Sommarreflexioner

 

Efter ett långt sommaruppehåll, ett lika långt uppehåll som man tyvärr gör i barn- och ungdomsfotbollen på många håll (se vidare i slutet av texten), återkommer jag nu i bloggens form med mina tankar om fotboll. Jag börjar med några reflexioner från olika fotbollshändelser under sommaren.

Det allt överskuggande i sommarens fotboll i Sverige har varit Dam-EM. Ordet succé är visserligen ett slitet begrepp, men det måste ändå användas om sommarens stora fotbollsbegivenhet. Det blev en EM-turnering som inte bara på Sveriges matcher lockade publik till arenorna till den grad att flera av matcherna spelades inför i stort sett utsålda hus. I Kalmar exempelvis hade en match dubbelt så hög publiksiffra som den allsvenska match som spelades några dagar senare. Att tala om damfotbollens definitiva genombrott är kanske inte riktigt relevant när det gäller en sport som har flest antal kvinnliga utövare av alla idrotter i landet efter ridning, men nog har damfotbollen fått ett ordentligt fäste i folks medvetande. Detta sker samtidigt som vi noterar ett minskat antal spelare och lag i våra flick- och damserier. Det senare är säkert till viss del avhängigt av att årskullarna i tonåren för närvarande är extremt små till numerären, men det har också att göra med flickors (och även i viss mån pojkars) preferens för individuellt utövade fysiska träningsaktiviteter. Här har vi något att jobba med i svensk fotboll och detta var också ett av inslagen på den ordförandekonferens som SvFF anordnade i Göteborg i samband med Dam-EM.

På denna konferens var en av tyngdpunkterna fotbollsföreningens framtid i ett förändrat samhälle. Överallt i landet märker man mer och mer hur den enskilda föreningen får svårigheter med att hålla ihop föreningen. Det skapas föreningar i föreningen, något som jag har skrivit om flera gånger tidigare här i bloggen. I många föreningar är läget allvarligt. Det saknas personer som är villiga att sätta sig i en styrelse och det skapas miniklubbar, där det enskilda laget i en viss ålderskategori är det viktigaste och allt det andra i föreningen inte finns.

I många klubbar har man genomfört fotbollsskolor under sommaren. Om man genomför Landslagets fotbollsskola så finns det stöd från förbundet att få, men samma förbund är naturligtvis medvetet om att det finns klubbar som är uppbundna av avtal med olika utrustningsleverantörer och därför anordnar sin fotbollsskola i egen regi. Om innehållet, kvaliteten och priset i fotbollsskolan är av samma som i Landslagets fotbollsskola så är det väl acceptabelt, men det finns en speciell avart av fotbollsskolor som jag tycker att vi måste vara uppmärksamma på i svensk fotboll. Det är att det finns utländska storklubbar som med sitt goda namn i ryggen anordnar s.k. camps. Mitt barnbarn Noel ville gå i Camp Milan under en vecka. Det visade sig vid anmälan att Milan fanns på tre större orter i Sverige och där systematiskt bjöd in de lokala klubbarnas spelare till fotbollscamp. I Göteborg, där Noel deltog, assisterades den från Italien hitkomne tränaren av en svensk tränare från en av stadens elitklubbar. Jag tittade på träningen under en förmiddag och det var väl inte något större fel på innehållet, men jag upptäckte ingenting som gjorde denna camp bättre än Landslagets fotbollsskola. Kostnaden för campen var f.ö. tio gånger så hög som för Landslagets fotbollsskola. Resultatet av campen blir att barnet får en likadan utbildning som det kunde fått i hemmaklubben, men att han/hon får Milans tröja som avslutningsgåva och dessutom får klart för sig att den egna klubbens verksamhet inte är så mycket värd och att den egna föreningen egentligen inte finns. Ett annat resultat är att Milan tjänar stora pengar och stärker sitt varumärke så att ännu fler tröjor säljs inför den nya säsongen.

Nästa sommarreflexion handlar om programblad. Vid besök på fyra olika allsvenska arenor under sommaren har jag noterat att det inte längre framställs ett programblad av traditionell art. Jag vet inte om det ligger ekonomiska skäl bakom eller vad det beror på. Kanske elitklubbarna tycker att programbladet har spelat ut sin roll när alla människor kan följa matchen live i Iphonen, där man får laguppställningar, målskyttar och allt annat av intresse. Man kanske också har märkt att supportrarna, eller klackarna, inte intresserar sig för programbladet. De egna spelarna har klacken full koll på och motståndarlagets spelare är ointressanta om det inte handlar om att mobba någon av dem. Svensk Elitfotboll talar mycket om att sätta kunden i centrum. Jag tycker man missar det när det inte längre produceras programblad. Det finns fortfarande mängder av människor som går på fotboll och då vill veta vem som är vem och som kanske till och med sparar programbladet som ett minne av matchen (tro mig, det finns faktiskt sådana människor och dom har sällan Iphonen med sig till matcherna). Nu är det inte bara för samlarna som det bör finnas programblad. Även pappan eller mamman som tar med sig sin lille son eller dotter till match för att introducera hen i vikten av att gå på match har behov av att veta vem som är vem, hur läget i tabellen är, vem som dömer, vilka andra matcher som spelas osv. för att kunna förmedla detta till barnet. Annars kan inte barnet få upp intresset för våra inhemska spelare och Allsvenskan. Jag har skrivit det förut: En nioåring idag har bättre koll på Barcelonas, Bayerns eller Manchester Uniteds lag och spelare än på Anders Svensson, Tobias Hysén eller Nils-Erik Johansson. Om vi ska skapa ett bestående intresse för inhemsk fotboll hos det uppväxande släktet så måste detta släkte få förebilder i svensk fotboll och i svenska lag.

Jag fortsätter med programblad ur ett annat perspektiv: Före midsommar såg jag på två dagar två olika matcher i division 3. På båda matcherna var matcharrangemangen helt acceptabla eller till och med mycket bra ur flera olika synvinklar. Även programbladen var läsvärda och innehållsrika och gav en till synes god publikservice. Men i ett avseende brast servicen i programbladen. I båda fallen stämde inte numreringen av gästande lags spelare med uppgifterna i bladet. Någon hade således lämnat en laguppställning utan att kontrollera spelarnas nummer. När laget kom till match tog spelarna på sig de tröjor som de brukar ha utan minsta hänsyn till vad som stod i programbladet. Kontentan av det hela blir naturligtvis att informationen om gästande lags spelare är fullständigt meningslös. Det är ingen bra service till publiken. Vi måste både i elit- och breddfotbollen vårda vår publik!

Avslutningsvis så har det varit ett långt för att inte säga mycket långt sommaruppehåll för många spelare, lag och klubbar. En klubb i min geografiska närhet hade ett sommaruppehåll på närmare fyra veckor och förlorade naturligtvis höstens första seriematch. Men det har laget i fråga gjort varje år de senaste fem- sex åren utan att närmare reflektera över vad det kan bero på. Överhuvudtaget förstår jag inte varför inte klubbarna i större utsträckning låter de spelare som finns hemma hålla i gång med fotbollen utan tränare om nu denna ska ha semester. Och jag förstår inte heller varför inte fler klubbar anordnar fotboll för barn och ungdomar som är hemma utan att binda dem till ett speciellt lag eller en tränare. Låt oss få tillbaka spontanfotbollen under mindre spontana former under sommaren!

Advertisements
2 comments
  1. Som en förälder vars son har deltagit i Milan Camp två gånger OCH som ungdomsledare på juniornivå OCH som engagerad styrelsemedlem i en breddklubb måste jag protestera. Du får ingen fotbollscamp hos en breddklubb för 250 SEK(en 10-del av Milan Camp), kanske för 7-800 SEK, iaf i Göteborg med omnejd. Jämför man sedan de uttvingade juniorer som pliktskyldigast agerar barnvakter under många småklubbars fotbollsläger med de ledare jag stött på kring Milan Camp så är skillnaden enorm. De svenska ledarna kommer dessutom från just de breddklubbar du tycker skall hålla fotbollscamps. Frågan förbundet bör ställa sig är kanske vad det är som gör att ledarna gärna lägger en semestervecka på Milan Camp istället för att lägga den på klubbens egna fotbollsskola.

    • Hej!

      Om de svenska klubbarna jobbar med Lamdslagets Fotbollsskola och har utbildade ledare så håller denna inte lägre kvalitet än det jag såg på Camp Milan i Göteborg. Det finns föreningar i Sverige som har dålig kvalitet både på ledare och på innehåll och då blir det naturligtvis inte bra. Priset för Landslagets Fotbollsskola är en tiondedel mot vad man betalar i Camp Milan. Om sedan enskilda föreningar lägger på pengar på avgiften får ju stå för dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: