Den gångna veckan var en demokrativecka i alla fall vad gäller västgötafotbollen. Förra tisdagen avhölls VFF:s representantskapsmöte i Vårgårda. Ombud för 101 föreningar hade mött upp, vilket är en till synes ganska bra siffra, i varje fall om man jämför med deltagande på årsmötet. Men om man betänker att det finns 270 fotbollsföreningar i Västergötland och att av de 101 närvarande föreningarna saknade ett tjugotal rösträtt så blir det ändå ett stort demokratiskt underskott. Nu beslutade i praktiken ungefär 30 % av föreningarna hur tävlingsfotbollen för alla föreningar i Västergötland ska bedrivas. Att mer än 20 föreningar som kommer till repskapet saknar rösträtt beror helt enkelt på att man inte har anmält en representant till representantskapsmötet, alltså bara ett rent förbiseende eller slarv från föreningarnas sida. Ännu mer slarv är det från de föreningars sida som överhuvudtaget inte kommer varken till representantskapet eller till årsmötet.
Alltnog, årets representantskapsmöte i västgötafotbollen blev vitalt och stimulerande. Det blev en rejäl diskussion om Mariestads BOIS motion om en rak seriepyramid för de klubbar som har sina representatioonslag för damer i förbundsserierna. Efter många kloka inlägg från båda sidor gick frågan till votering och där fick bifallet till Mariestads motion en knapp men ändå klar majoritet. Men det är klart: det var 79 föreningars representanter och distriktsstyrelsens ledamöter som utövade sin rösträtt. Vad tycker egentligen övriga 190 föreningar om den raka seriepyramiden? Det får vi inte veta förrän någon förening som var inte var närvarande högljutt går ut i media med synpunkter på att man ska spela mot B-lag i damserierna. Detta är i högsta grad ett exempel på det som jag kallar ett demokratiskt underskott i fotbollen.
Några dagar senare var det dags för SvFF:s representantskapsmöte. En mycket viktig fråga på det mötets agenda var det fotbollens gissel som matchfixing innebär. Ett gemensamt uttalande antogs från alla berörda parter inom svensk fotboll. Hela den svenska fotbollen står enad i kampen mot matchfixing eller deltagande i vadhållning om match som är den tävlingsbestämmelsemässiga benämningen på detta gissel. En annan typ av ohyra i fotbollen (och i samhället i övrigt) är främlingsfientlighet och rasism. Även här satte svensk fotboll ner foten på ett tydligt sätt. I våra tävlingsbestämmelser skrivs nu in att matcher kan avbrytas vid rasistiska yttringar och att spelare, ledare och föreningar kan bestraffas på ett betydligt hårdare sätt än tidigare.
I SvFF:s representantskap finns det inte samma demokratiska underskott som i distrikts- och föreningssammanhang, men nog är det märkligt att en representant av åtta för Svensk Elitfotboll som är vald till uppdraget av de 32 medlemsföreningarna inte infinner sig till mötet och inte heller är ersatt av en suppleant. Det är också en form av demokratiskt underskott om än inte så tydligt.
I slutet av förra veckan gick Aftonbladet ut med ett par stora tendentiösa artiklar om bristande representation av personer av utländsk härkomst i distriktsförbundens och SvFF:s organ. Vinklingen var mycket tydlig i riktningen mot att eftersom så många spelare i våra yngre landslag är av utländsk härkomst så borde också beslutande organ ha samma representation.
Naturligtvis vore det jättebra om vi fick in personer med andra erfarenheter än den traditionellt svenska i våra beslutande organ. Men man måste börja i rätt ända. Många föreningar formligen skriker efter folk som kan engagera sig i styrelse- och annat föreningsarbete. Men det är få som nappar på dylika erbjudanden. Det är där man måste börja för att kunna förstå den komplexa verklighet som arbetet i ett distrikts- eller förbundsorgan innebär. Många invandrare är verksamma inom fotbollen som domare eller ungdomstränare, men det är tyvärr oerhört svårt att få personer med invandrarbakgrund att engarera sig i styrelser och i andra föreningsorgan. Och det måste ju rimligtvis vara från våra föreningars ledningar som vi rekryterar eller väljer personer till förtroendeuppdrag i våra distrikts- och förbundsorgan, eftersom ett förbund aldrig kan vara något annat än föreningarna själva (vilket tyvärr alltför många människor tror).
Min bestämda uppfattning i de här frågorna är att de personer som ska sitta i Västergötlands Fotbollförbunds styrelse eller kommittéer eller i Svenska FF:s motsvarande organ måste vara de som föreningarna bedömer som mest lämpade för uppdraget och som har engagemanget, intresset, tiden och kompetensen för uppdraget. Om det sedan är sju greker och en iranier eller sex kvinnor av bosnisk härkomst och två svenska +60-män som har dessa kvalifikationer så ska naturligtvis just dessa personer väljas. Och det är som sagt alltid föreningarna som väljer vilka personer som ska företräda dem i förbunds- och distriktsorgan.
I Aftonbladets artiklar i detta ämne uttalade sig två av Fotbollssveriges mest mediafokuserade spelare, Bojan Djordic och Henok Goitom, två spelare som på en vecka tjänar minst 20-30 gånger mer på sin fotboll än vad en styrelseledamot i ett distriktsförbund tjänar på hela sitt fotbollsliv (dvs. styrelseledamoten tjänar 0 kronor). Ur Bojans och Henoks synvinkel så kan man naturligtvis tala föraktfullt om Nordkorealiknande gubbar, när man inte alls har koll på vad det innebär att ta ansvar för beslut eller för fotbollens utveckling utan bara kan tycka fritt för att få publicitet. Bojan och Henok borde i stället tacka alla frivilligarbetare i svensk fotboll som bidrar till att han och alla andra fotbollsungdomar har fått och får spela fotboll under ordnade former och med utbildade ledare så att de har kunnat tjäna de pengar de tjänar på sitt fotbollsspel.
Sammanfattningsvis så sätter Aftonbladets artiklar fingret på en viktig fråga som också skulle kunna kallas ett demokratiskt underskott, men det är inte så enkelt som Aftonbladet och Bojan Djordic tror. Integration och jämställdhetsarbete måste till syvende och sist bygga på demokratiska principer och värderingar och inte på populistiska vinklingar i olika riktningar.
Ordförandens tankar 