Arkiv

Monthly Archives: januari 2014

Efter ett långt jul-, nyårs- och januariuppehåll är jag nu tillbaka med mina funderingar runt tillståndet i vår kära fotboll. I dag handlar det om fyra olika personer och de tankar om värderingar som de har väckt hos mig.

När Västergötlands FF avhöll sitt tränarsymposium i början av månaden var den välkände författaren Björn Ranelid inlednings- och inspirationsföreläsare. Många personer i och utanför västgötafotbollen frågade i förväg varför Ranelid skulle vara föreläsare. Man visste i och för sig att han har ett förflutet som fotbollsspelare men i övrigt var bilden av Ranelid en helt annan än den han skulle komma att visa fram. Mångas fördomar kom verkligen på skam under och efter Ranelids framträdande. I en imponerande hastighet och på ädelskånsk ”ranelidska” höll han ett 50-minutersanförande i stort sett utan andningspauser. Vad han beskrev för västgötska och andra fotbollstränare och ledare som var samlade var vad det innebär att vara människa och språkets betydelse för att vara en hel människa. Att vara en människa innebär att se andra människor och att acceptera att vi inte är likadana eller är likadant stöpta. Ett budskap som nu den senaste veckan har aktualiserats påtagligt genom rapporterna om hur många barn och ungdomar som har känt sig kränkta i sitt idrottutövande. 600 tränare och fotbollsledare fick med sig ett budskap till den kommande säsongen, ett budskap som är viktigare att ta till sig än alla träningsmetoder i världen.

Att Björn Ranelid också visade sig ha en kunskap om fotboll som överglänser de flesta som är verksamma inom fotbollen var också något som imponerade på de församlade. Och då fick de ändå inte ta del av den djuplodande kunskap om fotbollen i svunnen och i modern tid som Ranelid uppvisade vid måltidssamvaron i samband med symposiet.

Vi lämnar Ranelid och går över till Zlatan. Han har ju som alla vet uttalat sig om cyklar och bilar. Omedelbart får Svenska Fotbollförbundet skulden för att Zlatan slänger ur sig oöverlagda, provocerande och av media provocerade uttalanden. Oklart är vem i SvFF som bär skulden för vad Zlatan säger. SvFF består av över 3000 föreningar som demokratiskt har valt en styrelse så det är väl denna styrelse som bär skulden för att Zlatan inte alltid vaktar sin tunga. I media går drevet snabbt utan vidare reflektion över orsaker och bakgrund till saker och ting. Med det menar jag att det är media, inte minst de stora f.d. kvällstidningarnas webbsidor och sportbilagor, som har skapat den avgrundslösa skillnaden mellan villkoren för herr- och damfotboll i Sverige och i världen. Ja, det är inte bara media utan det är också hela den virtuella upplevelseindustrin som är en så oerhört mycket starkare kraft än allt jämställdhetsarbete i världen. Det är den kraften som gör att åttaåringar i Sverige i dag har bättre koll på toppspelarna i Barcelona och Bayern München m.fl. klubbar än på de herrallsvenska spelarna. Och ännu mindre koll har barnen på de damallsvenska spelarna. Har någon hört talas om FIFA 14 med Olympique Lyonnaise och Tyresö som aktörer? Nej, just det, det finns inte på kartan att den virtuella industrin skulle ta fram sådana spel. Till dessa kommersiella krafter som styr allt intresse till internationell herrfotboll hör också de ovan nämnda gammalmedierna. Svenska dagstidningar ägnar idag mer spaltutrymme åt försnacket inför helgens matcher i Premier League eller La Liga än vad de ger de damallsvenska matcherna både före och efter en spelomgång.

Sammanfattningsvis så är det ju dessa okontrollerbara krafter som ligger bakom det som Zlatan lite omdömeslöst och lätt raljerande sade eller det som Anders Svensson också försökte säga när han ansattes efter den famösa bilgåvan. SvFF:s skuld i det hela är bara att man inte riktigt tänkte till utan bara tänkte som man alltid tänkt. För övrigt är Sverige det fotbollsland som har kommit längst i jämställdhet mellan könen. I de allra flesta andra länder, även i det upplysta Europa, behandlas damfotbollen som någon sorts sekunda verksamhet och man inrättar speciella damkommittéer och andra organ för damfotbollen. Och för de riktigt stora toppklubbarna finns knappt damfotboll annat än något som tjejer visst spelar, men det är inte intressant varken för klubben eller för supportrar.

Charlotte är en norsk tjej som har flyttat till Vänersborg för att spela bandy och gå på gymnasiet. Men hon vill också fortsätta att spela fotboll, något som hon gjorde tidigare i en norsk klubb. När Vänersborgs IF skulle registrera henne som sin spelare uppstod problem. FIFA har för internationella övergångar satt upp ett regelverk för att förhindra rovdrift på unga spelare under 18 år. Och i det regelverket passar inte fallet Charlotte in. Hon har inte flyttat till Svertige med sina föräldrar, hon får inte sin försörjning och utbildning garanterad genom fotbollsklubbens akademi och Vänersborg ligger längre än 5 mil från norska gränsen. Detta är några av de kriterier som FIFA ställt upp för ”minor players”. Det gör att hon inte kan bli spelklar för Vänersborgs IF. Charlotte är inte ett isolerat fall. Tusentals europeiska ungdomar under 18 år beger sig varje år till ett annat EU-land för att studera ett år på utländskt gymnasium. Med FIFA:s nuvarande regelverk kan dessa ungdomar inte fortsätta med fotboll (om de är fotbollsspelare) i det land de kommer till. Situationen är fullständigt absurd: I EU:s direktiv om gymnasiestudier i annat land står det uttryckligen att ungdomarna ska försöka integrera sig med sina fritidsaktiviterer hemifrån i det andra landets motsvarande verksamhet för att på så sätt komma in i och lära känna kultur och levnadssätt i det andra landet.

Frågan är om hindrandet av norska Charlottes fotbollsspel i Vänersborg är ett brott mot FN:s barnkonvention. SvFF har beslutat att ta sig an fallet och försöka påverka FIFA i frågan. Jag kommer med det eventuella inflytande jag kan ha att till varje pris försöka få Charlotte spelklar för Vänersborgs IF i tid för seriestarten i division 3 Västra Västergötland.

Och så till sist: Eusebio är borta. Han var 1960-talets stora namn jämte Pelé. Eusebio var stor eller mycket stor i en tid då det gick två fotbollsmatcher per år i Sveriges Televisions enda kanal. Det var engelska cupfinalen och Europacupfinalen (det senare är den nuvarande finalen i Champions League). Det kunde möjligen också gå ett par svenska landskamper även om hemmalandskamperna undveks. Vad gäller Eusebio kan man fråga sig hur stor han hade varit i dagens mediavärld, där man på en helg kan se mångdubbelt fler matcher än vad man kunde på ett år under 60-talet.

Jag fick den oerhört stora ynnesten och det fantastiska privilegiet att träffa Eusebio, till och med vid två tillfällen. Och det var inte bara en flyktig och snabbt övergående hälsning utan jag satt till bords (för yngre läsare är det ett äldre uttryck för att sitta och äta med någon) med Eusebio. Jag mötte en mycket vänlig man som visade uppriktigt intresse för var jag kom ifrån och som sken upp ordentligt när jag berättade att jag var från Sverige. Han började tala om sina besök i Fjällbacka hos sin gode vän Börje Lantz, som var Sveriges förste agent långt innan det fanns agenter. Han lovprisade Fjällbackas skönhet och även andra platser han varit på i Sverige. Vid första tillfället var han ledsen över att hans kompis och anfallspartner Torres var cancersjuk. Torres var den långe centerforwarden som tog vara på Eusebios framspelningar och med huvud och fötter dirigerade in bollarna i mål. På 1960-talet var det många högresta och målfarliga killar i breddfotbollsklubbarna i Sverige om fick smeknamnet Torres för sin målfarlighet och sitt Torresliknande utseende. (Torres betyder passande nog ’torn’.)

När jag träffade Eusebio igen tre år senare var han ännu ledsnare för då var Torres borta och flera andra ur Portugals berömda VM-66-lag var också borta. Själv plågades han av sina dåliga knän som gjorde att han hade svårt att gå. Han sa lite stillsamt och närmast melankoliskt att han aldrig mer kunde gå ut på en fotbollsplan. Han uttryckte också en stor tacksamhet och glädje över att FIFA ibland bjöd in honom och några andra gamla storspelare till sammankomster, och han tyckte att ett par av dessa fotbollskamrater från förr borde visa lite mer tacksamhet mot FIFA för att de blev inbjudna och då ställa upp lite bättre. Så suckade han och sa att tyvärr är ju inte Giacinto Facchetti längre i livet. ”Det var en fin kamrat”, var Eusebios omdöme om honom. (Facchetti var en italiensk vänsterback i Inter och landslaget som hade många tuffa fighter med Eusebio.)

Sammanfattningsvis så var Eusebio en fin och ödmjuk person, tacksam över vad fotbollen gett honom och glad över att så många ännu mindes honom. Requiescat in pace! (R.I.P.)