Med jämna och ojämna mellanrum dyker frågan om spel höst-vår i stället för vår-höst upp i svensk fotboll. Jag behandlade den utförligt här i min blogg för två år sedan (13 februari 2013) och jag visade då på de olägenheter en sådan förändring skulle föra med sig för fotbollen. Naturligtvis tror jag inte att mina åsikter på bloggen kan förändra tänkandet i svensk fotboll totalt utan frågan har levt vidare. Den förs ofta fram som en tvärsäker lösning på svensk fotbolls oförmåga att hävda sig internationellt. Det är ofta tränare av olika schatteringar, sportchefer, s.k. experter och okunniga journalister som för fram saken. Senast var det förbundskaptenen Hamrén som menade att vi omedelbart skulle byta till höst-vår, om vi vill hänga med i den internationella konkurrensen.

En övergång till höst-vår skulle innebära att vi skulle stänga Sverige från seriefotboll i varje fall i de högre serierna från slutet av maj (vissa år från mitten av maj) och hela juni månad. Vi skulle också behöva spela till i slutet av november eller t.o.m. in i december och sedan starta om i varje fall Allsvenskan i februari månad om vi samtidigt vill behålla Svenska Cupens nuvarande upplägg. Fotbollspubliken har tidigare visat att den inte vill gå på fotboll på vintern, även om träningsmatcher nu i februari på många håll lockar många åskådare. Att vi måste stänga hela Sverige från seriefotboll i maj-juni hänger samman med att serierna hänger samman. Lag som ska flyttas upp från Superettan måste få en rimlig förberedelsetid för den högre serien och lag från division 1 som ska upp i Superettan måste också kunna förbereda sig och så kan man fortsätta resonemanget hela vägen ner i seriesystemet. Övriga argument för att behålla vår-höst i svensk fotboll återfinns i bloggen enligt ovan.

Med ovanstående som bakgrund kommer jag nu in på den arbetsgrupp eller styrgrupp i svensk fotboll som ser över herrfotbollens seriesystem. Jag har privilegiet att få ingå i den gruppen. På vårt senaste möte hade vi uppe spelsäsongsfrågan för att en gång för alla döma av den. Glädjande nog så var hela arbetsgruppen inklusive Svensk Elitfotbolls företrädare Lars-Christer Olsson helt överens om att det inte finns några förutsättningar eller möjligheter i svensk fotboll att byta säsongupplägg till höst-vår. Styrgruppen består av företrädare för samtliga distriktsförbund, Svensk Elitfotboll och division 1-klubbarnas organisation SEFE och den leds av damelitföreningarnas ordförande Per Darnell. Detta konstaterande i styrgruppen känns oerhört skönt för mig som har stridit för bibehållet vår-höst-spel i över 20 år. Redan 1995 satt jag i en motsvarande arbetsgrupp, där företrädare för elitfotbollen till varje pris ville ha en övergång till höst-vår. Även den gången föll frågan när vi väl hade sett över konsekvenserna. Sedan dess har som sagt frågan dykt upp med ojämna mellanrum. På senare år har huvudskälet varit transferfönstrets längd som enligt ”sakkunniga” och andra förståsigpåare måste överensstämma med övriga Europas fönster för att svenska klubbar ska nå framgång ute i Europa. Dock har ingen kunnat förklara varför det måste överensstämma. Tvärtom måste det väl finnas en fördel i att det internationella fönstret i de flesta länder nu är stängt så att svenska klubbar mer i ro kan förbereda säsongen som kommer.

Sammanfattningsvis så framstår det beslut som kloka och framåtblickande svenska fotbollsledare tog 1956 om att ändra den svenska tävlingssäsongen till vår-höst (man spelade alltså höst-vår tidigare) som ett av klokaste besluten som tagits i svensk fotboll. Men trots det beslutet och trots det ställningstagande som styrgruppen nu har gjort så kan vi inte vara säkra på att frågan inte kommer tillbaka. Det kommer alltid att finnas ”experter” som inte behöver ta ansvar för någonting i svensk fotboll, men som gärna har åsikter både om det ena och det andra.

 

2015 års fotbollssäsong står för dörren. Denna vecka fastställs spelordningarna inte bara för Allsvenskan och Superettan (Damallsvenskan är redan fastställd) utan också för Västergötlands distriktsserier med början i kväll med division 4 herrar. En from förhoppning inför spelordningsmötena är att klubbarna inte bara tänker på den sportsliga aspekten eller tränarens önskemål när man fastställer speldagar för representationslagens seriematcher. I min föreställningsvärld om fotbollsmatchen som ett evenemang som ska locka ortens invånare så beaktar man när det är som mest gynnsamt publikt sett att arrangera en match med föreningens representationslag.

Att det går att göra något åt ett evenemang bevisade alla de krafter (SvFF, VFF, IFK Skövde FK, Skövde kommun) som tillsammans arrangerade EM-kval i futsal för någon vecka sedan i Arena Skövde. På lördagskvällen var närmare 2000 personer samlade för att se Sveriges avslutande match mot Israel. Matchtiden var kl.18.30. En sådan sen lördagstid har så vitt jag förstår aldrig förekommit i västgötsk seriefotboll och bara vid något enstaka tillfälle i Allsvenskan och Superettan. Att spela en seriematch senare än kl. 16 en lördagseftermiddag är mycket ovanligt i svensk fotboll. Om det är så att vi vill undvika lördag kväll av de skälen att det är familjens samlingskväll eller utefolkets utekväll så tänker vi fel. Familjens samlingskväll är ju numera fredagen med fredagsmys och då spelar vi mängder av matcher med start kl. 19, matcher som naturligtvis utgör en svag konkurrent till fredagsmyset. Utefolkets utekväll kan lika gärna vara fredag som lördag och dessutom börjar inte en utekväll i Sverige idag förrän tidigast kl. 22. Vem vågar ta steget att anordna fotboll i Sverige kl. 20 eller 21 en lördagskväll? Kanske det skulle locka nya åskådarskaror till arenorna?

Fotbollsevenemanget handlar också om service till och omtanke om publiken. Fortfarande finns det fotbollsevenemang lite varstans där man i bästa fall får ett taffligt skrivet programblad i händerna någon halvtimme in på matchen när entréupptagaren har hunnit gå runt till den närvarande publiken och tagit upp entréavgift och samtidigt delat ut programbladet. I stället borde det vara en självklarhet (det är det på många ställen) att man upprättar en riktig entré, där publiken välkomnas av matchvärdar, som samtidigt lämnar ut de aktuella matchtrupperna och annan relevant information inför matchen.

Nu ska vi inte för ett ögonblick tro att toppfotbollen alltid är så mycket bättre när det gäller publikservice. Om man besöker en landskamp, vill i varje all den kategori åskådare som inte kan beskrivas som verkligt fan med koll på spelarna, eller tillfällighetsbesökaren som är där mer för totalupplevelsens skull, veta vilka spelarna är. De som är lite äldre vill fortfarande ha ett programblad med laguppställningar. Då inträffar det märkliga att i det flashiga programblad man införskaffar så finns det informativa texter om matchen och annat, men det finns ingen numrerad laguppställning. Vid presentationen före matchen på storbildsskärm och av speaker fladdrar namnen förbi i en ruskig fart så det hjälper inte att ha en penna till hands. Hur svårt kan det egentligen vara att i programmet trycka det tröjnummer som respektive spelare har? Förbundskaptenen tar ut en trupp med ett visst antal spelare. Varför dessa inte kan numreras vid uttagningen är för mig en gåta.

Nu ska Allsvenskans arenor wifi-utrustas, ett utmärkt och spännande initiativ från SEF:s sida. Men man måste också fundera över vilka målgrupper man har. Wifi är utmärkt för den unga IT-generationen, men för den något äldre åskådaren är internetuppkoppling under en fotbollsmatch något främmande och svårhanterligt. I Allsvenskan har flera klubbar dragit ner eller in på programbladet. Det betyder att man som åskådare inte längre kan ha koll på vilka spelare som spelar. Fansen känner de sina och bryr sig inte om motståndarlagets spelare, men en stor grupp äldre och medelålders åskådare vill forfarande veta vilka som spelar.

Ja, det finns mycket mer att fundera på och jobba med när det gäller att locka åskådare till fotbollsevenemangen. Inte minst kan man fundera på det faktum att ett slagsmål som utspelades mitt i natten på Stockholms största fotbollsarena kunde dra 30000 människor och dessutom televiseras i 126 länder. Var det bara för att ordet evenemang förkortades till event? Vilka är de kommersiella krafter som gör att 30000 samlas för att se på en misshandel? Och slutligen: Vad är det för mänskliga och låga instinkter som gör att ett evenemang som går ut på att misshandla en annan människa lockar sådana mängder av människor?

I svensk fotboll mätte vi i början av hösten storleken på fotbollen, dvs. vi hade ute en enkät bland föreningarna i hela landet, där vi ville ha in uppgifter om antalet utövare, lag, ledare osv. Resultaten av enkäten har inte analyserats i detalj ännu, men en sak framstår med all tydlighet: Vi förlorar eller tappar spelare/utövare i åldrarna 16-20 år, eller annorlunda uttryckt så går kurvan över antalet aktiva spelare både på pojk- och flicksidan kraftigt neråt när det gäller dem som är födda åren 1994 och 1998. Nedgången är kraftigare på pojksidan, kanske beroende på att antalet utövare som är yngre än 16 år är betydligt större på pojksidan. Därför kan kurvan se brantare ut för pojkarna. Det kan också vara så att flickor är benägna att sluta ännu tidigare och därför blir inte nedåtkurvan så brant när de är 16 år. Men för pojkarna är det inte bara kurvan som går kraftigt neråt utan det är också verkligheten. Exempel på det ser man i många klubbar över hela landet. Klubbar där man traditionellt har haft A-lag, B-lag, juniorlag och P16-lag är nu i många fall utan lag under A-laget ända ner till 13-14-årsåldern. I bästa fall har man ett B-lag (eller U-lag som vi numera kallar det i Västergötland och på många andra håll) som är ett hopplock av dem som blev över från A-laget och övervintrade veteraner. De på många håll traditionella juniorlagen (i Västergötland hade vi på 1990-talet nästan 100 juniorlag i seriespel och ytterligare några deltog i junior-DM). Nu är antalet verkliga juniorlag försvinnande få.

Hur har det då blivit så och vad kan vi göra åt det? Låt mig först innan jag försöker svara på frågan konstatera att vi alltid har tappat spelare i de aktuella åldrarna, men tappet förefaller nu vara större än någonsin. Svaret skulle kunna ligga i följande företeelser (vissa av företeelserna är relevanta för både pojkar och flickor; vissa är mer relevanta för pojkar):

1. Åldersklassernas storlek vad gäller födda under 1990-talet är bland de lägsta i Sverige i modern tid. Det kan göra att det redan i 10-11-årsåldern är svårt att få ihop fulla lag i 7-mannaspelet och det får konsekvenser när barnen blir lite äldre.
2. Börjar vi för tidigt med organiserad fotboll? I många (alla?) klubbar börjar man med verksamheten när barnen är 6 år. Tidigare på 1970- och 80-talen började man normalt vid 8 års ålder. Det sägs bland forskare och andra att ett barns genomsnittliga aktivitetstid inom en viss aktivitet är tio år. Har man då börjat vid sex års ålder är det logiskt att man slutar vid 16 år.
3. När ungdomarna slutade i 15-16-årsåldern på 1960-, 70- och 80-talen skyllde de ofta på att det var roligare att åka moped. Numera åker inte ungdomar moped i samma utsträckning, men det finns ett helt annat utbud av lockelser. Hela den digitala världen med spel, sociala medier, film osv. är en till fotbollen övermäktig konkurrent som för många är bekvämare, intressantare och mer spännande.
4. De flesta ungdomar börjar arbeta på fritiden redan när man börjar på gymnasiet. I veckoschemat med studier, arbete, umgänge, gymträning osv. ryms inte den tidsbundna och tidskrävande fotbollen. Det går inte längre som förr att förutsätta att alla kan träna kl. 18.00 på tisdagar och torsdagar och spela match på lördag eller söndag.
5. Intresset för fotboll förefaller vara större än någonsin. Men då handlar det om intresset för utländska ligor, framför allt ligor där Messi, Zlatan, Neymar osv. spelar. Där står sig den inhemska fotbollen lätt. Unga människor idag har bättre koll på Ligue 1 och Primera División/La Liga än på Allsvenskan. Hur ska de då kunna ha koll på den egna division 4-klubbens A-lag, dit de borde sikta och där de borde längta efter att få spela? Barn och ungdomar idag kan spela i samma förening i hela sitt fotbollsliv utan att ha sett eller ha en aning om A-laget och dess serieposition.
6. Vi bildar tidigt små föreningar i föreningen. Starka föräldragrupperingar drar i väg åt ett eget håll och har ingen koll varken på föreningen som sådan eller på föreningens övriga lag inklusive representationslaget (se ovan p. 5). Detta bäddar också för att när spelarna är 14-15 år och många har fallit ifrån så finns det inget annat lag som det är intressant att spela i för man vet knappt att det finns andra lag eller att föreningen faktiskt hänger ihop eller är ”förenad”.
7. I de lag som utgör föreningar i föreningen är det oftast en eller flera pappor (och någon mamma här och var) som är ledare eller tränare. Dessa personer gör säkerligen i många fall ett förträffligt jobb när barnen är små, men när barnen kommer upp i tonåren är kraften och idéerna slut. De klarar helt enkelt inte längre att erbjuda en vettig och stimulerande träning. Finns det då ingen förbindelse med föreningens ledning så finns det ingen som kan ta tag i problemet och fixa en utbildad tränare som vet vad han eller hon håller på med och som kan stimulera till fortsatt och utvecklande fotbollsspel. Resultatet blir att barnen slutar med fotbollen. Ett fotbollsland som gått mycket framåt på senare år är Island. Jag tror att det inte bara beror på Lasse Lagerbäck utan också på att alla lag i isländsk ungdomsfotboll måste ha en arvoderad och utbildad tränare. Detta är något som vi kanske skulle fundera på i Sverige. Det förefaller ogenomförbart men man kan ju börja i klubbarna, i alla fall på lägre serienivåer, att lägga de pengar man lägger på A-lagens tränare på utbildade tränare för ungdomslagen.
8. Den i Sverigre pågående urbaniseringen har också en del i avhoppen från fotbollen eller egentligen mer i att lag tvingas lägga ner. Men denna orsak är inte entydig. Även storstadsklubbar tappar utövare i de aktuella åldrarna, men storstadsdistrikten visar annars på ett ökat antal spelare totalt.

Uppräkningen av tänkbara orsaker till spelartappet i åldrarna 16-20 år är säkert inte fullständig. Det finns fler. Man kan också fundera över det faktum att vi numera i Sverige i de allra flesta kommuner har konstgräsplaner, vilket betyder att villkoren för att spela fotboll har förändrats i grunden. Borta är träning och matcher på stenhårda grusplaner under försäsongen. Nästan borta är också spel på torftiga grusplaner i större städer där tidigare barn och ungdomar fick hålla till godo med grus. Men denna faktor verkar inte ha bidragit till att fotbollen kunnat behålla fler spelare utan vi har snarare förlorat spelare bland dem som fått förmånen att växa upp med konstgräsplanerna.

Fotbollssäsongen befinner sig i det mest spännande skedet under säsongen. Seriesegrare ska koras och nedflyttningslagen ska utkristalliseras. I många serier, dock inte alla, inleds vad gäller lägre serier inom kort och vad gäller de högsta serierna på herrsidan längre fram i höst ett kvalspel, där lag i högre serie sätter sin plats på spel i kvalmatcher mot tvåor eller i vissa fall treor i den lägre serien. Det är detta serie- och kvalsystem som jag vill slå ett slag för här i det följande.

För att attrahera utövare, publik, media och sponsorer måste vi ha serier som är intressanta, spännande, ovissa, dramatiska och tävlande så länge som möjligt under säsongen. För att attrahera utövare måste vi också erbjuda många matcher under så lång tid som möjligt och matcher som gäller något. Detta inte minst för att vi lever i en konkurrenssituation med andra idrotter, som främst fram på hösten kan upplevas som attraktivare av utövare och publik om inte fotbollsmatcherna gäller någonting. På serienivåerna under de professionella och semiprofessionella är det på många håll och i många klubbar en kamp om spelarna som inte vill spela matcher utan betydelse. Kampen består i att spelarna söker andra aktiviteter som erbjuder mer spänning eller som är intressantare än att spela fotbollsmatcher utan betydelse. På elitnivåerna sviker publiken i takt med att matcherna blir alltmer betydelselösa.

Med ovanstående bakgrund är det min uppfattning att vi i vår seriepyramid för både herr- och damfotbollen måste skapa förutsättningar för att matcherna gäller upp- eller nedflyttning i serierna så länge som möjligt. Jag tar vår befintliga seriepyramid på herrsidan som exempel, men principen om kvalmöjlighet uppåt för lag 2 i en serie och nedåt för lag placerade närmast över nedflyttningsstrecket gäller vilket seriesystem vi än har.

I dagens seriepyramid har vi kval uppåt och neråt mellan Allsvenskan och Superettan, mellan Superettan och div. 1, mellan div. 2 och 3 och mellan div.3 och 4. Detta kvalsystem skulle kunna förfinas ytterligare så att kval införs mellan div. 1 och 2 genom att lag 2 i div. 2 spelar ett trelagskval, där de två segrarna spelar ett parkval mot lag 11 i div. 1. En annan förfining är att i den 14-lagsserie som vi fr.o.m. i år har i div. 2 skulle kvalstrecket nedåt kunna dras vid lag 11 i stället som nu vid lag 12.

Med ett genomgående kvalsystem uppåt och neråt i alla serier (som vi alltså delvis redan har) skulle säsongen visserligen bara förlängas för kvalspelande lag, men den stora vinsten är att seriespelet fram till i början eller mitten av oktober blir spännande och intressant hela hösten ut. Vad som inte är mindre viktigt är att fotbollen under Allsvenskan därmed kapar åt sig medias uppmärksamhet under ytterligare en månad när vinteridrotterna pockar på intresset.

I damfotbollen har vi just inrättat ett seriesystem som knappast alls har denna typ av kvalspel. Naturligtvis borde en strävan vara att ett dylikt kvalsystem ska finnas även inom damfotbollen, även om det är väl för tidigt att redan nu börja rota i den för två år sedan införda damseriepyramiden.

Grundtanken i det här beskrivna kvalsystemet är således att serierna ska leva längre på hösten genom att fler lag i en serie är inblandade i strider runt strecken. Men det handlar också om att förlänga fotbollssäsongen för fler lag än vad som är fallet nu. Det finns också en sportslig tanke bakom. Ett lag i en högre serie sätter sin plats i serien på spel och måste visa lag från den lägre serien att man är värdig att finnas kvar på aktuell serienivå.

Efter ett mycket långt uppehåll är jag nu tillbaka med min fotbollsblogg. Andra uppgifter i och utanför fotbollen har upptagit min tid men nu ska det bli ordning och reda igen i bloggandet. Idag handlar det om lite olika reflektioner som jag gjort över fotbollens förunderliga värld.

Det allt överskuggande i fotbollen under våren och sommaren var naturligtvis VM i Brasilien. Vi kan nog vara överens om att årets VM bjöds på bra fotboll och fotbollen som attraktionskraft måste ha höjts i världen. Negativa inslag i VM-matcherna var enligt mitt förmenande den höga andel av riktade sparkar eller som vi sa förr stämplingar mot motståndares ben och fötter. När sedan domarna tydligen hade fått instruktioner om sparsamhet med gula och röda kort blev resultatet att mängder av unga fotbollsspelare världen över fått klart för sig att det är OK att rikta sparkar mot motståndarna.

Och därmed över till en annan stor fotbollsupplevelse under sommaren, nämligen Gothia Cup. Sedan många år har jag förmånen att få medverka vid denna stora fotbollsmanifestation. Mitt uppdrag är att bl.a. vara ordförande i tävlingsjuryn. Från årets turnering har jag två reflektioner från juryns arbete. Den första handlar om de ovan nämnda sparkarna mot motståndare. Varje år har Gothia Cup omkring 300 bestraffningsärenden efter grova utvisningar. I år har jag en känsla av att över 80 % av ärendena var relaterade till sparkar eller andra våldsamhetsyttringar mot motståndare. Det är en siffra som är betydligt högre än tidigare år. Det kanske är långsökt men frågan är om inte VM kan ha påverkat unga spelare i en negativ riktning i just detta avseende.

Ett positivt inslag i juryns arbete i årets Gothia Cup var däremot att antalet ledare som bestraffades, dvs. stängdes av och om det var allvarliga händelser kallades till samtal med juryn, var betydligt lägre än tidigare år. Juryn hade egentligen bara ett enda ärende av allvarligt slag där en ledare blev bestraffad. Normalt ligger antalet på uppåt tio sådana ärenden. Man kan bara hoppas att detta inte var en tillfällighet utan att ett bättre beteende från ledares sida sprider sig till all fotboll i landet. Inte minst i Västergötland har det funnits fall under vårsäsongen där ledare har betett sig på ett sätt som inte är acceptabelt.

Därmed är vi inne på den ”vanliga” fotbollen i Västergötland och i landet i övrigt. En av säkert tusentals fotbollsmatcher som spelades under den gångna helgen var matchen mellan IK Frisco och Skepplanda BTK i division 2 södra Västergötland. Matchen slutade 1-1, vilket innebar årets första poängförlust för de suveräna serieledarna från Skepplanda. Men det var inte detta faktum som var det unika med matchen. Den var egentligen bara en av väldigt många fotbollsmatcher överallt i Sverige. Men det unika var att det var Sveriges två äldsta damlag som möttes. IK Frisco och Skepplanda BTK startade damfotboll i augusti 1968 och har alltsedan dess i obruten följd haft representationslag för damer. Med detta är dessa två klubbar unika i Sverige. I en tid när vi tappar utövare och lag i fotbollen så är detta goda exempel på att man med idoga ledare, en jämställd förening, bra tränare och även i övrigt goda förhållanden kan behålla tjejer (och killar också för den delen) i fotbollsspel. Vad gäller Skepplanda måste jag förresten nämna att det finns kontinuitet. Klubbens flicklag nådde i går finalen i flick-DM i Västergötland. Vid seger där blir det SM-spel! (Ja, jag vet, det är min moderklubb men jag måste ändå nämna det här.)

Slutligen ett par språkliga noteringar (språk är mitt andra verksamhetsområde vid sidan om fotbollen): Har läsaren märkt att när elitklubbarna jagar nya spelare handlar det ofta om att hitta spelare som kan göra poäng? Räcker det inte längre att säga göra mål eller är det poäng för att man inbegriper de från ishockeyn tagna assisterna? Vidare så är det väldigt svårt att göra poäng om motståndarna parkerar bussen, dvs. spelar ett tätt defensivt försvarsspel. Att parkera bussen ingår ju ofta numera i det som tränarna kallar matchplan, men som förr kallades taktik eller spelsystem.

En fruktansvärt tragisk händelse lade sordin över den allsvenska premiären. Detta faktum har stötts och blötts under veckan som snart har gått. Mängder av s.k. experter, politiker, supportrar, fotbollsfolk i allmänhet och många andra grupper i samhället har uttalat sig och tyckt till om vad som ska göras. I vanlig ordning får förbundet, en för många mycket svårdefinierbar och diffus gruppering av människor, skulden från vissa håll för att ”man har inte gjort tillräckligt mycket för att förhindra” eller för att ”man inte har tagit i med hårdhandskarna” mot våldet. Om inte förbundet får skulden, läggs den på klubbarna och i vanlig ordning inser inte skuldbeläggarna att klubbarna och förbundet är samma sak, dvs. att förbundet är ett förbund som klubbarna har gått samman i. Något annat kan ju aldrig förbundet vara.

 

Vem bär då skulden till händelser av det slag som utspelades i Helsingborg? Ingen annan än den enskilde individen bär ansvar för att man misshandlar en annan människa. Ingen annan än den enskilde individen bär ansvar för att man tänder eldar på en inhägnad arena. Ingen annan än den enskilde individen bär ansvar för att restauranger vandaliseras ute på stan eller för att inventarier på en idrottsanläggning slås sönder. Och ingen annan än individen bär ansvar för att man kränker och hotar andra människor med diskriminerande banderoller eller gör påhopp på människor på olika sociala medier (ironiskt nog betyder social samhörande, vilket absolut inte märks på de sociala mediernas kränkningsinlägg).

 

Alla dessa nämnda företeelser och händelser för vilka individen bär ansvar är exempel på människans dårskap. En maximal grad av dårskap är naturligtvis att slå ihjäl en annan människa, men det är också dårskap att resa 50-60 mil med huvudsakligt mål att ställa till bråk i den stad man besöker och att dricka sig berusad så att man inte kan kontrollera sina handlingar. I Helsingborg har man åtskilliga exempel på vad horden av s.k. Djurgårdsupportrar företog sig under två dygn i staden. Flera av dessa exempel tyder på kvalificerat dårskap.

 

Det var däremot inte dårskap att 30000 människor på Friends Arena i måndags förenade sig i en hyllning till den bortgångne Djurgårdssupportern, men det var kvalificerat dårskap att efter den tysta minuten och hyllningen till den bortgångne tända eldar, kasta in föremål mot domare och spelare, uttrycka hatramsor (även om man för dagen (?) hade dragit in försäljningen av t-shirtar med hattext), göra planintrång m.m.

 

Många människor har uttalat sig om händelserna i Helsingborg och de påföljande händelserna på Friends Arena. Flera har också uttalat sig med olika mått av klokskap. En som i SvT:s morgonsoffa uttalade sig med hög grad av klokskap var Helsingborgs sportchef Jesper Jansson. Han sa att vi alla i och utanför fotbollen måste börja i det stora perspektivet både inne på arenan och utanför densamma. På den vanliga sittplatsläktaren sitter det mängder av människor som vräker ur sig otidigheter mot domare. Till och med på VIP-läktare kan det sitta personer som inte har vett att hålla käft. Kultur- och utbildningsministerns make är Djurgårdssupporter och i egenskap av ministermake har han en VIP-plats, från vilken han tydligen tror att han har rätt att uttrycka missaktning mot domare och Djurgårdens motspelare. Det var detta som Jesper Jansson menade, dvs. att vi alla var vi än sitter eller befinner oss på en fotbollsarena har ett ansvar för hur vi beter oss och vad vi säger och skriker. Innan jag lämnar Jesper Jansson och hans kloka uttalande vill jag gärna framföra att även Bosse Andersson i Djurgården uttalade sig på ett klokt sätt både omedelbart efter den tragiska händelsen och i morgonssoffan tillsammans med Jesper Jansson.

 

Från olika håll har det under veckan talats om hårdare tag, utestängning av bortasupporters, maskeringsförbud osv. Låt mig då bara påpeka att vi i SvFF:s tävlingsbestämmelser sedan flera år tillbaka har en bestämmelse som förbjuder maskerade personer att gå in på en arena. Skrivningen om detta förtydligades så sent som inför årets säsong. Vi har också en bestämmelse om att kränkande banderoller och ramsor är förbjudna och ska bestraffas. För ett par år sedan blev bestämmelserna om de kränkande ramsorna och banderollerna aktuella. Då fanns det många ledande klubbföreträdare som menade att vi inte kunde förbjuda dylika ramsor för att de var en del av fotbollens kultur. Ett sådant synsätt uppmuntrar naturligtvis supportrarna att fortsätta med de kränkande yttringarna. När andra klubb- och förbundsföreträdare framförde att vi skulle stå upp för de bestämmelser som vi gemensamt hade beslutat om (även efterföljandet av andra beslut fanns med i supportrarnas ställningstagande) formulerade något ljushuvud i supporterleden den enfaldiga kortramsan ”SvFF fotbollsmördare”, en ramsa som hela supporterunionen ställde sig bakom och som skanderades eller banderollåskådliggjordes på de allsvenska läktarna under ett helt år. Ett verkligt lågvattenmärke i det som supportrarna vill kalla supporterkultur.

 

Vad beträffar supporterkultur kan jag inte förstå hur det kan kallas kultur att hata andra människor och att skrika ut detta hat. Jag förstår inte heller förstå att det kan kallas kultur att tända eldar i en folksamling med risk för omfattande skador på liv och lem. Och jag kan inte förstå hur det kan vara kultur att attackera andra människor fysiskt utanför en fotbollsarena eller psykiskt på ett gemenskapsskapande digitalt medium. Kultur betyder odling eller att låta frön gro, få liv och växa. Att då kalla destruktiva och nedbrytande handlingar för kultur blir helt absurt.

 

Till sist idag ett exempel på klokskap i ett helt annat sammanhang:

 

På den allsvenska upptaktsträffen ställdes frågan till elittränarna om Sverige borde gå över till spel höst – vår i stället för vår – höst. C:a 40 % av tränarna tyckte att man skulle göra så. Omedelbart stämde vissa s.k. experter och journalister in i detta och tyckte att det var en bra idé trots att en av de tillfrågade allsvenska tränarna hade svårt att finna argunment för vad som skulle bli bättre i svensk fotboll. Även från visst SEF-håll framfördes tanken om höst – vår och det framfördes att det fanns ett antal tunga argument för saken. Ett av dessa argument skulle vara transferfönstrets längd.

 

Som nämnts stämde flera i mediakåren in i lovsången till höst – vår, men ganska ung kvinnlig fotbollsreporter i Göteborg såg att kejsaren var naken när det gällde spel höst – vår och detta visade hon i en klok krönika i Göteborgs-Posten i söndags. Du som är läsare här sök gärna den artikeln och läs den. Den innehåller ett stort mått av klokskap om än i ett helt annat sammanhang än tragedin i den allsvenska premiären.

 

 

 

För några veckor sedan nåddes Västergötlands FF av ett besked från två klubbar i division 6 Trollhättan att de lämnade sina platser i serien. I det stora fotbollssammanhanget kan det tyckas vara en bisak, men det är intressant att se på orsakerna till att klubbar lägger ner sin verksamhet eller drar ner på den. I ett nationellt perspektiv visar de två föreningarnas utträde ur div. 6 på två tendenser i svensk fotboll: Den ena klubben är en till synes stabil landsortsklubb någon mil utanför Trollhättan. Det finns en välskött anläggning och föreningen har alltid kännetecknats av stabilitet med kontinuerligt spel i division 5 och 6 under en mycket lång följd av år. Det finns också damlag och flera barn- och ungdomslag. Herrlagets utdrag ur serien visar på det som händer på olika håll i landet. Unga män vill inte engagera sig i fotbollen på samma sätt som tidigare. Det finns häftigare saker att göra och man vill själv välja när man ska träna och spela matcher. Man är inte heller lika lojal mot sin moderklubb som man var förr i tiden. Det kan också vara så att kompisarna inne i staden drar mer, framför allt som man redan bor där.

Den andra klubben som lämnar division 6 Trollhättan är en inför förra säsongen nybildad förening med säte inne i Trollhättan. Klubbens enda lag bestod huvudsakligen av invandrarkillar från Balkan. En driftig ordförande drog i gång laget och han hade helt klart för sig att det gällde att kavla upp ärmarna och att det kostade pengar att spela fotboll. Han kunde också presentera en stor trupp inför fjolårets seriespel så det fanns inga problem med antalet spelare. När denne ordförande nu tvingades ge upp var huvudskälen att spelarna visade dåligt intresse med mycket oregelbundet träningsdeltagande och att spelarna hade oerhört svårt att betala den stipulerade medlemsavgiften. Spelarna kunde inte förstå att inget är gratis och att någon måste betala för verksamheten utan de ansåg att de själva gjorde klubben eller kanske ordföranden en tjänst när de ställde upp och spelade fotboll. Detta är vad som händer på vissa håll i våra breddklubbar. Ungdomar som spelar fotboll tror att de spelar för någon annans skull och att de gör denna person eller dessa personer en tjänst när de deltar i klubbens verksamhet.

Denna inskränkta syn på vad föreningen eller fotbollsklubben är finns emellertid inte bara på amatörnivå. Man kan också finna den betydligt högre upp. Det är naturligtvis inte så att elitspelare tycker sig göra någon annan en tjänst. När det finns avtal mellan förening och spelare hamnar relationen förening-spelare i ett helt annat läge, men även det förhållandet kräver medlemskap i föreningen. Enligt SvFF:s tävlingsbestämmelser måste en fotbollsspelare vara medlem i den förening som hen spelar i. Om man inte är medlem är man de facto inte berättigad att spela i föreningen i fråga. Medlemsskapet i en förening är också individens rätt att kunna påverka den demokratiska processen och besluten i föreningen. I det följande tar jag tre exempel från elitfotbollen, där denna viktiga grundprincip inte beaktas eller där den ifrågasätts.

Det första exemplet gäller nu aktuella Tyresö i damfotbollen. (Märk väl att jag skriver Tyresö och inte Tyresö FF. Tyresö är ett idrottsbolag och Tyresö FF har överlåtit spelrättigheten i Damallsvenskan till bolaget. Spelarna är emellertid medlemmar i Tyresö FF och måste vara det enligt tävlingsbestämmelserna.) När Caroline Seger igår fick frågan om spelarna hade fått något stöd från klubben i den besvärliga situation man befinner sig i blev svaret: ”Nej, det har vi inte fått”. Frågan är då vad Seger och intervjuaren menade med klubben. Det var uppenbart att klubben var lika med styrelsen eller bara ordföranden. Ett något märkligt perspektiv på saken då klubben i lika hög grad är spelarna själva. En annan sak är att de som egentligen behöver mest stöd i Tyresö borde vara de styrelsepersoner som har förött klubbens finanser genom att ge spelarna alltför frikostiga ersättningar. Det är väl något mindre synd om spelarna som kan spela vidare och om det inte blir i Tyresö så finns det säkert andra oansvariga klubbledare som betalar de pengar som spelarna begär. Och den pågående säsongens spel betalar ju alla vi skattebetalare runt om i Sverige.

På Tyresös matchtröjor står det ironiskt nog Prioritet Finans, trots att finansiering inte förefaller ha varit prio 1 för Tyresöledningen. Alltnog, företaget Prioriotet Finans leder mig osökt in på nästa exempel på synen på demokrati och medlemsskap i en förening. Igår gick Prioritet Finans ägare ut med att han tyckte att han skulle få mer inflytande i IFK Göteborg, bl.a. vad det gäller val av ordförande. Denne företagare har med det uttalandet inte förstått regel 1 i en förening, nämligen en person har en röst. Det hela förefaller än märkligare när man betänker IFK Göteborgs intensiva arbete för ett år sedan för att behålla den s.k. 51 %-regeln i svensk idrott. IFK har ju också mycket tydligt tagit ställning till att fortfarande vara en ideell förening med allt vad det innebär i fråga om medlemmarnas demokratiska rättigheter. Prioritet Finans-ägarens utspel påminner mer om den ”demokrati” som rådde i Sverige fram till rösträttsreformen i förra seklets inledning. På den tiden reglerade en persons inkomst rösträtten i allmänna val.

Om Prioritet Finans-ägaren vill ha mer inflytande i IFK Göteborg bör han ju jobba för att IFK ska bilda bolag. Om han betalar sin medlemsavgift i föreningen så kan han naturligtvis gå på årsmötet och ha synpunkter på hur klubben sköts. Men han har bara en röst.

Ytterligare ett exempel på bristande förståelse för föreningsdemokrati visade Göteborgs-Postens fotbollskrönikör i samband med IFK:s årsmöte för ett par veckor sedan. Han ställde då frågan varför IFK:s aktiva spelare hade kommenderats att närvara på årsmötet. Om man förstår principen om medlemskap i den förening man spelar i och att varje medlem har en röst att påverka besluten så blir den ställda frågan om spelarnas närvaro direkt korkad. Visserligen är spelarna betalda av föreningen där de själva är medlemmar, men även medlemmar med ekonomiska ersättningar har en självklar rätt att närvara på årsmötet. Mängder av breddklubbar försöker på alla sätt och vis att få de aktiva spelarna att gå på årsmötet, men det görs oftast förgäves. Jag tycker att IFK Göteborgs ”kommendering” av spelarna är helt suverän. Den visar på att föreningsdemokratin kan leva även i den stora proffsklubben.

Sammanfattningsvis så innebär medlemskapet i en förening att medlemmen kan påverka föreningens arbete, verksamhet, mål m.m. och i direkta val vara med i besluten om vilka som ska leda föreningen. Det är detta som är demokrati, men det är denna demokratiska grundtanke som i många klubbar på alla serienivåer är ordentligt naggad i kanten. Kanske framtiden är att vi inte längre ska kräva medlemsskap för professionella spelare i en klubb utan mer se relationen klubb – avtalsbundna spelare som ett arbetsgivar-/arbetstagarförhållande?