I svensk fotboll finns det två stora områden som kräver en lösning. Det är två områden med helt olika dimensioner. Vad jag talar om är det faktum att alltför många ungdomar lämnar fotbollen i tonåren och det faktum att människor som säger sig vara supporter till fotbollen och sina lag tänder eldar på arenornas läktare. Jag menar att dessa två områden, som naturligtvis har många olika aspekter, hänger ihop med ett tredje, nämligen publikrekryteringen till våra matcher nu och i framtiden i både elit- och breddfotbollen. Under den senaste tiden har jag besökt ett antal olika fotbollsmatcher eller fotbollsevenemang. Jag ska i det följande redogöra för mina intryck från dessa matcher ur de tre ovan nämnda perspektiven, dvs. spelarbehållande, pyroteknikanvändning och publikrekrytering. Dessutom blir det ett par kommentarer ur ett jämställdhetsperspektiv.
Hertha Berlin- Paderborn 2-0
Matchraden under de senaste veckorna inleddes på påskdagen med Hertha Berlin mot Paderborn på Olympiastadion i Berlin. Ett viktigt bottenmöte (Paderborn under strecket, Hertha strax ovanför) som jag med benägen hjälp av min gode vän Martin Pohl i Hertha fick möjlighet att bevista. 45000 åskådare var på plats på den arena som väcker härliga svenska minnen från VM 2006 mot Paraguay. Hemmaklacken var aktiv, pådrivande, entusiastisk och stöttande. Det skreks det inga hatramsor varken mot motståndare eller mot andra lag från andra städer och det fanns inte en tillstymmelse till eldande på läktaren. Domaren utmålades inte som en djävul. Det uppträdde inte heller några maskerade unga män på läktarna. Ändå var stämningen på topp trots att matchen var ganska medioker. Stämningen blev än högre när Hertha tog ledningen i mitten av andra halvlek och den nådde maxgräns när 2-0-segern säkrades en stund senare. Utanför arenan såg man inga hatfyllda skränande människor dra fram och återtåget till S-Bahn eller U-Bahn skedde under ordnade former.
Med ett sådant läktarklimat är det kanske inte en tillfällighet att Tyskland idag har Europas högsta publiksnitt i den högsta serien. Det ska inte förnekas att det i tysk fotboll också kan finnas problem med pyroteknik och våld, men det är oftast de lägre serierna som Regionalliga som drabbas av detta.
Örebro-IFK Göteborg 0-2
Ett relativt stort antal Göteborgssupportrar intog Örebro och Behrn Arena för denna match i Allsvenskans andra omgång. Av för mig oklar anledning hade de medfört ett stort antal pyrotekniska pjäser trots att påskaftonens smällande och eldande (en tradition på många håll i landet för att jaga bort onda makter) var förbi. För att säkert hinna med allt eldande så startade man strax före avspark och sedan tändes det kontinuerligt eldar av olika slag under hela första halvlek och några stycken i den andra halvleken. Några av de eldande personerna iklädde sig s.k. rånarhuvor, vilket ger ett mycket märkligt intryck på en fotbollsläktare.
Vad har då detta agerande att göra med att få fler att spela fotboll längre och publiktillströmning? Jag menar att den främsta rekryteringskällan av ny publik inte är supporterklubbars brottsliga beteende (det är olagligt att tända eld i offentlig miljö) utan i stället alla de barn och ungdomar som spelar fotboll och som genom sitt eget fotbollsspel fattar ett intresse för fotbollen utanför det egna laget och blir en livslång supporter till fotboll i allmänhet. Men frågan är om en 10-åring i dag vill gå på fotboll eller får gå på fotboll när man riskerar att hamna mitt i eldhav, i kränkande språkbruk eller i våldshandlingar.
Lidköpings FK-Djurgårdens IF FF 0-6
Några dagar efter eldningen i Örerbro var det seriepremiär i Elitettan. (Här borde jag efter medias konvenans lägga till damer för visst är det lite märkligt ur ett jämställdhetsperspektiv att vi i fotbollen och i media alltid måste lägga till beteckningen dam när det handlar om fotboll för kvinnor/tjejer.) Alltnog, det var urpremiär i Lidköping för Elitettan. Närmare 900 personer hade kommit till städes, en imponerande siffra som hade grundats genom ett gediget publikrekryteringsarbete. Det är också en siffra som många klubbar i Damallsvenskan skulle vara gröna av avund över att ha på sina matcher. Det blev en fotbollsfest, i varje fall i första halvlek då hemmalaget höll 0-0. I andra kom Djurgårdens Mia Jalkerud in i ett riktigt målstim och gjorde sex mål.
Vad gäller publikrekrytering hade Lidköpingsklubben tagit ett speciellt grepp. Man hade bjudit in spelare från alla de konkurrerande damlag i regionen som man året före hade haft som motståndare i division 1, en åtgärd som förhoppningsvis stimulerade de närvarande tjejerna till att fortsätta med fotbollen och även att satsa på den. Sammanfattningsvis var det ett härligt fotbollsevenemang med mycket publik, engagerade funktionärer, fint väder och många i andra klubbar fotbollsspelande tjejer och killar i olika åldrar som fick se elitfotboll av ganska god klass.
Skepplanda BTK-Rävåsens IK 2-1
I lördags var det dags för Sveriges äldsta damfotbollsklubb, min moderförening Skepplanda BTK, att debutera i division 1. I Skepplanda har det funnits ett representationslag för damer i obruten följd sedan 1968, vilket gör klubben tämligen unik i Sverige (ja, det finns en klubb till, IK Frisco, i Västergötland som spelat i obruten följd sedan 1968). Nu var det premiär för division 1-spel och omkring 100 personer mötte upp vid Forsvallen. Matcharrangemangens kvalitet hade höjts en del från fjolårets division 2-spel med stor matchannons i lokaltidningen, en informativ speaker, nytt digitalt matchur, priser till matchens spelare och väldrillade bollpojkar (ja, det var pojkar den här gången, men flickor kan också vara bollflickor på herrlagets matcher). Men nog kunde arrangemanget höjts ytterligare med ett litet programblad med spelarnas namn och några funktionärer som tar upp entré och hälsar välkommen vid publikens ankomst. Nu gick två personer runt och tog upp entré i början av andra halvlek och det är lite för mycket division 6 över det systemet. Det skall bli intressant att se om det blir samma system på fredag när det är premiär för herrlaget i division 4. F.ö. finns det fortfarande många människor både i Skepplanda och i andra föreningar som talar om representationslagen i sin förening som A-laget och damlaget. Vi borde år 2015 ha kommit längre i synen på jämställdhet.
Beträffande själva matchen noterades sex resp. fem ersättare på bänkarna i stället för tillåtna sju. Det är ett litet steg på vägen mot det som jag skriver nu: Jag tycker inte att man ska låta tonårstjejer åka över 20 mil (Rävåsens resväg till Skepplanda) för att sedan sitta på en bänk utan att få spela (Rävåsen gjorde två byten). På nivåerna under Damallsvenskan och Elitettan skulle man mycket väl kunna begränsa antalet ersättare till tre, i varje fall på bortamatcherna. Risken är oerhört stor att tjejer som några gånger åker 20 mil och sitter på bänken utan att få spela snart tröttnar på fotbollen och slutar. I hemmalaget satt det sex tjejer på bänken. Ingen av dem kom in i spelet, men det kanske kunde fördras bättre då dessa tjejer slapp långresan och fick vara närvarande på premiärfesten. Att få speltid är ett närmast magiskt uttryck i dagens fotboll. Det handlar inte längre om att som förr i tiden vara och acceptera rollen som reserv eller om att sitta match efter match och acceptera rollen som avbytare, vilket också var fallet med många spelare förr i tiden. Nu handlar det om att antingen får man speltid eller också lämnar man sin förening eller slutar helt med fotbollen. Förresten: Mitt förslag om att bara ha tre ersättare gäller också herrfotbollen under elitnivå. Och varför inte ha avbytare (utbytt spelare kan komma in igen) i de lägre förbundsserierna?
Kållereds SK Vårcup P/F 11
Dagen efter var det dags för Vårcup för P/F 11 i barnbarnet Noels klubb Kållereds SK. Vädret var perfekt, både pojkar och flickor i gång (fler pojklag än flicklag berodde inte på bristande jämställdhet utan helt enkelt på tillgången på lag), engagerade föräldrar i olika funktionärsroller när det gällde hemmaklubben, matcher under hela dagen, hamburgeri, påhejande och stöttande föräldrar, småsyskon, mormödrar, morfäder, farfäder, farmödrar, andra aktiviteter som bollkastning med signerade landslagströjor som pris, mängder av glada barn som efter en förlust snart hade glömt den för det var ingen som talade speciellt om att dom hade förlorat eller vunnit. Det betyder att allt var som det skall vara på en dylik cup för barn. Eftersom man inte lade någon vikt vid resultat så märkte nog inte barnen hur det gick till när de spelade vidare efter ett första gruppspel. Det var bara nya matcher utan resultatbetoning och till slut fick alla pris.
24 pojklag och 12 flicklag med i snitt 10 spelare deltog, dvs. sammanlagt c:a 360 spelare. Jag funderade på hur många av dem som är kvar i fotbollen om fem år, det år de fyller 16 år. Jag tror att det till stor del beror på ledarna om barnen stannar kvar. Bara om ett par år kommer första prövningen: Många av barnen måste ha en ny och välutbildad tränare om de ska behålla intresset och fortsätta att utvecklas som spelare. Men de måste också ha ledare som kan få dem att behålla glädjen och entusiasmen i fotbollen. Det måste också finnas en stark förening som kan ta vara på varje barn och ge varje barn rätt förutsättningar för att utvecklas som spelare och som dessutom kan vara så flexibla i sitt tänkande så att den fasta åldersgruppen (11 år i det här fallet) efter hand kan integreras med andra lag och spelare i föreningen. Jag menar att en av orsakerna till spelartappet i tonåren är att det enskilda årsklasslaget riskerar att bli en förening i föreningen och när åldersgruppen blir för liten försvinner laget och därmed spelarna.
Tillbaka till de 360 spelarna i Kållereds Vårcup: Om hälften är kvar om fem år kan klubbarna vara nöjda, men nog ska vi kunna arbeta för och sikta på att i varje fall 80 % är kvar. Om vi sedan kan få 80 % av dessa 11-åringar att bli framtidens publik på elitmatcherna utan att ha skrämts bort av eldar på läktaren då har vi en fin grogrund för ett livslångt fotbollsintresse.
Helsingborg IF-IFK Norrköping 3-1
Denna matchodyssé avslutas med gårdagens allsvenska match i Helsingborg. Det tändes inga eldar, klackarna var positiva, det skreks inga okvädingsord mot domare, motspelare eller ej närvarande andra föreningar. Det var ett positivt fotbollsevenemang. Matchvärd var projektet ”Ung aktiv 9:a”, som består av ett värdegrundsarbete som genomförs av Helsingborgs IF. 150 åk. 9-elever var närvarande och hejade på sitt lag. Alla övriga åk. 9-elever i Helsingborg har också fått denna utbildning i värdegrundsfrågor. Kanske dessa 150 ungdomar och ett antal av dem som inte kom till Olympia är en del av framtidens publik på den nya Olympia som nu börjar växa fram. Jag tror att vi med dessa ungdomar på läktaren slipper höra okvädingsrop mot motspelare och domare och se eldar tändas.
Nu var denna lilla fotbollsmatchresa till ända. I kväll blir det Elfsborg-AIK på Borås Arena. Jag har bara en from förhoppning: Låt oss slippa se eldar på läktaren! Låt oss slippa höra domaren kallas djävul! Låt oss slippa se unga människor iklädda rånarhuvor på läktaren!
Ordförandens tankar 