Arkiv

Monthly Archives: februari 2016

Jag har i flera bloggar tidigare berört det faktum att alltför många barn och ungdomar lämnar fotbollen alldeles för tidigt i stället för att spela vidare på en nivå som passar den egna ambitionen och det egna intresset. Denna gång kommer en liten lista med råd till fotbollsföreningarna om vad man skulle kunna göra för att motverka spelartappet. Jag säger inte att jag har lösningen, men det jag framför är sådant som på olika sätt har prövats eller i varje fall funderats över i klubbar och förbund. Några punkter på listan har sitt ursprung i det projekt som Upplands Fotbollförbund har genomfört med sju föreningar i distriktet. Detta projekt ingår i sin tur i Svenska Fotbollförbundets projekt ”Fler ska spela längre”, som man har arbetat med i svensk fotboll under det gångna året. Inom parentes sagt så har f.ö. detta arbete mynnat ut i att SvFF har fastställt särskilda föreskrifter för Motionsfotboll som ger distriktsförbunden möjlighet att anordna seriefotboll i lite enklare former. Motionsfotbollen för äldre ungdomar och vuxna skulle också kunna ingå i de råd som här följer, men eftersom råden handlar om barn- och ungdomsfotbollen upp till 15-16 år så lämnar jag motionsfotbollen därhän för den här gången.

Här kommer råden:

• Börja inte för tidigt med den organiserade matchverksamheten. I jämförelse med för 20 år sedan börjar föreningarna nu med barnverksamhet två år tidigare. Redan i sexårsåldern har man regelbunden verksamhet med träning en eller två gånger i veckan och match en gång. Varför väntar man inte med detta tills barnen är i varje fall åtta år?
• Se till så att de åldersbundna grupperna/lagen så tidigt som möjligt blandas med de barn som är ett år yngre eller äldre för att på så sätt skapa föreningssamhörighet. I det åldersbundna system som många klubbar arbetar med idag tar fotbollen slut när det egna laget löses upp på grund av för få spelare. Om man inte då känner samhörighet med andra i föreningen är risken oerhört stor att man slutar. Det blir helt enkelt inte naturligt att ”gå över” till ett annat lag.
• Arbeta aktivt med övergången från barnlag till ungdomslag och från ungdomslag till seniorlag genom att med varje individ diskutera hur dess fortsatta fotbollsspel ska kunna se ut och hur den (individen) kan integreras i ett nytt lagsammanhang.
• Skapa en föreningskänsla i stället för en lagkänsla. Detta kan ske genom att klubben t.ex. anordnar s.k. fredagsmys för alla åldrar eller gemensamma träningar under skollov och vid andra tillfällen. Låt också denna föreningskänsla finnas med hela vägen med sikte på föreningens representationslag.
• Se till så att även barnen och ungdomarna får förståelse för den röda (eller gula, gröna etc.) tråd som många föreningar har på papper och som i den bästa av världar är ett styrdokument för ledarna, men som i många fall bara blir en hyllvärmare i en pärm eller ett dokument bland andra på hårddisken.
• Utbilda och arvodera tränare som kan avlösa föräldratränaren när denna inte längre räcker till varken kunskaps- eller stimulansmässigt. Invändningen här blir att det inte finns ekonomi i föreningen för detta. Det är naturligtvis verkligheten på många håll, men många klubbar borde se över vad man betalar till tränaren för representationslagen och göra en omfördelning. Det är kanske också så att det man för tillfället ekonomiskt förlorar på en sådan arvodering tar man senare igen i form av välutbildade och stimulerade spelare som i förlängningen drar in publik- och ökade sponsorintäkter.
• Motarbeta aktivt alla försök att skapa föreningar i föreningen. Om aktiva och resursstarka föräldrar inte ställer upp på föreningstänket är det bättre att hänvisa dem till någon annan förening. Det farligaste som finns för fotbollsföreningen är när det enskilda laget och den enskilda ledaren blir större än föreningen och dess styrelse.
• Samarbeta med barnens andra idrotter så att barnet inte tvingas välja idrott. I Västergötland har vi i dagarna gjort en överenskommelse med ishockeyn och handbollen (tyvärr är inte innebandyn med ännu) om att vi ska respektera varandras säsonger och inte tvinga barnen att välja idrott. Det innebär inte att man bara spelar fotboll på sommarhalvåret och handboll/ishockey på vinterhalvåret, utan det innebär att när en idrott har huvudsäsong går den före. Det innebär också att den enskilda individen inte ska hamna i en situation där han/hon tvingas välja bort en idrott. Vad det dessutom innebär är att barnet sannolikt bättre utvecklar sina idrottsliga färdigheter när det håller på med fler än en idrott. Dessutom kan det vara extra stimulerande att byta idrott när säsongen skiftar.

Ja, detta var några anspråkslösa och kanske för någon läsare lite väl förnumstiga råd till klubbarna om barn- och ungdomsfotboll och dess bedrivande. Alla råden (och de flesta av orsakerna till spelartappet) bottnar egentligen i det som vi lite diffust i svensk fotboll kallar föreningsutveckling, dvs. föreningens inre styrka som förening. I nästa blogg ska jag utveckla mina tankar i ämnet föreningsutveckling och då utgå från föreningens styrelse och dess uppgift.