Arkiv

Monthly Archives: maj 2015

I min förra blogg, ärade läsare, skrev jag bl.a. om det faktum att alltför många tonåringar lämnar fotbollen. Idag ska jag närmare utveckla mina tankar runt detta och ställa mig frågan vart fotbollsföreningen/idrottsföreningen egentligen tog vägen. Vad menar jag då med den frågan? Är det inte så att det finns mängder av välfungerande fotbollsföreningar överallt i Sverige? Jo, det är förvisso så, men det finns också alldeles för många små föreningar i den stora föreningen på alltför många håll. Och det är det fenomenet som jag tror är en av de absolut främsta orsakerna till att så många tonåringar lämnar fotbollen (och föreningsidrotten överhuvudtaget).

Men låt mig ta det från början. På 1960-talet började fotbollsföreningarena i landet att organisera ungdomsverksamhet i mer strukturerad form. Man inrättade lag för pojkar 16, pojkar 14 och pojkar 12. Flickor fanns ännu inte i fotbollen. På 1970-talet utvidgade man verksamheten så att lag för yngre åldrar också bildades. I stora föreningar blev det snart ett lag i varje åldersklass från 8 år. Flickfotbollen gjorde sitt intåg i slutet av 70-talet sedan de första årens något stapplande damfotboll hade utövats endast av ”seniorer” som i verkligheten var en blandning av tonåringar och äldre tjejer som hade startat sitt fotbollsspel just som seniorer.

På 1980-talet var denna struktur etablerad i varje fall på större orter och i förortsklubbar till större städer, där en relativt väletablerad medelklass slog ner sina bopålar. Dessa väletablerade förortsbor engagerade sig snart (främst papporna) som ledare eller tränare för sina barns lag. Det kunde lätt uppstå konflikter i föreningen mellan dessa pappaledare och föreningens etablerade fotbollsverksamhet med representationslaget för herrar i centrum. Pappaledarna hade föga intresse av A-lagets eventuella framgångar utan det var det egna laget som gällde.

Naturligtvis generaliserar jag en hel del här men det är ändå så det såg ut på många håll i Sverige. Fram på 1990-talet och in på 2000-talet tilltog detta synsätt när 1960- och 1970-talets barn var redo att bli föräldratränare. De var uppvuxna i 1980-talets ”tänk på dig själv-mentalitet” och tal om självförverkligande och hade klivit ut i yrkeslivet som IT-konsulter, projektledare eller entreprenörer, dvs. nutidens verkliga statusyrken. För dem var den traditionella fotbollsföreningen med de gamla eldsjälarna i spetsen ointressant. Det var det egna laget med det egna barnet som gällde. Men något tappades på vägen, nämligen den gemensamma känslan för FÖRENINGEN eller KLUBBEN och dess väl och ve. Barnen följde efter och talade hellre om LAGET än om FÖRENINGEN/KLUBBEN. (Notera f.ö. att yngre människor idag inte talar om att de håller på en klubb utan det är ett lag som man supportar.) Hur det gick för övriga lag i föreningen, inklusive A-laget, var fullständigt ointressant och är så fortfarande. Mitt barnbarn Noels klubb har på tre säsonger åkt ner från division 2 till division 4 och har nu börjat sladda en del i division 4-tabellen. Noel har nog inte ens noterat detta trots att han varit bollpojk på A-lagets matcher. Hade detta skett i min klubb för 55 år sedan hade jag gråtit blod av besvikelse.

Vad har då dessa tendenser med avhopp från fotbollen att göra? Jo, när det egna laget allt eftersom under åren har tappat så många spelare så att laget måste dras ur serien och läggas ner då är fotbollen också slut. Barnet/ungdomen har inte haft någon kontakt med andra lag i föreningen och man känner ingen samhörighet med alla de andra. Det är helt enkelt inte roligt längre med fotbollen, när de som man tidigare har spelat med inte längre finns kvar. Kanske laget en tid nödtorftigt har kunnat spela vidare genom ”lån” från andra lag, ett uttryckssätt som är helt främmande för mig. Hur kan man tala om ”lån” när det handlar om spelare i samma förening?

En annan konsekvens av synen på det egna laget med föräldern som ledare och tränare är att den sistnämnda, ofta en pappa, som har lett verksamheten kanske redan från 6 års ålder är att han (eller hon) inte alltid räcker till rent träningsmässigt när barnen börjar bli äldre. Om man år efter år har lett barnverksamheten så blir det svårt att i längden behålla det rätta intresset från barnens sida och att utveckla deras fotbollsfärdigheter. Jag är övertygad om att många barn slutar just av den anledningen att ledaren/tränaren inte längre kan stimulera dem tillräckligt.

Vad ska man då göra i klubbarna? Mitt förslag är att man redan tidigt, kanske från 10 år, jobbar i flexibla tvåårsintervaller både i träning och i matchsammanhang. Då får barnet ena året vara i åldersmässigt underläge och året därpå i överläge. På så sätt lär barnet känna både yngre och äldre kamrater. Vad gäller matcherna bör inte föreningen som nu benämna sina lag med P 04, F 03 osv. utan beteckningarna bör vara P 11, F12 osv., där åldern betecknar den genomsnittliga ålder som finns i laget och där spelarens utveckling och förmåga står i centrum så att man spelar i det lag som passar bäst för den enskilda spelaren. Termen ”lån” från annat lag i föreningen försvinner. Detta arbetssätt tillämpar vi redan på sätt och vis i det som vi i Västergötland och i många andra distrikt kallar divisionsspel.

Vad gäller tränare/ledare så borde föreningen se till (inte den enskilda ledaren) att det senast vid övergången från 7-manna till 9-manna/11-manna finns en välutbildad instruktör som går in som huvudtränare för en eller flera grupper i föreningen. De föräldratränare som ofta på ett ytterst förtjänstfullt sätt har skött verksamheten erbjuds att stanna kvar runt en laggruppering eller i föreningen som lagledare, adminstratörer, hamburgerstekare eller i någon annan betydelsefull funktion där de kan göra en insats för hela FÖRENINGEN.

Nu invänder naturligtvis någon att det inte finns ekonomi i en förening att ha välutbildade tränare i ungdomslag. Då vill jag invända att som det är idag lägger alldeles för många föreningar ut alldeles för stora pengar för att betala en tränare till sitt ofta ganska mediokra seniorlag för herrar. Om dessa pengar omdisponerades till välutbildade ungdomstränare så tror jag att föreningen skulle tjäna på det i längden genom att den skulle få fram motiverade spelare som vill fortsätta att spela fotboll i föreningen ända upp till seniorlaget.

Det här beskrivna fenomenet om föreningar i föreningen har flera dimensioner än den ovan nämnda. Bl.a. fenomenet med lagkassor är väl värd en betraktelse. Jag kommer också i en senare blogg att ta upp andra orsaker till att tonåringar lämnar den organiserade föreningsidrotten. Bl.a. handlar det då om det amerikaniserade synsättet om idrott on demand.

Annonser