Arkiv

Monthly Archives: oktober 2014

I svensk fotboll mätte vi i början av hösten storleken på fotbollen, dvs. vi hade ute en enkät bland föreningarna i hela landet, där vi ville ha in uppgifter om antalet utövare, lag, ledare osv. Resultaten av enkäten har inte analyserats i detalj ännu, men en sak framstår med all tydlighet: Vi förlorar eller tappar spelare/utövare i åldrarna 16-20 år, eller annorlunda uttryckt så går kurvan över antalet aktiva spelare både på pojk- och flicksidan kraftigt neråt när det gäller dem som är födda åren 1994 och 1998. Nedgången är kraftigare på pojksidan, kanske beroende på att antalet utövare som är yngre än 16 år är betydligt större på pojksidan. Därför kan kurvan se brantare ut för pojkarna. Det kan också vara så att flickor är benägna att sluta ännu tidigare och därför blir inte nedåtkurvan så brant när de är 16 år. Men för pojkarna är det inte bara kurvan som går kraftigt neråt utan det är också verkligheten. Exempel på det ser man i många klubbar över hela landet. Klubbar där man traditionellt har haft A-lag, B-lag, juniorlag och P16-lag är nu i många fall utan lag under A-laget ända ner till 13-14-årsåldern. I bästa fall har man ett B-lag (eller U-lag som vi numera kallar det i Västergötland och på många andra håll) som är ett hopplock av dem som blev över från A-laget och övervintrade veteraner. De på många håll traditionella juniorlagen (i Västergötland hade vi på 1990-talet nästan 100 juniorlag i seriespel och ytterligare några deltog i junior-DM). Nu är antalet verkliga juniorlag försvinnande få.

Hur har det då blivit så och vad kan vi göra åt det? Låt mig först innan jag försöker svara på frågan konstatera att vi alltid har tappat spelare i de aktuella åldrarna, men tappet förefaller nu vara större än någonsin. Svaret skulle kunna ligga i följande företeelser (vissa av företeelserna är relevanta för både pojkar och flickor; vissa är mer relevanta för pojkar):

1. Åldersklassernas storlek vad gäller födda under 1990-talet är bland de lägsta i Sverige i modern tid. Det kan göra att det redan i 10-11-årsåldern är svårt att få ihop fulla lag i 7-mannaspelet och det får konsekvenser när barnen blir lite äldre.
2. Börjar vi för tidigt med organiserad fotboll? I många (alla?) klubbar börjar man med verksamheten när barnen är 6 år. Tidigare på 1970- och 80-talen började man normalt vid 8 års ålder. Det sägs bland forskare och andra att ett barns genomsnittliga aktivitetstid inom en viss aktivitet är tio år. Har man då börjat vid sex års ålder är det logiskt att man slutar vid 16 år.
3. När ungdomarna slutade i 15-16-årsåldern på 1960-, 70- och 80-talen skyllde de ofta på att det var roligare att åka moped. Numera åker inte ungdomar moped i samma utsträckning, men det finns ett helt annat utbud av lockelser. Hela den digitala världen med spel, sociala medier, film osv. är en till fotbollen övermäktig konkurrent som för många är bekvämare, intressantare och mer spännande.
4. De flesta ungdomar börjar arbeta på fritiden redan när man börjar på gymnasiet. I veckoschemat med studier, arbete, umgänge, gymträning osv. ryms inte den tidsbundna och tidskrävande fotbollen. Det går inte längre som förr att förutsätta att alla kan träna kl. 18.00 på tisdagar och torsdagar och spela match på lördag eller söndag.
5. Intresset för fotboll förefaller vara större än någonsin. Men då handlar det om intresset för utländska ligor, framför allt ligor där Messi, Zlatan, Neymar osv. spelar. Där står sig den inhemska fotbollen lätt. Unga människor idag har bättre koll på Ligue 1 och Primera División/La Liga än på Allsvenskan. Hur ska de då kunna ha koll på den egna division 4-klubbens A-lag, dit de borde sikta och där de borde längta efter att få spela? Barn och ungdomar idag kan spela i samma förening i hela sitt fotbollsliv utan att ha sett eller ha en aning om A-laget och dess serieposition.
6. Vi bildar tidigt små föreningar i föreningen. Starka föräldragrupperingar drar i väg åt ett eget håll och har ingen koll varken på föreningen som sådan eller på föreningens övriga lag inklusive representationslaget (se ovan p. 5). Detta bäddar också för att när spelarna är 14-15 år och många har fallit ifrån så finns det inget annat lag som det är intressant att spela i för man vet knappt att det finns andra lag eller att föreningen faktiskt hänger ihop eller är ”förenad”.
7. I de lag som utgör föreningar i föreningen är det oftast en eller flera pappor (och någon mamma här och var) som är ledare eller tränare. Dessa personer gör säkerligen i många fall ett förträffligt jobb när barnen är små, men när barnen kommer upp i tonåren är kraften och idéerna slut. De klarar helt enkelt inte längre att erbjuda en vettig och stimulerande träning. Finns det då ingen förbindelse med föreningens ledning så finns det ingen som kan ta tag i problemet och fixa en utbildad tränare som vet vad han eller hon håller på med och som kan stimulera till fortsatt och utvecklande fotbollsspel. Resultatet blir att barnen slutar med fotbollen. Ett fotbollsland som gått mycket framåt på senare år är Island. Jag tror att det inte bara beror på Lasse Lagerbäck utan också på att alla lag i isländsk ungdomsfotboll måste ha en arvoderad och utbildad tränare. Detta är något som vi kanske skulle fundera på i Sverige. Det förefaller ogenomförbart men man kan ju börja i klubbarna, i alla fall på lägre serienivåer, att lägga de pengar man lägger på A-lagens tränare på utbildade tränare för ungdomslagen.
8. Den i Sverigre pågående urbaniseringen har också en del i avhoppen från fotbollen eller egentligen mer i att lag tvingas lägga ner. Men denna orsak är inte entydig. Även storstadsklubbar tappar utövare i de aktuella åldrarna, men storstadsdistrikten visar annars på ett ökat antal spelare totalt.

Uppräkningen av tänkbara orsaker till spelartappet i åldrarna 16-20 år är säkert inte fullständig. Det finns fler. Man kan också fundera över det faktum att vi numera i Sverige i de allra flesta kommuner har konstgräsplaner, vilket betyder att villkoren för att spela fotboll har förändrats i grunden. Borta är träning och matcher på stenhårda grusplaner under försäsongen. Nästan borta är också spel på torftiga grusplaner i större städer där tidigare barn och ungdomar fick hålla till godo med grus. Men denna faktor verkar inte ha bidragit till att fotbollen kunnat behålla fler spelare utan vi har snarare förlorat spelare bland dem som fått förmånen att växa upp med konstgräsplanerna.

Fotbollssäsongen befinner sig i det mest spännande skedet under säsongen. Seriesegrare ska koras och nedflyttningslagen ska utkristalliseras. I många serier, dock inte alla, inleds vad gäller lägre serier inom kort och vad gäller de högsta serierna på herrsidan längre fram i höst ett kvalspel, där lag i högre serie sätter sin plats på spel i kvalmatcher mot tvåor eller i vissa fall treor i den lägre serien. Det är detta serie- och kvalsystem som jag vill slå ett slag för här i det följande.

För att attrahera utövare, publik, media och sponsorer måste vi ha serier som är intressanta, spännande, ovissa, dramatiska och tävlande så länge som möjligt under säsongen. För att attrahera utövare måste vi också erbjuda många matcher under så lång tid som möjligt och matcher som gäller något. Detta inte minst för att vi lever i en konkurrenssituation med andra idrotter, som främst fram på hösten kan upplevas som attraktivare av utövare och publik om inte fotbollsmatcherna gäller någonting. På serienivåerna under de professionella och semiprofessionella är det på många håll och i många klubbar en kamp om spelarna som inte vill spela matcher utan betydelse. Kampen består i att spelarna söker andra aktiviteter som erbjuder mer spänning eller som är intressantare än att spela fotbollsmatcher utan betydelse. På elitnivåerna sviker publiken i takt med att matcherna blir alltmer betydelselösa.

Med ovanstående bakgrund är det min uppfattning att vi i vår seriepyramid för både herr- och damfotbollen måste skapa förutsättningar för att matcherna gäller upp- eller nedflyttning i serierna så länge som möjligt. Jag tar vår befintliga seriepyramid på herrsidan som exempel, men principen om kvalmöjlighet uppåt för lag 2 i en serie och nedåt för lag placerade närmast över nedflyttningsstrecket gäller vilket seriesystem vi än har.

I dagens seriepyramid har vi kval uppåt och neråt mellan Allsvenskan och Superettan, mellan Superettan och div. 1, mellan div. 2 och 3 och mellan div.3 och 4. Detta kvalsystem skulle kunna förfinas ytterligare så att kval införs mellan div. 1 och 2 genom att lag 2 i div. 2 spelar ett trelagskval, där de två segrarna spelar ett parkval mot lag 11 i div. 1. En annan förfining är att i den 14-lagsserie som vi fr.o.m. i år har i div. 2 skulle kvalstrecket nedåt kunna dras vid lag 11 i stället som nu vid lag 12.

Med ett genomgående kvalsystem uppåt och neråt i alla serier (som vi alltså delvis redan har) skulle säsongen visserligen bara förlängas för kvalspelande lag, men den stora vinsten är att seriespelet fram till i början eller mitten av oktober blir spännande och intressant hela hösten ut. Vad som inte är mindre viktigt är att fotbollen under Allsvenskan därmed kapar åt sig medias uppmärksamhet under ytterligare en månad när vinteridrotterna pockar på intresset.

I damfotbollen har vi just inrättat ett seriesystem som knappast alls har denna typ av kvalspel. Naturligtvis borde en strävan vara att ett dylikt kvalsystem ska finnas även inom damfotbollen, även om det är väl för tidigt att redan nu börja rota i den för två år sedan införda damseriepyramiden.

Grundtanken i det här beskrivna kvalsystemet är således att serierna ska leva längre på hösten genom att fler lag i en serie är inblandade i strider runt strecken. Men det handlar också om att förlänga fotbollssäsongen för fler lag än vad som är fallet nu. Det finns också en sportslig tanke bakom. Ett lag i en högre serie sätter sin plats i serien på spel och måste visa lag från den lägre serien att man är värdig att finnas kvar på aktuell serienivå.