Om spelarantal och spelartapp

I svensk fotboll mätte vi i början av hösten storleken på fotbollen, dvs. vi hade ute en enkät bland föreningarna i hela landet, där vi ville ha in uppgifter om antalet utövare, lag, ledare osv. Resultaten av enkäten har inte analyserats i detalj ännu, men en sak framstår med all tydlighet: Vi förlorar eller tappar spelare/utövare i åldrarna 16-20 år, eller annorlunda uttryckt så går kurvan över antalet aktiva spelare både på pojk- och flicksidan kraftigt neråt när det gäller dem som är födda åren 1994 och 1998. Nedgången är kraftigare på pojksidan, kanske beroende på att antalet utövare som är yngre än 16 år är betydligt större på pojksidan. Därför kan kurvan se brantare ut för pojkarna. Det kan också vara så att flickor är benägna att sluta ännu tidigare och därför blir inte nedåtkurvan så brant när de är 16 år. Men för pojkarna är det inte bara kurvan som går kraftigt neråt utan det är också verkligheten. Exempel på det ser man i många klubbar över hela landet. Klubbar där man traditionellt har haft A-lag, B-lag, juniorlag och P16-lag är nu i många fall utan lag under A-laget ända ner till 13-14-årsåldern. I bästa fall har man ett B-lag (eller U-lag som vi numera kallar det i Västergötland och på många andra håll) som är ett hopplock av dem som blev över från A-laget och övervintrade veteraner. De på många håll traditionella juniorlagen (i Västergötland hade vi på 1990-talet nästan 100 juniorlag i seriespel och ytterligare några deltog i junior-DM). Nu är antalet verkliga juniorlag försvinnande få.

Hur har det då blivit så och vad kan vi göra åt det? Låt mig först innan jag försöker svara på frågan konstatera att vi alltid har tappat spelare i de aktuella åldrarna, men tappet förefaller nu vara större än någonsin. Svaret skulle kunna ligga i följande företeelser (vissa av företeelserna är relevanta för både pojkar och flickor; vissa är mer relevanta för pojkar):

1. Åldersklassernas storlek vad gäller födda under 1990-talet är bland de lägsta i Sverige i modern tid. Det kan göra att det redan i 10-11-årsåldern är svårt att få ihop fulla lag i 7-mannaspelet och det får konsekvenser när barnen blir lite äldre.
2. Börjar vi för tidigt med organiserad fotboll? I många (alla?) klubbar börjar man med verksamheten när barnen är 6 år. Tidigare på 1970- och 80-talen började man normalt vid 8 års ålder. Det sägs bland forskare och andra att ett barns genomsnittliga aktivitetstid inom en viss aktivitet är tio år. Har man då börjat vid sex års ålder är det logiskt att man slutar vid 16 år.
3. När ungdomarna slutade i 15-16-årsåldern på 1960-, 70- och 80-talen skyllde de ofta på att det var roligare att åka moped. Numera åker inte ungdomar moped i samma utsträckning, men det finns ett helt annat utbud av lockelser. Hela den digitala världen med spel, sociala medier, film osv. är en till fotbollen övermäktig konkurrent som för många är bekvämare, intressantare och mer spännande.
4. De flesta ungdomar börjar arbeta på fritiden redan när man börjar på gymnasiet. I veckoschemat med studier, arbete, umgänge, gymträning osv. ryms inte den tidsbundna och tidskrävande fotbollen. Det går inte längre som förr att förutsätta att alla kan träna kl. 18.00 på tisdagar och torsdagar och spela match på lördag eller söndag.
5. Intresset för fotboll förefaller vara större än någonsin. Men då handlar det om intresset för utländska ligor, framför allt ligor där Messi, Zlatan, Neymar osv. spelar. Där står sig den inhemska fotbollen lätt. Unga människor idag har bättre koll på Ligue 1 och Primera División/La Liga än på Allsvenskan. Hur ska de då kunna ha koll på den egna division 4-klubbens A-lag, dit de borde sikta och där de borde längta efter att få spela? Barn och ungdomar idag kan spela i samma förening i hela sitt fotbollsliv utan att ha sett eller ha en aning om A-laget och dess serieposition.
6. Vi bildar tidigt små föreningar i föreningen. Starka föräldragrupperingar drar i väg åt ett eget håll och har ingen koll varken på föreningen som sådan eller på föreningens övriga lag inklusive representationslaget (se ovan p. 5). Detta bäddar också för att när spelarna är 14-15 år och många har fallit ifrån så finns det inget annat lag som det är intressant att spela i för man vet knappt att det finns andra lag eller att föreningen faktiskt hänger ihop eller är ”förenad”.
7. I de lag som utgör föreningar i föreningen är det oftast en eller flera pappor (och någon mamma här och var) som är ledare eller tränare. Dessa personer gör säkerligen i många fall ett förträffligt jobb när barnen är små, men när barnen kommer upp i tonåren är kraften och idéerna slut. De klarar helt enkelt inte längre att erbjuda en vettig och stimulerande träning. Finns det då ingen förbindelse med föreningens ledning så finns det ingen som kan ta tag i problemet och fixa en utbildad tränare som vet vad han eller hon håller på med och som kan stimulera till fortsatt och utvecklande fotbollsspel. Resultatet blir att barnen slutar med fotbollen. Ett fotbollsland som gått mycket framåt på senare år är Island. Jag tror att det inte bara beror på Lasse Lagerbäck utan också på att alla lag i isländsk ungdomsfotboll måste ha en arvoderad och utbildad tränare. Detta är något som vi kanske skulle fundera på i Sverige. Det förefaller ogenomförbart men man kan ju börja i klubbarna, i alla fall på lägre serienivåer, att lägga de pengar man lägger på A-lagens tränare på utbildade tränare för ungdomslagen.
8. Den i Sverigre pågående urbaniseringen har också en del i avhoppen från fotbollen eller egentligen mer i att lag tvingas lägga ner. Men denna orsak är inte entydig. Även storstadsklubbar tappar utövare i de aktuella åldrarna, men storstadsdistrikten visar annars på ett ökat antal spelare totalt.

Uppräkningen av tänkbara orsaker till spelartappet i åldrarna 16-20 år är säkert inte fullständig. Det finns fler. Man kan också fundera över det faktum att vi numera i Sverige i de allra flesta kommuner har konstgräsplaner, vilket betyder att villkoren för att spela fotboll har förändrats i grunden. Borta är träning och matcher på stenhårda grusplaner under försäsongen. Nästan borta är också spel på torftiga grusplaner i större städer där tidigare barn och ungdomar fick hålla till godo med grus. Men denna faktor verkar inte ha bidragit till att fotbollen kunnat behålla fler spelare utan vi har snarare förlorat spelare bland dem som fått förmånen att växa upp med konstgräsplanerna.

Annonser
2 comments
  1. Ann-Louise Ebberstein said:

    Hej Gerhard! Bra text och synpunkter/funderingar kring barn- och ungdomsfotbollen. Håller med om det du har skrivit i punkt 6 och 7. Där har föreningarna mycket att jobba med mer en tydligare strategi för hela sin verksamhet. Vi hörs!

  2. Stefan Leijon said:

    Mycket klok och viktigt reflektion

    Kvalitetssäkra att rätt kompetens finns hos våra ledare att möta våra ungdomar när ”vägvalen” börjar göra sig påminda.
    Skulle man kunna ”leda i bevis” vilken ”risk” man lämnar tillframtiden när alla dessa unga hamnar utanför schemalagd rörelse och utan påverkan av allt det fina inom värdegrund som idrotten står för?
    Om man kunde Validera / värdera detta och lägga detta i knät på stat och kommun så skulle det kanske kunna motiveras ur ett folkhälsoperspektiv att ge idrotten medel att kunna anställa utbildade ledare från 13-14 år.

    Vad kommer alla dessa som ej längre idrottar att kosta samhället i en livscykel?

    Om Västergötland kunde gå före och ta fram material som kunde fungera som underlag i dialog med region och kommuner så hade det varit en bra början.

    Idag ser vi också en segregation mellan elit-klubbarna och de små klubbarna. Där elitklubnbarna har anställda tränarutvecklare – spelarutvecklare – kanslister och ofta även arvoderade välutbildade ledare vilket leder till att klyftorna ökar. Här skulle det gynna även Elitklubbarna om lägsta nivån ute i distriktet också höjdes.

    En annan tanke
    Vi har förmodligen en möjlighet att ”åter-rekrytera” de som ”slutar” pga studier eller att det inte finns några enkla jobb at hoppa på hemmavid….
    Här finns det nog ett framtida behov som blir en möjlighet att jobba med att åter-rekrytara..
    När 23 åringen flyttar hem efter studier, att få de som är på ortens högskola några år att spela för en lokal klubb,
    osv..

    Tankar från Stefan Leijon
    vänersborg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: