Arkiv

Monthly Archives: februari 2015

Tävlingssäsongen i svensk fotboll är i full gång trots att vi befinner oss i februari månad när detta skrivs. Svenska Cupen går kommande helg in i sin andra gruppspelsomgång med stort publikintresse och för Västergötlands del med en rejäl knall i inledningsomgången (FC Trollhättan-IFK Göteborg hör och häpna 2-2). Vi kan nog räkna med fler knallar längre fram i de fortsatta spelomgångarna och även publikmässigt kan vi hoppas på några riktiga ”knallar”, vilket kulminerar med AIK-Hammarby på Friends Arena den 7 mars. Det blir knappast under 30000 åskådare på den matchen och då kan till och med den norska cupfinalen slänga sig i väggen om uttrycket tillåts. Regionalt och lokalt ur min horisont har Västergötlands DM så smått kommit i gång och till helgen är det fullt pådrag med matcher.

Den nya tävlingssäsongen brukar innebära några nya tävlingsregler eller tävlingsbestämmelser. På representantskapsmötet i slutet av november beslutade svensk fotboll om ett helt nytt sätt att se på föreningarnas ansvar för ett matcharrangemang. Man beslutade att det strikta ansvar för säkerhet och annat som föreningarna alltid har haft ska ändras till ett oaktsamhetsansvar. Det betyder i klartext att om en förening har gjort allt som står i dess makt för att förebygga ordningsstörning eller andra ”fotbollsolagliga” händelser så ska föreningen inte bestraffas med straffavgifter eller böter. För elitföreningen betyder det att ett än noggrannare arbete måste läggas ner på säkerhets- och ordningsstörningsförebyggande (oj, ett så långt ord!) åtgärder. Om man inte kan bevisa att man gjort det så bestraffas man lika fullt.

För föreningarna i lägre serier där man inte har brukat vidta några speciella säkerhetsåtgärder kan det bli ett problem om något inträffar som t.ex. bengalbränning, planintrång (dvs. någon eller några går in på spelplanen) eller publikattacker mot domaren. Ett gott råd till klubbar i serier utanför elitfotbollen är att man tillser att domarna alltid är åtföljda av en domarvärd/domarvakt när de lämnar spelplanen. Vad gäller pyroteknik och planintrång bör breddföreningen arbeta förebyggande med upplysningsverksamhet till sin publik och med publikvärdar som kan förebygga oöverlagda handlingar av publiken.

En annan nyhet är att en arrangör av en fotbollsmatch kan få tillstånd att använda pyroteknik. Ett sådant tillstånd ansöker arrangören om hos tävlingsstyrelsen för aktuell tävling (alltså SvFF eller distriktsförbundet) och ansökan ska vara åtföljd av ett tillstånd från polisen att tända eld på allmän plats. Naturligtvis kommer det inte att bli fråga om att få tillstånd att tända eldar mitt i en folkmassa utan ev. tillstånd kommer såvitt jag förstår bara att ges om eldningen ska ske på avskild plats.

De nämnda två förändringarna i regelverket har tyvärr här och var missuppfattats. Och det har skett i Sveriges f.n. mest framgångsrika förening på herrsidan, Malmö FF. Föreningens ordförande gick i höstas ut i media med budskapet att det nu var fritt fram för bengaler och att föreningen inte längre skulle bestraffas för pyroteknikanvändning. (Det var f.ö. MFF som för bortåt två år sedan initierade diskussionen om att ändra det strikta ansvaret till ett oaktsamhetsansvar.). Men detta var ett missförstånd. Fortfarande bestraffas föreningar om supporter tänder bengaler eller andra typer av fyrverkeripjäser utan tillstånd, om man inte kan bevisa att föreningen har gjort allt som står i dess makt för att förhindra detta.

I samband med detta kommer jag osökt in på UEFA:s regler och Malmö FF:s förhållande till dem. UEFA har kvar det strikta ansvaret och det är därför som MFF vid ett par tillfällen under hösten dömdes till dryga böter för pyroteknikanvändning. Efter den sista hemmamatchen i Champions League dömdes MFF till 40000 euro (350000 kr) i böter till UEFA för ”inkastande av föremål och uppträdande av osportslig natur”. Det slängdes alltså in föremål på banan och dessutom skanderade publiken ”UEFA maffia” efter slutsignalen i missnöje med domarinsatsen. MFF:s vd kommenterade domen med orden: ”Det står inte uttryckt att det är ramsan som bötfälls”. Föreningens ordförande kommenterade: ”Uefa bedömer varje match som ett helt evenemang. De har höga krav, men betalar också ut mycket pengar.” Man frågar sig hur naiv man får vara som elitklubbsledare eller är det bara för att skydda sig från kritik från supportrar som man säger så? UEFA ser oerhört allvarligt på denna typ av misskrediteringar av UEFA och av andra organ eller personer inom fotbollen. Av de 40000 eurona är säkert minst hälften för den misskrediterande ramsan mot UEFA.

Med detta kommer jag osökt in på det på svenska fotbollsläktare fortfarande förekommande enfaldiga uttrycket ”Svenska FF fotbollsmördare”, ett verkligt lågvattenmärke i det som supportrarna själva kallar supporterkultur. Det är oklart mot vem uttrycket egentligen riktar sig. Eftersom SvFF är alla svenska fotbollsklubbar och aldrig kan vara något annat så borde det vara alla enskilda klubbar, men det verkar snarare vara de personer som klubbarna har valt att fullgöra uppgifterna i det gemensamma förbundet. De supportrar som skriker så har nog inte riktigt klart för sig vad ett förbund och en demokratisk beslutsordning innebär. Alltnog, denna typ av uttryck är också bestraffningsbara även om vi inte har använt oss utav denna bestraffningsmöjlighet i svensk fotboll. Det finns bestämmelser som talar om förbud mot att uppträda förolämpande, om att uttrycka missaktning och om att misskreditera fotbollens organisationer. Även vid dessa bestämmelser kommer föreningens oaktsamhetsansvar in så om föreningen har gjort allt som står i dess makt för att förhindra dylika yttringar så kan man undgå bestraffning.

När jag ändå skriver om diskriminerande och missaktande yttringar kan man notera några glädjande inslag i den ovan nämnda supporterkulturen. Redan i höstas tog supporterunionen ett initiativ till att agera mot homofobi och andra dylika yttringar. På läktarna kunde man se banderoller mot homofobi och diskriminering. Igår kunde man i lokala medier i Göteborgsområdet höra om IFK Göteborgs satsning på och utbildning i samma ämne. IFK genomförde ett seminarium i dessa frågor med sina supportrar. Ett glädjande iniutiativ som förhoppningsvis får efterföljare bland andra elitklubbar (och kanske redan har fått det?).

Slutligen ett parentetiskt inskott:

Jag har en bror i Malmö som ibland förser mig med uppgifter om var jag ligger på MFF-supportrarnas popularitetslista. Efter det tuffa beslut som SvFF:s tävlingskommitté tvingades ta år 2011 om tre allsvenska matcher på sex dagar (efter en avbruten match mot Djurgården) hamnade jag långt ner på den nämnda listan. Kanske jag avancerade något sedan MFF vunnit alla tre matcherna med 1-0. Där låg jag sedan kvar under ett par år (det fanns något mer beslut som MFF-supportrarna tyckte gick dem emot), men för ett år sedan tog jag ett rejält kliv uppåt. Då uppstod nämligen en konflikt mellan supportrar till MFF och IFK Göteborg om hur många mästerskapsstjärnor man egentligen fick ha på sina matchtröjor. MFF ville nämligen sätta på någon stjärna för de år då man vann Allsvenskan men inte det följande SM-slutspelet. (Eller också var det tvärtom, dvs. IFK Göteborg som ville sätta på extra stjärnor på tröjan.) Mitt svar när jag fick frågan om detta från ett skånskt mediaföretag var att det inte finns någon bestämmelse i svensk fotboll som reglerar detta utan det är bara något som klubbarna själva har hittat på. Jag lade också till att för mig och tävlingskommittén i övrigt så får klubbarna sy på hur många stjärnor som helst på sina tröjor och att hela stjärndiskussionen är en pseudodebatt och att vi har andra viktigare frågor att behandla i svensk fotboll. Resultatet av detta var att jag åkte upp ett rejält steg på MFF:s supporterpopularitetslista. Så nu får vi se hur det går efter dagens blogginlägg om supporters beteende.

 

 

 

Med jämna och ojämna mellanrum dyker frågan om spel höst-vår i stället för vår-höst upp i svensk fotboll. Jag behandlade den utförligt här i min blogg för två år sedan (13 februari 2013) och jag visade då på de olägenheter en sådan förändring skulle föra med sig för fotbollen. Naturligtvis tror jag inte att mina åsikter på bloggen kan förändra tänkandet i svensk fotboll totalt utan frågan har levt vidare. Den förs ofta fram som en tvärsäker lösning på svensk fotbolls oförmåga att hävda sig internationellt. Det är ofta tränare av olika schatteringar, sportchefer, s.k. experter och okunniga journalister som för fram saken. Senast var det förbundskaptenen Hamrén som menade att vi omedelbart skulle byta till höst-vår, om vi vill hänga med i den internationella konkurrensen.

En övergång till höst-vår skulle innebära att vi skulle stänga Sverige från seriefotboll i varje fall i de högre serierna från slutet av maj (vissa år från mitten av maj) och hela juni månad. Vi skulle också behöva spela till i slutet av november eller t.o.m. in i december och sedan starta om i varje fall Allsvenskan i februari månad om vi samtidigt vill behålla Svenska Cupens nuvarande upplägg. Fotbollspubliken har tidigare visat att den inte vill gå på fotboll på vintern, även om träningsmatcher nu i februari på många håll lockar många åskådare. Att vi måste stänga hela Sverige från seriefotboll i maj-juni hänger samman med att serierna hänger samman. Lag som ska flyttas upp från Superettan måste få en rimlig förberedelsetid för den högre serien och lag från division 1 som ska upp i Superettan måste också kunna förbereda sig och så kan man fortsätta resonemanget hela vägen ner i seriesystemet. Övriga argument för att behålla vår-höst i svensk fotboll återfinns i bloggen enligt ovan.

Med ovanstående som bakgrund kommer jag nu in på den arbetsgrupp eller styrgrupp i svensk fotboll som ser över herrfotbollens seriesystem. Jag har privilegiet att få ingå i den gruppen. På vårt senaste möte hade vi uppe spelsäsongsfrågan för att en gång för alla döma av den. Glädjande nog så var hela arbetsgruppen inklusive Svensk Elitfotbolls företrädare Lars-Christer Olsson helt överens om att det inte finns några förutsättningar eller möjligheter i svensk fotboll att byta säsongupplägg till höst-vår. Styrgruppen består av företrädare för samtliga distriktsförbund, Svensk Elitfotboll och division 1-klubbarnas organisation SEFE och den leds av damelitföreningarnas ordförande Per Darnell. Detta konstaterande i styrgruppen känns oerhört skönt för mig som har stridit för bibehållet vår-höst-spel i över 20 år. Redan 1995 satt jag i en motsvarande arbetsgrupp, där företrädare för elitfotbollen till varje pris ville ha en övergång till höst-vår. Även den gången föll frågan när vi väl hade sett över konsekvenserna. Sedan dess har som sagt frågan dykt upp med ojämna mellanrum. På senare år har huvudskälet varit transferfönstrets längd som enligt ”sakkunniga” och andra förståsigpåare måste överensstämma med övriga Europas fönster för att svenska klubbar ska nå framgång ute i Europa. Dock har ingen kunnat förklara varför det måste överensstämma. Tvärtom måste det väl finnas en fördel i att det internationella fönstret i de flesta länder nu är stängt så att svenska klubbar mer i ro kan förbereda säsongen som kommer.

Sammanfattningsvis så framstår det beslut som kloka och framåtblickande svenska fotbollsledare tog 1956 om att ändra den svenska tävlingssäsongen till vår-höst (man spelade alltså höst-vår tidigare) som ett av klokaste besluten som tagits i svensk fotboll. Men trots det beslutet och trots det ställningstagande som styrgruppen nu har gjort så kan vi inte vara säkra på att frågan inte kommer tillbaka. Det kommer alltid att finnas ”experter” som inte behöver ta ansvar för någonting i svensk fotboll, men som gärna har åsikter både om det ena och det andra.