Om att vara medlem i en förening

För några veckor sedan nåddes Västergötlands FF av ett besked från två klubbar i division 6 Trollhättan att de lämnade sina platser i serien. I det stora fotbollssammanhanget kan det tyckas vara en bisak, men det är intressant att se på orsakerna till att klubbar lägger ner sin verksamhet eller drar ner på den. I ett nationellt perspektiv visar de två föreningarnas utträde ur div. 6 på två tendenser i svensk fotboll: Den ena klubben är en till synes stabil landsortsklubb någon mil utanför Trollhättan. Det finns en välskött anläggning och föreningen har alltid kännetecknats av stabilitet med kontinuerligt spel i division 5 och 6 under en mycket lång följd av år. Det finns också damlag och flera barn- och ungdomslag. Herrlagets utdrag ur serien visar på det som händer på olika håll i landet. Unga män vill inte engagera sig i fotbollen på samma sätt som tidigare. Det finns häftigare saker att göra och man vill själv välja när man ska träna och spela matcher. Man är inte heller lika lojal mot sin moderklubb som man var förr i tiden. Det kan också vara så att kompisarna inne i staden drar mer, framför allt som man redan bor där.

Den andra klubben som lämnar division 6 Trollhättan är en inför förra säsongen nybildad förening med säte inne i Trollhättan. Klubbens enda lag bestod huvudsakligen av invandrarkillar från Balkan. En driftig ordförande drog i gång laget och han hade helt klart för sig att det gällde att kavla upp ärmarna och att det kostade pengar att spela fotboll. Han kunde också presentera en stor trupp inför fjolårets seriespel så det fanns inga problem med antalet spelare. När denne ordförande nu tvingades ge upp var huvudskälen att spelarna visade dåligt intresse med mycket oregelbundet träningsdeltagande och att spelarna hade oerhört svårt att betala den stipulerade medlemsavgiften. Spelarna kunde inte förstå att inget är gratis och att någon måste betala för verksamheten utan de ansåg att de själva gjorde klubben eller kanske ordföranden en tjänst när de ställde upp och spelade fotboll. Detta är vad som händer på vissa håll i våra breddklubbar. Ungdomar som spelar fotboll tror att de spelar för någon annans skull och att de gör denna person eller dessa personer en tjänst när de deltar i klubbens verksamhet.

Denna inskränkta syn på vad föreningen eller fotbollsklubben är finns emellertid inte bara på amatörnivå. Man kan också finna den betydligt högre upp. Det är naturligtvis inte så att elitspelare tycker sig göra någon annan en tjänst. När det finns avtal mellan förening och spelare hamnar relationen förening-spelare i ett helt annat läge, men även det förhållandet kräver medlemskap i föreningen. Enligt SvFF:s tävlingsbestämmelser måste en fotbollsspelare vara medlem i den förening som hen spelar i. Om man inte är medlem är man de facto inte berättigad att spela i föreningen i fråga. Medlemsskapet i en förening är också individens rätt att kunna påverka den demokratiska processen och besluten i föreningen. I det följande tar jag tre exempel från elitfotbollen, där denna viktiga grundprincip inte beaktas eller där den ifrågasätts.

Det första exemplet gäller nu aktuella Tyresö i damfotbollen. (Märk väl att jag skriver Tyresö och inte Tyresö FF. Tyresö är ett idrottsbolag och Tyresö FF har överlåtit spelrättigheten i Damallsvenskan till bolaget. Spelarna är emellertid medlemmar i Tyresö FF och måste vara det enligt tävlingsbestämmelserna.) När Caroline Seger igår fick frågan om spelarna hade fått något stöd från klubben i den besvärliga situation man befinner sig i blev svaret: ”Nej, det har vi inte fått”. Frågan är då vad Seger och intervjuaren menade med klubben. Det var uppenbart att klubben var lika med styrelsen eller bara ordföranden. Ett något märkligt perspektiv på saken då klubben i lika hög grad är spelarna själva. En annan sak är att de som egentligen behöver mest stöd i Tyresö borde vara de styrelsepersoner som har förött klubbens finanser genom att ge spelarna alltför frikostiga ersättningar. Det är väl något mindre synd om spelarna som kan spela vidare och om det inte blir i Tyresö så finns det säkert andra oansvariga klubbledare som betalar de pengar som spelarna begär. Och den pågående säsongens spel betalar ju alla vi skattebetalare runt om i Sverige.

På Tyresös matchtröjor står det ironiskt nog Prioritet Finans, trots att finansiering inte förefaller ha varit prio 1 för Tyresöledningen. Alltnog, företaget Prioriotet Finans leder mig osökt in på nästa exempel på synen på demokrati och medlemsskap i en förening. Igår gick Prioritet Finans ägare ut med att han tyckte att han skulle få mer inflytande i IFK Göteborg, bl.a. vad det gäller val av ordförande. Denne företagare har med det uttalandet inte förstått regel 1 i en förening, nämligen en person har en röst. Det hela förefaller än märkligare när man betänker IFK Göteborgs intensiva arbete för ett år sedan för att behålla den s.k. 51 %-regeln i svensk idrott. IFK har ju också mycket tydligt tagit ställning till att fortfarande vara en ideell förening med allt vad det innebär i fråga om medlemmarnas demokratiska rättigheter. Prioritet Finans-ägarens utspel påminner mer om den ”demokrati” som rådde i Sverige fram till rösträttsreformen i förra seklets inledning. På den tiden reglerade en persons inkomst rösträtten i allmänna val.

Om Prioritet Finans-ägaren vill ha mer inflytande i IFK Göteborg bör han ju jobba för att IFK ska bilda bolag. Om han betalar sin medlemsavgift i föreningen så kan han naturligtvis gå på årsmötet och ha synpunkter på hur klubben sköts. Men han har bara en röst.

Ytterligare ett exempel på bristande förståelse för föreningsdemokrati visade Göteborgs-Postens fotbollskrönikör i samband med IFK:s årsmöte för ett par veckor sedan. Han ställde då frågan varför IFK:s aktiva spelare hade kommenderats att närvara på årsmötet. Om man förstår principen om medlemskap i den förening man spelar i och att varje medlem har en röst att påverka besluten så blir den ställda frågan om spelarnas närvaro direkt korkad. Visserligen är spelarna betalda av föreningen där de själva är medlemmar, men även medlemmar med ekonomiska ersättningar har en självklar rätt att närvara på årsmötet. Mängder av breddklubbar försöker på alla sätt och vis att få de aktiva spelarna att gå på årsmötet, men det görs oftast förgäves. Jag tycker att IFK Göteborgs ”kommendering” av spelarna är helt suverän. Den visar på att föreningsdemokratin kan leva även i den stora proffsklubben.

Sammanfattningsvis så innebär medlemskapet i en förening att medlemmen kan påverka föreningens arbete, verksamhet, mål m.m. och i direkta val vara med i besluten om vilka som ska leda föreningen. Det är detta som är demokrati, men det är denna demokratiska grundtanke som i många klubbar på alla serienivåer är ordentligt naggad i kanten. Kanske framtiden är att vi inte längre ska kräva medlemsskap för professionella spelare i en klubb utan mer se relationen klubb – avtalsbundna spelare som ett arbetsgivar-/arbetstagarförhållande?

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: