmöjlighet i svensk fotboll. Det finns bestämmelser som talar om förbud mot att uppträda förolämpande, om att uttrycka missaktning och om att misskreditera fotbollens organisationer. Även vid dessa bestämmelser kommer föreningens oaktsamhetsansvar in så om föreningen har gjort allt som står i dess makt för att förhindra dylika yttringar så kan man undgå bestraffning.

När jag ändå skriver om diskriminerande och missaktande yttringar kan man notera några glädjande inslag i den ovan nämnda supporterkulturen. Redan i höstas tog supporterunionen ett initiativ till att agera mot homofobi och andra dylika yttringar. På läktarna kunde man se banderoller mot homofobi och diskriminering. Igår kunde man i lokala medier i Göteborgsområdet höra om IFK Göteborgs satsning på och utbildning i samma ämne. IFK genomförde ett seminarium i dessa frågor med sina supportrar. Ett glädjande iniutiativ som förhoppningsvis får efterföljare bland andra elitklubbar (och kanske redan har fått det?).

Slutligen ett parentetiskt inskott:

Jag har en bror i Malmö som ibland förser mig med uppgifter om var jag ligger på MFF-supportrarnas popularitetslista. Efter det tuffa beslut som SvFF:s tävlingskommitté tvingades ta år 2011 om tre allsvenska matcher på sex dagar (efter en avbruten match mot Djurgården) hamnade jag långt ner på den nämnda listan. Kanske jag avancerade något sedan MFF vunnit alla tre matcherna med 1-0. Där låg jag sedan kvar under ett par år (det fanns något mer beslut som MFF-supportrarna tyckte gick dem emot), men för ett år sedan tog jag ett rejält kliv uppåt. Då uppstod nämligen en konflikt mellan supportrar till MFF och IFK Göteborg om hur många mästerskapsstjärnor man egentligen fick ha på sina matchtröjor. MFF ville nämligen sätta på någon stjärna för de år då man vann Allsvenskan men inte det följande SM-slutspelet. (Eller också var det tvärtom, dvs. IFK Göteborg som ville sätta på extra stjärnor på tröjan.) Mitt svar när jag fick frågan om detta från ett skånskt mediaföretag var att det inte finns någon bestämmelse i svensk fotboll som reglerar detta utan det är bara något som klubbarna själva har hittat på. Jag lade också till att för mig och tävlingskommittén i övrigt så får klubbarna sy på hur många stjärnor som helst på sina tröjor och att hela stjärndiskussionen är en pseudodebatt och att vi har andra viktigare frågor att behandla i svensk fotboll. Resultatet av detta var att jag åkte upp ett rejält steg på MFF:s supporterpopularitetslista. Så nu får vi se hur det går efter dagens blogginlägg om supporters beteende.

 

 

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.