I sommar har jag på olika sätt varit inblandad i eller berörd av tre fotbollsturneringar eller cuper som fotbollsturneringar också kallas. Det var tre mycket olikartade turneringar med helt skilda dimensioner i fråga om deltagarantal, mediauppmärksamhet och spelkvalitet. Ja, de tre turneringarna hade egentligen inte några som helst likheter sinsemellan förutom gruppspel mellan fyra olika fotbollslag och sedan slutspel. Dock fanns det, trots olikheterna, fler beröringspunkter mellan turneringarna än vad den första anblicken gav vid handen. De turneringarna jag talar om är U 21-EM i Tjeckien, Ulvacupen i Ulvåker och Gothia Cup i Göteborg. Jag ska i det följande reflektera något över intryck, beröringspunkter och tankar som de tre turneringarna väckte hos mig.
Av Svenska Fotbollförbundets styrelse fick jag det för mig oerhört stora och hedrande uppdraget att vara överledare för det svenska U 21-landslaget vid den framgångsrika EM-turneringen i Tjeckien som slutade med en sensationell EM-seger. Jag fick förmånen att under mer än tre veckors tid följa svensk fotbolls mest lovande manliga spelare inifrån. Jag fick se hur de gav allt på tuffa träningspass för att kvalificera sig för startelvan och hur de på ett professionellt sätt förberedde sig för match. Men jag fick också se hur de spelare som inte platsade i startelvan och som i vissa fall inte fick den minsta minut i speltid helhjärtat slöt upp bakom laget och gladdes lika mycket som de spelande lagkamraterna över framgångarna. Samtidigt fick jag se hur ett antal unga killar, som redan nu tjänar mer på sin fotboll än vad välutbildade arbetstagare i andra branscher bara kan drömma om, umgicks och fungerade ihop. Det som speciellt gladde mig var att dessa killar med höga fotbollsambitioner och höga löner ändå kunde behålla en sorts lekfullhet utan divalater eller andra manér. Det var gruppen som gällde och många spelare hade nog lika roligt i players’ lounge eller på de gemensamma kvällsaktiviterna med lagkompisar och ledare som på matcherna. Kort sagt, det var 23 underbara killar, flera av utländsk härkomst, dvs. integration när den är som bäst, som representerade Sverige, killar som bara hade ett mål för ögonen, nämligen att vinna matcherna. Det är ingen tillfällighet att detta lag redan i kvalets avslutande matcher förra hösten och även nu i slutspelet i Tjeckien avgjorde flera matcher i slutminuterna. Det måste ha ett samband med den starka lagsammanhållning som har vuxit fram i gruppen (som ju är det nya tränarordet för en fotbollstrupp).
Det klagas ibland från olika håll på att svensk spelarutbildning inte håller tillräckligt hög klass eller på att vår liga (Allsvenskan) är undermålig i förhållande till andra länders ligor. Jag har svårt att förstå dylika klagomål. Här får vi fram förstklassiga spelare, av vilka flera ursprungligen kommer från småklubbar (som västgöten Sebastian Holmén från Annelunds IF) eller spelare som har levt hela sitt fotbollsungdomsliv i en elitklubbsakademi (som Simon Tibbling eller Ludwig Augustinusson från BP). Det är detta U 21-landslags spelare som kan bli de nya idolerna för det uppväxande släkte som nu har sina idoler i de stora utländska ligornas klubbar. Dagarna efter EM-triumfen fanns det många små killar runt om i landet som ville vara Patrik Carlgren, Oscar Lewicki eller någon annan U 21-spelare i stället för Ronaldo, Zlatan eller Messi. Ett konkret exempel på detta fick jag några veckor efter EM, då jag befann mig på sommarstället utanför Halmstad och en dag besökte ett glasscafé i stadens utkanter. Barnbarnet Noel trodde inte sina ögon, när plötsligt Joseph Baffo svängde in på glasscaféets parkering. Det fick naturligtvis bli en selfie med Joseph och ett minne för livet för Noel. Att sedan Joseph några dagar senare var klar för Eintracht Frankfurt och därmed sällade sig till de EM-spelare som redan före EM spelade utomlands är bara ytterligare ett bevis på den ekonomiska realitet som råder i den europeiska toppfotbollen.
Innan jag lämnar kvaliteten på svensk ungdomsfotboll och spelarutbildning vill jag nämna ytterligare ett bevis på hög kvalitet i densamma: Vårt F 19-landslag tog ånyo (senast hände det 2012) EM-guld några veckor efter killarnas triumf. Jag tror att det är många länder i Europa som idag ser med avund på vad svensk fotbollsutbildning kan åstadkomma både på pojk- och flicksidan.
Efter U 21-landslaget s.k. precamp i Trelleborg och före avresan till Tjeckien var det ett par dagars ledighet. Det betydde för mig att jag kunde åka till Ulvåker och en av Västergötlands allra största barn- och ungdomsfotbollscuper. Det var barnbarnet Noels första turnering med övernattning i skolsal tillsammans med lagkompisarna, också en form av spelarutbildning där man lär sig att ta hänsyn till sina kamrater och att vara tillsammans i gruppen utanför hemmets och hemortens trygga miljö. Man lär sig också att representera sin förening och det var stolta lagkaptener (kaptensbindeln byttes mellan spelarna till varje match) som fick lämna över klubbvimpeln till motståndarlaget, också en form av fostran i klubbanda och föreningstillhörighet.
Ulvåkers IF som arrangerar Ulvacupen varje år sedan lång tid tillbaka hade som vanligt mobiliserat hela föreningen i arrangemanget. Ja, man hade också hyrt in sig på grannföreningen Värings GoIF:s anläggning för att kunna svara upp mot det höga deltagarantalet. Noels lag spelade i Väring så det var där jag var. Jag fick se det vanliga scenariet vid en stor föreningsarrangerad turnering: Föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar och engagerade föreningsmänniskor som sålde korv, hamburgare, kaffe osv. Kort sagt ett föreningsengagemang där alla i föreningen drar sitt strå till stacken, vilket i förlängningen stärker både föreningsidentitet och föreningsengagemang förutom att det ger en icke föraktlig intäkt till föreningen.
I svensk fotboll för vi i år en debatt om barns tävlande. Vi är helt överens om att serietabeller och cupsegrare inte ska utses i barnfotbollen. Vad vi framför allt vill ta bort är att matcher och tabellplaceringar avgörs genom straffsparksläggning, något som regelmässigt resulterar i gråtande barn. I denna diskussion måste vi emellertid också värna om föreningens evenemang och människors engagemang så att vi inte hamnar i ett läge där föräldrars och barns glädje över att vinna matcher inte längre kan få fritt utlopp.
Ett par veckor efter EM-triumfen var det dags för Gothia Cup, där jag sedan 28 år har ett uppdrag att samordna arbetet med de gästande utländska lagen och dessutom sedan många år tillbaka är ordförande i den tävlingsjury som tyvärr får många besvärliga disciplinärenden att behandla varje år. Man kan konstatera att synen på hur man behandlar barn eller hur man uppträder som fotbollsledare varierar en hel del mellan olika länder. Man kan också konstatera att det runt om i världen läggs ner mycket arbete på att få med utsatta barn och ungdomar i en meningsfull fotbollsverksamhet. Jag kan i det sammanhanget nämna den svenska organisationen ”Futebol dá força” (Fotboll ger styrka) och det arbete denna organisation utför med tjejer i Moçambique (ett lag fanns med i Gothia Cup) eller min gode vän Byron Maldonados arbete med utsatta barn i Guatemala City. Byron får varje år med hjälp av välvilliga sponsorer ihop medel till en Europaresa med Gothia Cup som höjdpunkt för två hela lag med 11-åriga pojkar, vars enda alternativ till fotbollen är gatan i storstaden. Byron räddar helt enkelt med sitt arbete 20-25 barn och fler därtill från att hamna i en gatutillvaro med kriminalitet och missbruk. Ur det ljuset kan man också se den ovan nämnda diskussionen om att förbjuda segrare i turneringar för barn. Byron vinner aldrig Gothia Cup med sina 11-åringar, men hans lag är ändå i Sverige för att tävla.
I tidigare bloggar har jag kommit in på problemet med att ungdomar slutar för tidigt med fotbollen och att det i många föreningar bildas föreningar i föreningen. Vi tror ofta att dessa fenomen (som i och för sig hör ihop; se föregående blogg) är unika för Sverige. Vi tror också att den svenska eller nordiska föreningsmodellen är unik i världen. Inget av detta är riktigt sant. Jag hade ett samtal under Gothia Cup med företrädare för en tysk klubb från Brementrakten. I samtalet framkom att denna klubb hade exakt samma problematik att brottas med som vi har i Sverige. Man hade också en föreningsorganisation av svensk modell med en styrelse, en fotbollsansvarig och en ungdomsfotbollsansvarig. Och man hade också en hoper föräldraledare som gärna drog år sitt håll och inte brydde sig så mycket om föreningen. Dessutom upplevde man samma fenomen som vi gör: Ungdomar lämnar idag fotbollen tidigare än man gjorde förr. Orsaken sades vara andra aktiviteter, gymmen, datorerna osv.
Därmed är min genomgång av intrycken från de tre turneringarna klar. Om jag sammanfattar så handlade alla tre turneringarna om spelares fotbollsutbildning, viljan att vinna, laganda, betydelsen av föreningen som förening, att få barn och ungdomar engagerade i fotbollen och om fotbollens kraft att göra barn och unga till bra människor. Det är allt detta som vi alla som är engagerade i fotbollen på olika nivåer och på olika sätt måste sträva mot.
Ordförandens tankar 