Om att springa ut i kortbyxor

Vi är inne i seriepremiärernas tid. Allsvenskan (herr) gick i gång redan i påskas och sedan har de andra förbundsserierna följt slag i slag. Kommande helg startar distriktsserierna i Västergötland med division 4-serierna följda av de ännu lägre serierna och damserierna veckan därpå. På så sätt innebär hela april månad seriestarter efter en lång eller kanske till och med för lång försäsong. Årets seriestarter är på sätt och vis lite annorlunda än seriestarter traditionellt har brukat vara. Det extremt kalla vädret gör att många klubbar tvingas spela sina första seriematcher på reservplaner som i de flesta  fall är konstgräsplaner, ibland belägna på annan plats än där huvudarenan ligger. Det kan innebära att seriestarten blir en sorts fortsättning på träningsmatcherna som man har spelat på konstgräsplanen sedan februari. Risken finns att det inte blir den högtid för föreningen och för den enskilde spelaren som seriepremiären borde vara. Och detta konstaterar jag samtidigt som jag tidigare här i bloggen har propagerat för en längre säsong med tidigare seriestart. Ja, jag vet, resonemanget hänger inte riktigt ihop i detta avseende, men jag skyller den här gången på den extrema vinterkylan under mars och första hälften av april.

Jag träffade för några veckor sedan i den lokala ICA-affären en gammal fotbollskompis som gott och väl har passerat 70-årstrecket. När han gick och plockade bland frukten i frukt- och gröntavdelningen såg jag att han haltade lite lätt. Jag gick fram och hälsade och kommenterade hans haltande. Han förklarade att det var en komplicerad knäskada som låg bakom. Min replik blev: ”Då är du knappast klar till premiären.”  Han svarade: ”Nej, det blir nog inte så”, och så log vi lite i samförstånd. Vi visste båda precis vad jag menade. Det handlade om den förväntan man som spelare på alla nivåer hade inför våren och seriestarten. Det var inte bara en förväntan på att premiärdagen skulle infinna sig efter en lång försäsong på frusna och stenhårda grusplaner. Det var också en förväntan och en förhoppning om att vara bland de elva lyckliga som var utvalda att springa ut i kortbyxor i seriepremiären . Innan avbytarnas tid (infördes i svensk fotboll 1967) var det ännu mer speciellt att vara uttagen, men även när avbytare infördes och efter hand utökades i antal gällde det fortfarande att vara bland de elva utvalda.

Hur är det då nu? Finns denna förväntan och förhoppning bland dagens unga spelare fortfarande? Med det avbytarsystem med fria byten ut och in som vi nu använder i distriktsfotbollen kanske det inte längre är så viktigt att vara bland de elva. Ibland har man också känslan av att det inte är så noga om det är seriepremiär eller någon annan match. Man är ofta inte heller så noga med att vara med överhuvudtaget (jag talar nu om de lägre serierna) om det finns något annat intressantare som konkurrerar. Många klubbar och tränare tillämpar systemet med att ta ut en trupp på uppåt 18 spelare och ingen vet förrän strax före matchstart vilka som ska starta matchen. Förr i tiden sattes laguppställningen upp på anslagstavlan efter sista träningen före match och där framgick det tydligt vilka de elva uttagna spelarna var. Jag menar inte att vi ska gå tillbaka till anslagstavlan (läs gärna mer om det fenomenet i Bengt ”Cidden” Anderssons diktbok ”Hela bollen ska ligga still”), men man kan fråga sig varför inte klubbarna utnyttjar moderna medier som facebook och hemsidor och där i god tid före matchen annonserar ut vilka elva som startar matchen. Det är också ett sätt att skapa en förväntan inför matchen bland supporters och anhängare, alltså helt enkelt locka mer publik. För många klubbar är representationslagens seriepremiär en match bland många andra i föreningen och för många spelare blir den första seriematchen som en match vilken som helst.. Spelarna vet knappt vem de möter och föreningen har glömt bort att tala om att det är seriestart.

Denna diskussion hänger också ihop med några nya begrepp inom fotbollen. Förr fanns det ordinarie A-lagsspelare, reserver som ibland kom med i A-laget och så fanns det B-lagsspelare som troget år efter år spelade i B-laget utan att vara i närheten av A-lagsspel. Nu för tiden finns det startspelare och så finns det sådana spelare som inte får tillräckligt med det heligaste av alla fotbollsord i dag, nämligen speltid. Om man inte får speltid så är man inte kvar i klubben nästa säsong. Dessutom är man allmänt avog till B-lagsspel eller utvecklingsseriespel som vi numera kallar B-lagsserierna i Västergötland. Jag har f.ö. observerat att många klubbar i lägre serier överhuvudtaget inte längre spelar träningsmatcher med B-laget före seriestart. Det innebär ju att den sammanlagda speltiden blir ännu mindre för dem som inte platsar i A-laget.

Tiderna förändras heter det ju och så även i fotbollen. Att gå tillbaka till hur det var förr är inte en lösning på allt. Men om jag får önska mig något för alla de spelare och klubbar som ännu inte har haft sin seriepremiär så är det en fotbollsfest när solen skiner, vädret är varmt, mycket folk har kommit till idrottsplatsen och inte minst att de elva spelare som har fått förtroendet av föreningen att springa ut på arenan för seriepremiär känner att det är något speciellt, och att de som inte fick springa ut i kortbyxor knyter näven i bakfickan på träningsbyxorna och tänker att i nästa match ska jag vara en av de élva.

Förresten: Att springa ut är egentligen inte det optimala ordet fastän vi gjorde det förr. Gå i stället ut i en ordnad utmarsch tillsammans med domare och motståndarlag, gör en ordnad line up och låt speakern presentera spelarna. Då gör föreningen ett ännu bättre evenemang och de elva utvalda i kortbyxor känner ännu mer att de är utvalda.

Advertisements
2 comments
  1. Thomas Johansson said:

    Vi nostalgiker (gamla B-lagsspelare) nickar instämmande. Samtidigt måste vi inse att det viktigaste som händer i byn sker inte längre på idrottsplatsen. Förr gick varenda unge, och de flesta äldre, till matchen för att träffas, prata och ta en varmkorv i paus.
    Matcherna gick för det mesta på samma tid och samma dag varje vecka vilket förenklade planeringen. Vi fick rapporter från övriga arenor om hur det gick för seriekonkurrenterna. Nuförtiden spelas matcherna utspridda på varenda dag i veckan så det fungerar inte.
    Dessutom var det alltid fint väder 😉

    • Det är just det som vi måste jobba med än hårdare, bl.a. VFF:s landsbygdsprojekt. Idrottsplatsen och representationslsagens match måsate återigen bli samlingsplatsen på orten. Det viktiga är inte att alla lag spelar t.ex. kl. 15 på lördag. Det viktiga är att varje förening hittar den matchdag och matchtid som är optimal ur publiksynvinkel. Jag hänvisar i övrigt vidare till skriften ”Fotbollemns matcharrangemang”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: