Arkiv

Monthly Archives: juni 2013

För någon vecka sedan följde jag det äldsta barnbarnet Noels cupspel i P 9-klassen i en av de större barn- och ungdomscuperna i Västsverige. Det var precis som det ska vara i denna typ av fotbollsturnering, dvs. ett begränsat antal matcher under en begränsad tid utan för långa uppehåll mellan matcherna och entusiastiska barn, föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar, där de förstnämnda kanske tog minst allvarligt på resultatet i matchen och där ingen segrare i turneringen korades utan alla fick medalj och diplom. Naturligtvis blev de enskilda barnen glada vid vinst (om de kunde räkna målen), men även förluster glömdes snart bort.

När man betraktar en dylik cupturnering med kanske över 1000 personer närvarande under en hel dag inser man vilken kraft som finns i svensk fotboll, en kraft som vi kanske skulle kunna utnyttja än mer. Många av de stöttande föräldrarna lägger ner ett stort arbete för det egna barnets lag, men har föga begrepp om den förening som barnet faktiskt spelar i. Samtidigt skriker denna förening efter personer som vill engagera sig i alla de uppgifter som finns i en förening. Där har vi den svenska idrotts- och fotbollsrörelsens stora dilemma idag, nämligen att dagens föräldrageneration saknar den föreningskänsla som kännetecknade tidigare generationer. I många föreningar står man inför ett outtalat hot mot det traditionella föreningsarbetet och i stället bildas mängder av småföreningar i föreningen. Föräldrarna som stod och såg på Noels cupturnering hade säkert ingen aning om att föreningen som barnen tillhör är ett topplag i division 3 på herrsidan. Och detta delade dessa föräldrar med de flesta andra föräldrar från andra klubbar som stod och tittade på barnens cupspel. Det är inte ens säkert att arrangörsföreningens alla funktionärer som sålde korv, hamburgare, glass, kaffe och allt annat som föreningen kunde tjäna pengar på hade koll på den egna föreningens position i seriesystemet och inte heller på vart pengarna som intjänades tar vägen.

Hur vi ska kunna ta vara på denna kraft som finns i föräldraleden är något som vi diskuterat länge inom fotbollen. Det blir inte lättare av att barnen inte heller har mer koll på sin förening än att de vet att de spelar i ett lag med en speciell beteckning som 04:or eller P9. I övrigt har de noll koll på föreningen och det eller de representationslag som normalt finns i alla föreningar. Men det är klart. När barnens fotbollsidoler och favoritlag idag finns i utländska storklubbar som Real Madrid, Barcelona, PSG eller Bayern och när Allsvenskan för många barn och ungdomar är obekant förutom att man vet att man ska heja på Elfsborg i Borås och på IFK i Göteborgsområdet för det gör pappa, så är det väl för mycket begärt att barnen ska heja på eller känna sympati för den egna föreningens representationslag, framför allt som man inte ser sambandet mellan det egna laget och föreningen.

Vad ska vi då göra i fotbollen för att åter få ett intresse för fotbollsföreningen och ta vara på den kraft som finns bland barn och föräldrar? Någon svarar säkert att det är för sent och att vi måste anpassa oss till den nya samhällsbilden och att dagens föräldrageneration framför allt har som sin livsuppgift att coacha och curla barnen i den verksamhet som de vill vara med i. Men jag menar ändå att föreningen inte får förtröttas i att försöka engagera barn och föräldrar genom att t.ex. låta barnen vara bollkallar och föräldrarna kioskförsäljare i samband med representationslagens matcher eller genom att anordna föreningsgemensamma aktiviteter där alla får känna en samhörighet mellan olika laggrupperingar. Det finns många föreningar som jobbar med dylika saker, men jag har ibland känslan av att de arbetar i motvind och att det mer handlar om en plikt att stå i kiosken vid ett par tillfällen på året än om ett äkta föreningsengagemang.

Dock ska sägas att det finns ljuspunkter i detta komplexa ämne. Jag har i flera föreningar mött styrelser där den nuvarande föräldragenerationen är välrepresenterad. Ofta är det då kvinnorna som har åtagit sig styrelseuppdrag, medan männen ägnar sig åt tränarskap. Det kan synas vara en stereotyp rollfördelning efter kön, men det måste väl ända vara bättre än inget engagemang alls från kvinnornas sida. Det finns klubbar i Västergötland idag där kvinnorna faktiskt är i majoritet i styrelsen. Visserligen jobbar de inte på samma sätt eller har samma synsätt som den äldre generationen fotbollsledare. Det var ju han som skulle göra allt och som hade svårt att delegera och därför i stort sett bar föreningen på sina axlar. Den fotbollsförening som ska överleva i framtiden bör ha en mix av engagerade eldsjälar, drivande yngre människor, strukturerade adminstratörer och organisatörer samt inte minst människor med ett brinnande intresse för fotboll och sportens utveckling.

Annonser